jag till mamma: jag skrämde ett barn idag. eller alltså. jag står i informationsdisken på jobbet och har en (trevlig!) kund när jag får syn på ett barn vid tv-väggen enåenhalv meter framför mig. ungen står och petar på en tv-skärm och när hon till slut lägger hela näven mot bildskärmen hojtar jag ett "hallå där" typ varvid mamman, som givetvis står precis bredvid men håller noll koll, drar bort sitt barn och lyfter upp henne för att liksom skydda henne från mig. jag blev lite full i skratt å säger ursäktande att det inte var meningen att skrämmas men att det givetvis inte är okej att kleta på skärmarna och mamman bara blänger på mig medan barnet ifråga bara tittar liksom nyfiket och då blir jag ännu mer full i skratt för jag vet inte om den ungen kommer få en svår eller lätt uppväxt!?
min kloka mors respons: den klåfingriga leende ungen nog klarar sig bra om hon har en mamma som "räddar" henne även när hon gör obetänkligheter. precis som samma kloka mor påpekar var ju felet ungens mammas('troligen en halvuppfostrad 60-talist?'), som inte talat om att man inte får pilla på tv-rutor. vi får alla hoppas mamman talat henne tillrätta sedan även om hon inte gjorde det inför dig!
jag skickar snabbt ett svar till den kloka modern (min alltså): såklart det inte var klåfingerungens fel. men hela situationen var så dråplig. fast jag berättade aldrig att jag faktiskt karmade mig uppåt igen genom att lite senare på eftermiddagen hjälpligt trösta en annan flicka – liite äldre, men ändå typ i typ enmetersåldern. hon var helt förkrossad och jag frågade om det var för att det var så tråkigt i min affär och det var det inte förklarade mamman trött utan för att hon ville titta på tv:n (disneys "bilar" antar jag) och även om jag inte kan förstå varför hon inte fick titta på filmen så är det ju inte mitt problem. men en lille-skuttgråtande – faktiskt väldigt söt liten tjej – blir ju mitt problem när jag inte kan prata med hennes mamma för att hon är så lessen. trött mest antar jag. det var en sån där supergörlessen gråt, såg ut ungefär som jag på det där fotot på toaletten när jag ser jättearg men tårar-i-hela-ansiktet-lessen ut. ilskna gnälliga ungar har jag svårt för, men lessna gråtiga barn har t o m ullisar svårt att motstå. marlarsen (arbetskompis) hade förresten en skojig undring idag; precis innan stängning när vi i informationsdisken och lite oproffessionellt stod och diskuterade dagens skörd av korkade kunder och jag berättade om det skrämda barnet som blev räddat av sin mor kommenterade han "när det var som mest gap och skrik idag undrade jag 'har folk slutat att dränka sina barn nuförtiden'? 🙂 jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen! inte för att det han sa eg var så himla roligt – egentligen ganska hemskt, jag vet – men just då, efter att ha "stått ut" en hel dag med för mycket kunder på för lite personal föll det sig frågan som helt naturlig..! och ja, morsan till pet-barnet var troligen 60-talist. eller möjligen tidig 70-talist. lite fet var hon iaf, vilket borgar för högre ålder vid graviditet (själv kommer jag givetvis att bli slankare än aldrig förr efter att mitt gullebarn blivit fött – kort och smärtfri förlossning givetvis – och sen aldrig låta mitt barn peta på tv-skärmar i butiker). parantesens sistnämnda kan jag apselut garantera. eller iaf lova. eller iaf nästan.
trallallallala! "det ee inte lätt åå vaa ödmjuuk.. när man är…" (osv 🙂
äh. NU ska jag va lagd iaf!
tjinixen!