20.7 – om att bli alldeles galet irriterad för gråtiga barn.

19.7 - om Wheel&Wing.
20.7 - om bortglömd namnsdag 🙁

Barnskrik släpper fram vilden i mig. Jag blir alldeles skogstokig. Kanske är det en kombination av Maali-kolik och pre-föräldertid som ger sig tillkänna? Var för sig en tid då barngråt förknippades med fasa och panik. För det är såklart inte ungen jag blir förbannad på. Nej. Ett barn gråter av en anledning. Alltid. Är ynglet dessutom knappa året gammalt kan tårarna bero på allt från frustration till ilska, förtvivlan och smärta. Ett så litet barn har inte lärt sig ”utnyttja” gråten än, så utan anledning är den aldrig. Aldrig!

Pojkstackarn som ligger till grund för det här inlägget var troligen en blandning av allt möjligt; trött ledsen arg uttråkad. Han skrek nåt alldeles hjärtskärande, hulkade och drog efter andan om vartannat. Skrik blandades med gråt och sparkande små fötter. Vad gör då föräldrarna? Jo, de fortsätter promenera runt i shopen som om ingenting hänt. Kanske omedvetna om att en liten pojkes gråt i en plåtlådesbutik efter ganska få minuter går från irriterande till olidligt för folk runtomkring? Kanske vana vid sonens utbrott? Kanske "immuna" mot familjens högljuddhet? Efter knappa fyra minuter (jag tog tiden) tar mamman iaf pojken under armen och går ut genom kassorna. Aha! tänker jag glatt. Nu får han komma ut från det här tråkiga stället, ut i solen och friska luften! Men nä. Vad gör mänskan? Hon sätter sig med sitt hysteriska lilla maskvridande barn på en bänk precis INNANFÖR utgången, alltså är de fortfarande INNE i lokalen av resonansglatt material. Pojken skriker nu om möjligt ännu högre och lessnare och desperatare och jag fick faktiskt ont i magen av hans förtvivlan. Till slut kan jag inte hålla mig utan går bort mot kassorna, ställer mig på lagom avstånd och tittar på dom. Jag blänger inte, bara tittar. Men det räcker. Mamman fattar vinken som var så ofin och uttalad att en blind knappt kunnat missta sig. Hon hinner bara göra en ansats till att resa sig så blir pojkvaskern tyst som en mys och skiner upp i största leendet! De går mot utgången och stannar precis utanför entrén, pojken töltar försiktigt och ostadigt tillbaka in för att kontrollera och känna på automatiska dörrarna som rör sig så märkligt helt av sig själva… Jag blir alldeles varm i hjärtat för lillens glädje och upptäckarlust där jag står bakom en hylla och småspionerar med lite blanka ögon [samtidigt som jag faktiskt lagerplatsmärker och prislappar just det området!]!

Men säg den lycka som varar. Tålamodslösa (tjocka) mamman rycker tag i barnet – varvid han gifetvis genast börjar vrålgråta – och så släpar hon sin förtvivlade gråtande skrikande lille pojk ut genom dörrarna, bort från butiken, bort från mig som står där alldeles häpen. Vad hände? Hon kunde ju haft en lycklig liten unge i sin famn? Varför förstöra?! Va?

Erkännas ska att jag just då, i exakt det ögonblicket inte brydde mig ett dugg om min devis att aldrig döma en annan människa. Jag dömde som fan. Jag dömde den korkade trötta arga föräldern utan bättre vett än att dra med sina små söner till Ullared en söndag, när GeKås har stängt, och sen låta sitt missnöje gå ut över sin stackars ettåring. Fy. Usch och fy. Hoppas jag aldrig aldrig blir sån.

och när jag blir det;
påminn mig om den lessne lille pojken
den där söndagen i plåtlådan,
i mittslutet av juli 2008.

snälla
LOVA DET!!

19.7 - om Wheel&Wing.
20.7 - om bortglömd namnsdag 🙁
9 comments Lägg till din
  1. Och så tänker man skamset, har man gjort något liknande själv, i tron att det var helt rätt för stunden det man gjorde…eller för att man i desperation inte kom på något annat. Nä jag tror inte.

    Och nä, inte har så små barn lärt sig utnyttja gråten. Fast min mamma hävdar ju att när spädbarn tystnar när man tar upp dem så är det för att de är bortskämda.

  2. Får kramp i magen när jag läser om mamman o barnet… I förlängningen undrar man ju hur det är andra sitautioner… Visst jag har handlat med egna skrikande barn och protesterande barn i livsmedelsbutik (jag var ensamstående förälder så de måste med vid matinköpen) Men man handlade bara det absolut nödvändigaste vid sådana tillfällen….

    ang katterna – inlägget försvann när jag skulle lägga in en bild på den andre missen. (måste lära mig detta lite bättre får gå på kurs hos tezet;) Hoppas "deras beteende" går över;) – det värsta är ju att yngsta dottern redan har flyttat…så det är inte många kvar att skylla på …; Fast åh andra sidan är det ju bara katterna som ser det idag – o de verkar ju inte bry sig – de ligger o sover hur gott som helst på tidningshögen.:)

  3. Usch o Fy. Men man vet ju faktiskt inte hur man själv skulle göra i de situationen. Ibland när C är ledsen och arg så blir man själv också de ju. Men man gör ju allt i sin makt för att hon ska bli glad igen och att hon ska förbli det 🙂 Men man ska aldrig aldrig låta sin frustration emot nått annat gå ut över sitt/sina barn.

    Ses på fredag? Kanske flyttar våran träff till min moster i stan, ska nämligen passa hennes hus lite i 12 dagar 🙂 Kram Kram

  4. Annaa M: jo det finns en del som jiddrar om bortskämda upplyfta, burna och kramade barn. jag blir bara trött på sånt tjafs och bär omkring på min unge precis så mycket vi båda (mest jag då 😉 tycker är kul!

    Britt-Marie: du, det är en milsvid skillnad på att ha ensam vård om sitt barn, att nån gång faktiskt tvingas handla mat på Ica och att åka båda föräldrar till ett shoppingmecka en söndag, utan att kolla i förväg att meckat har stängt, bli irriterad över detta och sen låta det gå ut över sina stackars knattar. så det så!

    Sofie: jag håller med dig såklart! och lägger till: en "bra" förälder är i mina ögon den som sätter både barn och vuxen främst. kanske inte samtidigt, men åtminstone rättvist fördelat. och framförallt; det gäller att välja sina strider. tidpunkt avgör ofta mer än grad av orsak!

  5. Jag instämmer – barn gråter inte utan anledning! Jag blir skitarg när jag hör att ungar tjuter men inte ser att någon tar hand om dem.

  6. heja dig. ibland behöver folk veta vad de egentligen håller på med. babygråt skär i hjärtat som inget annat även på mig, som sluppit bebisar med både kolik och trotsåldern 🙂

  7. Caroline: för om inte för sin egen eller barnets skull, så åtminstone för omgivningens…?

    Hanna: när jag läser mitt eget inlägg såhär i efterhand blir jag lite generad för att jag var så hård. men. jag satte pojken i första rummet, den vuxna föräldern fick vara [nästan helt] utan min empati den här gången.

  8. Jag har aldrig klarat av barngråt, och som du säger, ett litet barn som gråter vill eler behöver något!

    För många år sedan satt jag och pratade med en granne i telefonen, våra yngsta var jämngamla, kanske 4-5 månader. Jag hör hur hennes son börjar gråta på avstånd och jag gör det tydligt att jag vill avsluta samtalet, men icke! Hur jag än säger, och till slut öppet ber henne att hon nu får gå och ta hand om barnet, så fortsätter hon prata, prata. prata, nu utan svar från mig. I 40 minuter!!! Och barnet skriker och skriker. Så här i efterhand kan jag ju tänka att jag skulle bara lagt på luren, men det gjorde jag nu inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *