På förekommen och kottig anledning delar jag här lite mer publikt med mig av hur man tillexempel kan göra när man ska dyka med sin bäbi.
Först och främst. Jag avråder bestämt från att använda tuber eller snorkel vid babysim. Min babysimhandbok guidar ingenting om användning av dylika attribut och jag hänvisar i förekommande fall till egen babysimhandbok där tillförlitlig information isåfall går att finna.
Nå. Såhär gick vi tillväga när vår bäbi EmmaLi skulle lära sig dykning.
Vi började med att försiktigt vattna bäbin med små röda vattenkannor i plast (en del var lite gula också och nån nog lite blå men jag tror inte att färgen har så stor inverkan på resultatet), från nacken och framåt, alltmedan vi uppmuntrande och med skräckslagen men leende min hojtade nu kommer det vatten!. Ju fler vattningar, ju mer halvdränkt bäbi. Till slut fick hon till vår stolta förvåning kläm på det där med vatten-kommandet (eller kommandot, eller vad vi nu ska kalla det) och drog slutsatsen att när nån i anslutning till bassäng- eller badkarsbad sa nu kommer det vatten! så höll det sig för bäst att stänga ögon och näsa. Munnen har hon inte riktigt kommit på att stänga än vår lilla bäbi EmmaLi men det går fint ändå säger babysimfröken [och jag litar på henne för hon har en tvååring som kan simma].
Efter att vi vattenkannsvattnat några lektioner var det dags för första "riktiga" dyket. Eller. Doppningen som jag mer korrekt beskrivande skulle vilja kalla det. Det går till på samma vis som vattenkannsvattningen. Ungefär. Två vuxna (t ex en mamma och en pappa) står nos mot nos, med nån knapp armlängds mellanrum. Den ene håller i bäbi och den som inte håller bäbi tittar bäbi i ögonen, båda tjoar det nu rätt tjatiga men oh så viktiga nu kommer det vatten! varvid den som håller i bäbi med bestämt handalag doppar ner bäbi i riktning framåt neråt och snabbtsnabbt uppåt i famnen på skräckslagen hysteriskt leende förälder som tar emot klorfrustande hostbäbi på sin axel och berömmer klorbäbin* för att den så duktigt dykt. Det där med leendet är viktigt säger dom. Eller iaf hon med tvååringen som kan simma. Och henne litar vi på.
När bäbin blir större går det att göra doppn… förlåt, dyket (lite) mer frivilligt. Bäbi sätts på bassängkant, förälder eller annan vuxen står i vattnet framför, hållandes i bäbis händer. Bäbi lockas på och när bäbi gör ansats till att vilja hoppa i gäller det att utan tvekan uttala det berömda NKDV varvid bäbi mer eller mindre med förälders hjälp skuttar i vattnet och blir dykt. Eller doppad som jag tycker är mer korrekt benämning.
Senare ska man tydligen kunna typ kasta bäbin mellan varann. Det har vi inte gjort än. Sen ska dom nog kunna simma själva.
Angående Kottens undring så tror jag apselut inte att det är för sent att börja dyka med ett barn som är tillexempel 4 eller 5 år. Men jag antar att den procedur här ovan beskriven eventuellt kan kortas ner något för ett barn som är tillexempel 4 eller 5. År. Kanske tillexempel att man bara säger nu håller du andan. okej? innan man dyks. Jag tror också att det isåfall kanske kan vara bra att invänta barnets jakande svar innan det blir dykt. Fast jag är inte så duktig på babysim med 4-5åringar. Ska jag fråga hon som har en tvååring som kan simma?
Hursomhaver.
Lycka till!
* Babysimhandboken säger inget alls om att man i detta skede också bör/kan berömma dykbäbins modiga föräldrar, men av erfarenhet råder Mattias och jag blivande babysimföräldrar att göra så. Föräldern/-arna skulle kunna sägas vara situationens mest behövande av beröm då dykta bäbin på glada bäbisars vis finner sig i klordyk likväl som klorplask. Och glöm inte leendet! – trots att du helst av allt vill strypa motsående förälder för att den dykdoppat din bäbi alltför oförsiktigt våldsamt och obehagligt. Oförsiktigt och obehagligt för nyss dykta klorbäbimottagande förälder alltså. Bäbin kunde inte bry sig mindre… plaskplask!
Klockrena tips!!!
Sist vi badade, så sade jag precis:
Okej. Håll andan nu.
Bassängvattnet sjönk med 2cm. och mitt barn ökade påtagligt i vikt. Ja. Kallsup av rang!
Men nu skall dina tips testas vid nästa badhusbesök.
gracias!
Hahah….
Ja, Göttebosskan verkligen skiner igenom i vissa ord och partier.
fniss
Så himla kul det låter 🙂 Iselin ska få lära sig att sitta innan jag tar med henne på något såntdära. Jag har fått för mig att hon är mycket lättare att ha och göra med då.
Oj, vilken pedagogisk babysimfröken ni verkar ha. Henna skulle jag också ha litat på, imponerande med en 2 åring som kan simma ju! Däremot hade jag nog haft lite svårt för att le efter att ha doppat.. förlåt dykt, min bebis undre klorvattnet. Läskigt ju! Haha..
Jga kommer bli en hispig förälder! 😛
Du har helt rätt Ullrika, Vygotskij är en slags pedagogik. En bra pedagogik enligt mig! Trots att han är död sedan flera år tillbaka 😛
:-D:-D:-D:-D:-D:-D
Åh jag får flashbacks till vår sextonårings framfart i Valhallabadet. Men jag kommer inte ihåg att vi gjorde så med vattenkannor och sånt. Men det kanske har skett en utveckling på detta område också. Oavsett vilket har båda mina blivit som fiskar i vattnet.
Jag tror mina föräldrars taktik, fungerar också… Vi var ju alltid vid havet på somrarna.. Och där sköter vågorna det där med vattenkanning.. Antingen håller man andan, eller så får man käka tång, nedsköljt med saltvatten *S*
Och jag älskar också vatten.. Fast mest havet då.. Sjöar och bassänger, klarar jag mig bra utan.. Och badar jag 3 dagar i sträck i klorvatten, så åker jag på världens dunderförkylning.
Ahh, vattenkannan och "nu kommer vatten"! Samma regler i södern 🙂
Vi gick sj på babysim i Landskrona med dessa vattenkannor (röda, gula, blå).
Smått kippande efter luft så klickade det till sist.
Har nu hört att de andra som gick i min grupp fortsatte (jag/vi tog en sabbatstermin) och deras små skruttar dyker nu sj från flytmadrassen där vi alltid sjöng "mormors lilla kråka….och en slank hon ner i vattnet". Jag fegade alltid där för det var frivilligt om skrutterna skulle dyka i vattnet eller bara ner. Tillsist var det bara min som åkte lätt ner och alla andra i plums.
Sista gångerna fick hon oxå åka i, till hennes förtjusning 🙂
Visst känns det läbbigt att dra ner sina barn i vattnet (de är ju dock vi som bestämmer hur/var och länge), vilken makt!
Nu verkar våra barn gilla detta bättre än vi föräldrar 😀
Nästa termin ska vi ta tag i det igen! Min skrutt ska oxå lära sig att sj dyka i när Mormors lilla kråka kraxas….