7.10 – om svårigheten att dela med sig.

Fick idag prov på hur svårt det är att i stundens sammanhang veta en hel massa men tvingas knipa igen truten för att inte ofrivilligt och hjälplöst spotta ur sig sånt som för en ”erfaren” är rena självklarheterna! Detta eftersom den ”oerfarna” i fråga uppenbarligen klarade/ville klara sig själv utan tips!

Jodå. Du gissar rätt. Det handlar om en bäbi! Detta var första gången lilla pyret besågs och jisses va liten och söt hon är! Plutteliten! Mycket pluttigare än Maali nånsin varit som trots att hon var en lagom minibäbi (3150g) typ skulle kunnat sitta själv på skötbordet på BB [kolla själv under förra årets november-mapp om du inte tror mig!] om rumpan inte varit så benig! Nåväl. När jag kom och hälsade på störde vi lite i ätningen och jag höll därför, tro det eller ej, inledningsvis låg profil.

När dom mumsat ett slag (den lilla treveckorsingen slurpade smaskig flaskmat) frågade jag nyfiket om hon ammade också och jo det gjorde hon ju men detta var mjölkersättning. Här kunde jag nu [tyvärr] inte låta bli utan sköt iväg typ tre pilar i en när jag uppmuntrande poänterade att ersättningen är lika näringsmässig och att det är jättevanligt att det ”inte funkar” (drog en snygg parallell till mig själv som orådd började med tillägg alltför sent) och flörpade sen med ett trevande dubbelskott i form av t0ttas grymma tips om mamma-vatten kombinerat med Stalkerns hjälpte-ullisar-massor tio-minuter-på-varje-sida-max-och-oftare. Detta bommade dock direkt i ogod jord och rikoschetterade hårt i egen ända. Skulle gifetvis kört Skruttmammans öl-tips direkt… Eller!?

Jag snörpte nu igen ett långt tag. T ex när bäbin inte vill mumsa för att det är luft i vägen men efter ljudliga rapen inte får mat igen och börjar gråta och vill inte ha napp och jag biter mig i tungan för att inte snyfta hon är nog mer hungrig för det där är ju såna tecken man ”måste” lära sig själv för dom gör skitont att höra från nånannan. Så jag är tyst. Och när hon själv kommer på att lilla bäbi kanske vill ha mer är jag glatt ja,-det-kanske-hon-vill:ig! Allt för att mamman ska få push att känna sig sådär nästan oförklarligt skitlycklig som man blir när man gör sin bäbi nöjd!

Så jag är alltså nästan tyst. Tills misströstning det går ju inte att få tag på byxor med inbyggda fötter kommer för då inflikar jag ödmjukt, livrädd att trampa på obyxade tassarna; det har jag flera stycken om du vill låna? Det ville hon då inte för det går lika bra med strumpor. Alltså. Jag förstår inte detta värjande och spottande mot lånade prylar? Har alla så gruvligt gott om flis? Jag kände (och känner) mig som värsta snåljåpen som i bekantskapskretsen glatt sprider dotterns behov och storlek om det nu skulle vara så att nån kanske har nåt spännande att erbjuda :)

Efter överlämning av present*, som råkade bli den fiffigt praktiska men kanske inte skitkuliga gåvan bestående av tvättservetter och MAM nappflaska (den bästaste jag och alla jag pratat med hittat?) vilken mottogs med (lite besviket?) en sån har vi redan och jag försökte va bra! det är den bästa! och det är jättebra att ha flera om man inte vill diska stup i kvarten, uttalades svaret till fast vi gör det aldrig högt. Men det löd i uschjagskäms nästan skadeglatt tonläge nu, ja!

Sen gick vi hem.

Eller nä, vi gick om Kvantum. Där träffades vid blöjorna bekant till Mattias. Hon tyckte det var skönt att ha börjat jobba. Schemalagd tre dagar. I månaden. Höhö! Så olika det kan va. Det har jag jobbat per vecka sen nio dar innan Maalis åttamånadersdag!

Nu ska jag sluta gnabba och gå å lägga mig…
Tjenixen!