” aldrig har en idrottsarena varit så vacker. aldrig har vi känt oss så delaktiga i historien. den 15 juni 2006 kommer för alltid att vara det datum då jorden upphörde att existera en smula, å tiden stod stilla för vår skull.”
solen skiner hysteriskt och dagen börjar lagom stressigt med svag försovning å mindre kalabalik. frukost å hotellets nedre botten, samma restaurang där vi kvällen före intog den genom resan förutbetalda halvtaskiga supén. hälften av gästerna är enkelt igenkännbara som svenskar (matchdressade) å en svag doft av nervositet gör de flesta av oss till startnerviga travhästar. det är liksom en sån där tryckande spänning i luften som bara infinner sig vid särskilt speciella tillfällen. en känsla av lycka blandat med oro för det okända. det som komma skall. för att försöka göra det förklarbart; kommer ni ihåg hur det kändes på morronen inför studenten? rusig och förväntansfull, men också lite skrajsen. exakt så kändes det där vi satt å försökte trycka ner våra torra mackor med blaskigt kaffe (mattis gav sig givetvis på både äggröra och bacon, men jag kände inte att min mage var i behov av ytterligare orosmoment). vi visste att vi hade världens upplevelse framför oss, och vi visste att elva gubbars skicklighet höll vår lycka i sin hand. beroende på resultatet i kvällens match skulle resans slutliga behållning bli antingen fullständig eufori, eller total katastrof. trodde vi. då. haha. jag skriver det igen. HAHA! för vad vi inte visste var att dagens upplevelse skulle bli så mycket mer än några ynka nittio minuter hit eller dit. vad vi inte visste där vi satt i den snygga hotellrestaurangen bland artigt konverserande men skitnervösa svensksupporters var att domarn blåste startsignal redan när väckarklockan inte ringde för en timme sen å att den otåliga frukosten bara var en lysande matchinledning. det vi inte hade nån aning om var att han inte skulle blåsa av matchen än på många många timmar. kanske inte på flera dar. kanske aldrig?
alltså. vad vi trodde den där morronen var att paraguyasisk seger i kvällens drabbning var likamed bortkastad respengsförmögenhet. haha (ja, ni har läst det förr). helt fel. nä jag är inte galen, och snälla, missförstå mig rätt nu. i all sport är resultatet viktigt. men som sanna fotbollsälskare är resan mot målet lika viktig som nätrasslet bakom detsamma. fast nu går jag händelserna in pre-way.
var är vi? jo. i matsalen. försnack, taktik och analyser med grabbarna vid bordet bredvid. det är förresten mest grabbar överallt. och farbröder. jag som anti-feminist (för tusan, ni vet vad jag menar) känner mig plötsligt lite åsidosatt som kvinna å av oro för att bli sedd som korkad/inte lyssnad på är jag mest tyst. de flesta verkar tro att jag är med som sällskap. att sportdåren (läs: killen) inte ”fick åka själv”, eller att jag ”är snäll som följer med”. eller så är det helt enkelt bara mina egna fördomar som inbillar mig elakheter för när jag till slut inte kan hålla igen längre: – Det är klart att de ska sätta Allbäck på topp från start för att sen sätta in Zlatan de sista tio minuterna. Det är ju ändå bara då han gör mål?! – så får jag faktiskt intresserade repliker från fler än min älskling. nåväl. tillbaka på rummet för sista packningen. biljetter och kamera är viktigast. min matchtröja packas ner eftersom det är så vansinnigt varmt ute. sverige-outfiten är annars oklanderlig. från kalsonger till strumpor och hattar. känns lite fånigt måste jag säga, vi är ju faktiskt där för fotbollen. men det är lätt att ryckas med i hysterin, att bli en gul fågel som alla andra. å i ärlighetens namn, va fasen spelar det för roll? utklädd eller inte, we’re in it for the game! de av min arbetskamrat av förmodad elakhet inköpta blågulrandiga TÅstrumporna gör succé redan i hissen. ihop med flipflops kommer de verkligen till sin rätt! (jo du, johan a persson, det hade du inte räknat med va 🙂
på bussen sitter redan ett hav av gulingar när vi kliver på. bästa platserna längst fram i dubbeldäckaren är givetvis tagna men vi får hela baksätet för oss själva. vi rullar iväg. öl? givetvis. ok. inte för mig, klockan är ju bara halv elva, men för mitt ressällskap är det inte så knussligt. gänget i mitten drar då och då igång nån hejaramsa av typen hela-bussen-är-ni-klara? varvid vi exalterat svarar. resan tar två timmar drygt. eller om det var tre. kommer inte riktigt ihåg. vi lyssnar på zlatan-sången på mobilen och diskuterar trav med våra grannar. överlag går det hela, lite till vår besvikelse, rätt lugnt till men det är en ganska trevlig resa. vi pausar på nåt obligatoriskt rastställe där det är meningen att vi ska handla dyra glassar och/eller öl. vi fogar oss snällt och efter tjugo minuters kö är glassen inte bara dyr utan också väldigt varm. det är också här vi får vår första närkontakt med VM-FESTEN. det är fullt av svenska bilar på parkeringen. fullt av andra gula tröjor. ett gött pirr börjar surra i magen, det börjar närma sig..
för att ändå göra en lång bussresa kortare hamnar vi slutligen i berlin. busschaffisen har inte lärt sig använda sin gps och trots att vi är ettåetthalft kvarter från olympiastadion lyckas han inte pricka rätt. efter tredje rundan förbi restaurangen med uteserveringen med svenskar (som första två gångerna jublar och svarar på vårt ivriga vinkande och viftande med flaggor och tröjor) börjar vi tröttna. vi har inte betalat tusen bagis för å spendera vår värdefulla berlin-tid på en buss. iaf inte i onödan.
men. pladaff. så står vi där. på trottoaren utanför bussen. studentmorronskänslan infinner sig igen. vi står där med berlins klassiska olympiastadio inom synhåll. visserligen liten och ganska långt bort, men den är där. vi är lite bortkomna. vart ska vi nu? klockan är halv tre på eftermiddagen. det är varmt som f-n. full av förtroende för min tyska promenerar jag raskt fram till en polis som mitt i gatan står. var anländer närmsta u-bahn? riktning pekas ut och jag återvänder till mina imponerade nyfunna vänner som troget väntat på mig tio meter bort. ”vi ska däråt” förklarar jag onödigt eftersom alla sett konstapelns pekande arm, ”ungefär trehundra meter” tillägger jag för att bevisa att jag faktiskt samtalat med den grönklädde. nu har jag i vilket fall en (mycket)
liten flock som i skarp förvissning om att jag ska leda dem rätt slår följe med mig och mattias.
wittenbergplatz när vi landar där av misstag kl 14:25
muren från bussen
zlatanflagga och femtontusen människor vid wittenbergplatz från bussen
herregud. herrejävlar och herreallah å alla andra herrar i hela världen!! berlins innerstad är ett gult jävla hav!! jag svär, jag vet, men hur ska jag annars kunna uttrycka mig. det finns inte ord dugliga att beskriva med. BERLIN ÄR ETT GULT JÄVLA HAV!!! av svenskar! kan det finnas så här mycket svenskar på samma plats? förutom i sverige då. men här finns också en å annan tysk. oftast är det såna som arbetar i butikerna, säljer pryttlar i torgstånden – som plötsligt inte längre är förskansade till torgen allena. hela stan verkar va ett enda stort torg med försäljning av krimskrams, mystiskt käk och vm-artiklar – eller serverar på restaurangerna. vart vi rör oss ser vi gula tröjor. och vikingar. och pippi långstrumpar. sextiotusen svenskar kan inte ha fel: DET HÄR ÄR OTROLIGT! för att hinna uppleva så mycket som möjligt kastar vi oss som sista två passagerare ombord på en tvåtimmars sightseeing-buss som tar oss runt till alla de sevärdheter jag längtat tillbaka till å som mallias nu får uppleva för första gången. ok. riksdagshuset får vi inte se. eller brandenburger tor på närmre håll än två kilometer, eftersom hela området därikring är avspärrat med öltält och bamse-tv. ombord på bussen, en tvåvåningscabriolet, sitter förutom oss fyra andra gulingar och två mexikaner. så fort vi får syn på nåt gult på gatan jublar vi vilket innebär nästan två timmars konstant jublande 🙂 den stackars guiden är tålmodig, och vansinnigt duktig. de andra passagerarna är också tålmodiga och duktiga vilket vi i efterhand är tacksamma för. risken hade väl annars varit att sex gula tröjor, med eller utan tillhörande folk, sluppit ta trappan på nervägen. efter avslutad tur är vi hungriga. dessutom börjar snart matchen mellan ingen-aning och couldn’t-care-less. just då är allt bara ett gult inferno och berusningen får oss att glömma allt som inte har med oss själva och vår upplevelse att göra. vi hamnar på ett ställe bakom kurfürstendamm där tre, fyra, fem, tio, tjugo eller trettio olika gäng klappar takten och skriker ramsor mot varann. det är så klart superjäklabamsefetcoolt.
öl behövdes
u i extas efter coolaste ubahnresan! (notera tåstrumpor!)
det börjar nu bli dags att tänka på england-t&t. vi har sms- och telefonkontakt med jigenheims som är helt hesa efter att hela dan ha jublat på wittenbergplatz (se foton för eventuell vidare förklaring). mer tur än skickligt springer vi på dem på väg mot tunnelbanan (bland trettiotusen likaklädda gäller inget annat än tur för att hitta sina vänner). vi beslutar att ta oss ut mot stadion för att titta på matchen där. den tunnelbaneresa vi nu kommer få uppleva är ett eldorado för sportupplevare. vi hamnar i en vagn med hard-core supporters som från första sekund till sista inte håller tyst mer än för att möjligen hämta andan, vilket skedde osynkront ungefär varannan minut. det hoppas, skuttas och hejas och den gamla vagnen får känna fjädringen gå i botten fler gånger än en. förutom vi svenskar finns det ombord också en liten farbror samt ett medelålders par som inte kan låta bli att ryckas med i vår innerliga glädje. ok. farbrorn ser faktiskt lite oroad ut så vi försöker hålla lite spejs runt honom. varje gång vi rullar in på en station vänder sig folk om på perrongen för att se vad det är som låter. vi ser både poliser och säkerhetsvakter men alla bara ler. det är ju bara äkta glädje och nationalism! bara en gång blir jag lite osäker å det är när det allra värsta hard-core fanet börjar dunka takten i taket å jag givetvis inte kan hålla tyst utan säger åt honom å lägga av. jag förstår kvickt att han är djurgårdare å då det förklarar en hel del av hans ap-beteende backar jag undan. dock. effekten är given, och han dunkar faktiskt lite försiktigare i fortsättningen (civil-kurage i sin skrajsnaste form). det är ”vi är svenska fans allihopa” och ”andra sidan är ni klara” och ”du gamla du fria” och zlatan-sången och ”stå upp för de gulochblå” (det sistnämnda kändes på grund av sin barnsliga och ofarliga fosterlandskärlek aldrig smutsigt eller farligt, den historiska plats vi befann oss på till trots) och "ein zwei drei, krossa paraguay" för hela slanten. alltsammans med zlatanprofilerad jättesvenskflagga utsträckt genom vagnen. väl framme vid vår station går det gula lämmeltåget snirklande upp mot stadion, sjungandes vi är svenska fans allihopa!
aldrig har en idrottsarena varit så vacker. å aldrig har vi känt oss så delaktiga i samtidshistorien. den 15 juni 2006 kommer för alltid att vara det datum då jorden upphörde att existera en smula, tiden stod stilla för vår skull. den sekund vi klev in genom portarna och kunde se ner mot planens smaragdgräs slutade vi andas en sekund. det var här jesse owens för alltid reste sin knutna näve. det var här adolf hitler gapade å skrek välkomna in i tredje rikets olympiad. det var här sverige skulle besegra paraguay med ett mål mot noll efter åttioåtta minuters svettig nervös darrande extas. bollinnehav 57-43 å gissa om vi trycker på. johan elmander djupledskrosspassning till marcus allbäck till fredrik ljungberg till… fast nu går det för fort igen, händelserna i förväg
(jag är lessen om det här blir för mycket å för invecklat å för tråkigt å för personligt att läs
a men det är omöjligt för mig att skriva det här på annat vis än jag gör! hoppas på förståelse.).
nåväl. som sagt. aldrig har en arena varit så vacker å aldrig har jag känt mig så delaktig i historien. för er som såg matchen på tv: vi satt på rad fyra, andra sektionen från mitten, till höger. om ni såg en gul tröja och en blå hatt med gult kors på locket så var det mattias! om det till på köpet satt ett blått linne med svenska guldkronor på bredvid så var det jag. om ni inte såg nån av oss kan ni komma hem till oss å kolla på jättefotografiet vi (snart) har på väggen. i den händelse du inte såg oss måste ni iaf ha sett nån av de övriga 55000 gulingar som fullständigt invaderat stadion i berlin. vart vi såg var det gult. två små kladdar med paraguyasare var placerade längst upp på kortsidan mot stora entré-öppningen där allt från idrotts-hjältar till nazist-svin genom historien tågat in.
utanför arenan
efter att ha spenderat en dryg timme i området utanför – tittandes på matchen som gick på flertalet storbildsskärmar, tittandes på galna karaoke-sjungare på liten ganska undangömd scen, tittandes på matchen igen, tittandes på uppladdningen i form av minglandet av sjuttiotusen förväntansfulla fotbollsfans, lyssnandes på sorlet av sjuttiotusen förväntansfulla fotbollsfans, och slutligen drickandes en å annan blaskig öl i plastglas med pant – tog vi våra härligt gröna biljetter och gick på lite nervösa ben bort mot arena-incheckningen. några pass kontrollerades aldrig, å alla vi stötte på i funktionärs-ställning såg både glada och trevliga ut. bara en sån sak! den som stått i kön till gamla ullevi å har mött både en å fyra halvtjuriga kontrollanter med bistra uppsyner skulle bli lika förundrad som vi!? väl innanför sista avspärrningen tog vi först nån minut på oss att bara njuta the moment, sen tog vi fart mot närmsta serverings-tält. det var varmt för bövelen å vätskedepåerna behövde påfyllning. öl fick samsas med vatten (samma kostnad, olik verkan) å balanserande all vätska lunkade vi med strömmen av gula kycklingar bort mot vår arena-ingång. vi irrade ett tag å till slut frågade vi om hjälp å i samma sekund såg vi givetvis skylten med vår bokstav.
en rätt ynklig paragajsiska klack satt uppe i ena hörnet
guult!!
överallt hysteriskt gult. svårt att förstå hur gult det va. gulare än gulast? bästaste förklaringen iaf… übergult!
berlins olympiastadion är onekligen en av de maffigaste sportskådeplatser jag någonsin satt min fot på (egentligen hör det till ett av de pampigaste byggnadsverk, allt inbegripet, som jag någonsin haft lyckan att besöka, men jag är för tillfället kanske något färgad av stundens allvar); en kompakt massa i sten med få krusiduller och det tyska trettiotalets enorma komplex av storhetsgalenhet. samtidigt som det imponerar i storhet förvånas man av den oväntade skönhet som faktiskt överväldigar. vi inser att historiens vingslag inte slutat att slå, på samma ställe som den lille österrikaren stått skulle snart våra svenska hjältar befinna sig. pulsen var således avsevärt högre än vanligt när vi tog de trettio stegen in genom porten, tiden stod stilla ett slag när vi stod där på toppen av trappan som ledde ner mot innerplan och våra två stolar. pulsen gick ner något och vi stod där tillsammans och njöt några sekunder innan vi på spralliga barnsfossingar skuttade neråt neråt neråt mot våra platser. rad fyra är onekligen väldigt långt ner! det kändes som om vi nästan satt på plan, å hade arenan varit löparbansfri hade vi suttit i paradiset. inte för att jag alls är missnöjd, men fotboll njuts onekligen bäst på fotbollsarenor. however, paradiset var alltså nära å vi sitter i en gul gryta, vartän vi ser sitter gula tröjor. eftersom vi var ganska tidiga inne på arenan kan vi se hur de tomma spottarna allteftersom fylls på. det här är brutalt, på gränsen till outhärdligt. det är för tusan gult precis överallt! hur jävla häftigt är det!!?! vi kan inte förstå att det är verkligt!! att vi faktiskt sitter där å alldeles strax ska spelet starta.
ljungan frispark
det som nu följer är typ 145 minuters okontrollerat emotionellt kaos och jag kan inte redogöra för så mycket annat än att det här, näst efter mitt eget – och min bästa väns – bröllop, måste varit det absolut coolaste jag varit med om!! hejaramsor och vågen och utspark och hörna och mer ramsor och vrål och hejaheja och zlatansången och vågen igen och ramsor och frispark precis utanför straffområdet och zlatansång och (det är i ärlighetens namn en ruskig massa zlatan på läktaren, hade varit trevligt att ha fått en liten större dos av mannen på gräsmattan i verkligheten också) vågen och vågen och wow det är maxpuls hela tiden och spelet är så spännande att vi får ont i magen. varenda fast situation känns som en chans men det händer liksom inget. det blir inga mål. det känns som antiklimax å så har det plötsligt gått 45 minuter å vi tittar på varann mattias och jag å vi fattar ingenting. har vi redan varit med om hälften av paradiset? pausen går ultrasnabbt å snart är det igång igen. vågen varning frispark zlatan allbäck allbäck ojojoj allbäck. han och freddie är frälsarna. vi älskar dem men vi vet ännu inte hur mycket.
mitt enda ordentliga minne är att jag 80 minuter in i matchen var tvungen att gå på toaletten. när jag skriver tvungen menar jag TVUNGEN. inget annat skulle kunnat få mig att lämna min plats. när jag sprang ut från arenan mot maja-barackerna (frågade en trevlig polis efter vägen) hade jag världens ågren; tänk om det skulle bli m&
aring;l just de två minuterna jag var borta… nå. jag satt som på nålar och lyssnade oroligt efter ljud som skulle tyda på förändring åt ena eller andra hållet. när jag så hörde ett våldsamt besviket vrålande NEEEEJJ (allbäck kommer fri, drar inte målvakten utan lobbar men en backj*vel hinner ikapp precis på mållinjen) var jag såå nära att rusa iväg med brallorna vid knäna.. nåväl. när jag väl var klar 27 sekunder senare hade jag troligen lätt passerat alla dopade amerikanska sprinters på upploppet, typ så kvick var jag. jag hann alltså tillbaka till mattias med nån minut till godo när elmander passar allbäck som på nåt magiskt vis träffar ljungbergs huvud som får en absolut perfekt touch på bollen som FLYGER IN I MÅÅÅL!!!
allt går i slow motion. berlins olympiastadion är en gul skuttande jublande vrålande massa, en kokande gul gryta. har jag skrivit det förrut? i så fall är det för att jag gjort slut på metaforer. jag har förresten slut på allt. det finns inga ord som kan beskriva det vi just upplever. ni får försöka föreställa er det själva: femtiofemtusen svenskar ser sveriges fotbollslandslag göra 1-0 mot paraguay i vm, fem minuter innan avblås. …
[lite till saken hör att jag faktiskt höll på att bryta benet på kuppen. i yran med allt kramande blev jag attacksqueezed av skotten på raden framför (han som hade henke-tröja å skrek heja händric laarson hela tiden) å i villervallan fastnade min ankel mellan stolarna å där hängde jag som en korall i stormen. som tur var fanns min räddare där (som alltid) å så var jag på säker mark igen. men va fan är ett ben mot ETT-NOLL!! smärta är bara en högre form av njutning.]
mållyckliga!!
flaggjubel!
så sitter vi där med våra 54998 svenska medåskådare å tror att vi redan nått himlen men vi har lite fel för när michel lubos (domarn) blåser i pipan och pekar mot mittcirkeln lägger vi liksom i den där sista växeln vi inte visste fanns å det är tur att det inte är nåt tak på arenan för det hade garanterat blåst bort för glädjen vet inga gränser å alla gråter å skriker å kramas å jublar och hoppar å spelarnas ärevarv tar aldrig slut å jag tror de är lika tagna som vi är för aldrig har väl ett svenskt landslag varit med om nåt liknande? allbäck grät, det såg jag, å han såg tacksam ut men vi var ännu tacksammare å på nåt vis kändes det precis som om vi liksom vunnit samma match. det låter galet, jag vet, men så var det faktiskt. känslor kan i efterhand bli rätt banala, men i samtiden känns de så verkliga som bara verkligheten kan va.
efter matchen var det ganska bråttom till bussen som skulle ta oss tillbaka till rostock. det gula lämmeltåget längs boulevarden var dock en upplevelse lika stor som alla andra den här magiska dagen. det sjöngs å jublades å hoppades å ormdansades å alla var glada. jag skriver alla, för några paraguyasare sågs inte till. vi stötte på några piketstyrkor med världens raraste poliser (sorry janne!). en var till och med iklädd gul peruk å jag frågade om det gick för sig att fotografera konstapeln å det gick det ju.
coolaste polisen 🙂
bussen hittades, bestegs och avgick. många somnade på vägen hem men både jag och mattias var alldeles för uppspelta för att kunna slappna av ens det minstaste. vid det obligatoriska stoppet – vid samma ställe som på vägen ner – satt vad som visade sig vara en press-fotograf å laddade upp sina foton på sin engelska tidnings server. jag fick titta lite på hans bilder, som var från brandenburger tors jätteskärm, och det var häftigt att få se lite därifrån också. han såg onekligen ganska imponerat men spakt avis ut när han förstod att vi faktiskt varit at the game!
väl tillbaka på hotellet låg vi i sängen fråga mig inte hur länge å bara fånflinade rätt upp i taket. sicken jävla dag!!