i övre kågedalen (nikanor teratologen) står fortfarande oläst hos billy. inte kommer den bli läst nu heller skulle jag tro. känns inte som den typ av litteratur jag bör omge mig med jetzt…!
äldrevården, och då ej i de ovan berörda fiktiva sammanhangen, behandlas för övrigt av malin lernfelt i en serie på gp:s debattsida som inletts förevarande vecka. jag brukar tycka om hennes funderingar och detta är inget undantag. geriatriken är inte satt högst på politikernas spenderarlista, men kanske borde de tänka om? de blir ju (i en del fall snart) själva gamla. vem ska ta hand om dom då har de tänkt?!
ärligt talat. (and this is the deep shit). om någon för ett år sedan berättat för mig att familjens m3, elle interiör, hus&hem, res, offside och café i dagsens läge skulle samsas med mama, vi föräldrar och övrig gravid/barn-blaskmagasinflora hade jag förmodligen skrattat ganska högt! och nervöst…!? särskilt med tanke på att vi just då var i högsta hugg att planera vår kambodjatripp (och jag kunde lätt se mig med min älskling på en sydostasiatisk strand även året därpå – dvs 2008)… ibland vänder livet på en hårnål (en ganska lång hårnål i vårt fall iofs, vi borde ju vara klart redo. biologiskt alltså.) och även om jag idag (läs: för första gången sent igår kväll tror jag bestämt) funnit mig ganska väl tillrätta med tanken på mig själv som blivande öm moder har det min själ tagit sin lilla tid. de senaste dagarna har känslor som wow och hjälp hastigt infunnit sig, och beroende på sinnesstämning har den ena – eller den andra – varit klart övervägande. fram tills nyss har jag mest låtit själva graviditeten ta plats (magen menar jag, och jotack, plats är det minsta man kan säga att den tagit!) och alla funderingar och sinnesstämningar på vad denna graviditetsmage faktiskt varit en darrig inledning på har liksom inte kommit fram – eller iaf inte till sin rätt: så det är faktiskt med enormt stor glädje jag nu låter mig överväldigas av dessa till synes harmlösa (och/eller självklara) emotioner: trots att jag i mångt och mycket haft en förhållandevis enkel mänskovalpsdräktighet anser jag mig nog fått min rättvist tilldelade dos problems: å då tänker jag främst på illamåendet och elaka ischiasnerven. svullenhet klarar jag som allra lättaste plätten, bara jag sluppit detta förbaskade ryggont. att jag inte lagt på mig så mycket extra vikt ser jag som poetiskt rättvist åt andra hållet, blotta tanken på normala tillväxtdosen (ca 12 kg har jag pluggat mig till?) har hela tiden skrämts. mattias sa redan väldigt tidigt i vår karriär som gravidisar att han gissade på att jag skulle bli "stor som ett hus". på sätt och vis ger jag hans predikt rätt, för ett litet hus får man nog allt säga att jag blivit, men storleken på detta har mer med grund- förutsättningarna att göra än att jag egentligen lagt på så många viktkilon (senaste vägningen på mvc visade ca sex kilo plus från normalstadiet). övriga "normala" graviditetsproblem såsom hormonhumör är jag förvisso icke rätt person att uttala mig om, men ni som känner mig vet att jag även som ogravid har ett visst ehum.. humör. således ser jag det inte som alldeles korrekt att skylla eventuella gast- och tårutfall på hormonrelaterade faktorer… jag anser mig vara den lyckligaste lottade som fått en tis vid min sida och att jag då och då skälls på honom har mindre med hormoner än med taskigt temperament att göra är jag rädd. förlåt min lilla fiskmåsnos att jag from tid till tid varit (och är) en argbigga. du är den apselut gulligaste och underbaraste och fantastiskaste och jag älskar dig mer än du nånsin kommer kunna förstå!! – en förlossning med dig vid min sida kan inte bli annat än den bästaste prologen på resten av vårt fortsatta liv!!
älskas dig min makalösa nos som gosar och skämmer bort mig och ibland alldeles oförskyllt får mig att kännas som den otacksammaste människan i hela världen (orättvist och oberättigat mot dig alltså, inte mot mig). du är min glädje och min sorg och alla klockor stannar för dig och så vidare och jag struntar i vad min engelske litteraturprofessor sa om w. h. auden och vägrar se hans überromantiska dikt som pastisch eller ironi så läs den tias, den är skriven för såna som dig.
även om klockan är mycket är jag alldeles för uppspelt för att gå å lägga mig. horisontellt sängläge underlättar väl iofs insomning. här vid glasbordet framför öppna spisen (och tis som segarallysar) blir det rätt klurigt att sova. jo förresten. hade tidigare ikväll en givande konversation via sms med min mor där vi glatt såg fram emot att om några veckor kunna diskutera våra fantastiska barn hon och jag! jag ansåg henne som given på förstaplatsen som mor medan jag själv hamnar på en i sällskapet (mamma, mormor, ofött yngel och undertecknad) hedrande tredjeplats som barn. hon kunde hålla med om att hon var en vinnare – med mig som barn, men äh, det var ju inte alls så jag menade..! en sak kunde vi iaf enas om, våra gener är helt otroligt bästast 🙂
tjinixen!