4.12 – om hoppfullhet, religion och otrolig ibland nästan tärande saknad.

Dagsens tips: betala med myntet.
5.12 - om tjyvfångare.

Både jag och Mattias är i det närmsta ateister, ändå blev vi båda tacksamma för den kristet hoppfulla begravning Maalis farfarmor fick. Kristet som i ”sätt inte dig själv i första rummet”. I rak motsats till domedagsprällar med hot och underförstådda villkor gavs här ett griftetal som var rakt, ärligt och omöjligt att missförstå. Ett mycket värdigt och vackert avsked för oss alla; du är saknad käraste Anna-Lisa, men i ljust minne i våra hjärtan bevarade! Vila i frid, och hälsa alla saknade själar vi känner!

Att få lämna livet såsom min älskade lilla farmor gjorde – på sin 88:e födelsedag – är få förunnat. Hon somnade stilla in i sitt eget hem, omgiven och omkramad av familjen. Jag saknar henne fortfarande. Ibland alldeles otroligt mycket. Och fast det är nästan tre och ett halvt år sen hon försvann kan jag ibland drabbas av en riktigt smärtsam tomhet, en lust att lyfta telefonen och ringa henne – bara för att få höra hennes glada röst, hennes varbergsdialekt.

Min största sorg är att hon och EmmaLi aldrig fick träffas. En mer barnkär människa än min lilla farmor Inga har jag nämligen aldrig träffat! Och lilla har heller sällan känts mer passande: Inga var med sina knappa hundrafemtio centimetrar arketypen av den där lilla goa glada rundhyllta lilla farmorn. Ingen bullbakande matdoftande liten en, men en som älskar sällskap och fester och människor, och att sjunga!

Farmor gick ifrån oss i slutet av augusti. Då passade den här dikten så väldigt bra.


Det var en hjärtans dag bland världens alla dagar
då östergöken gol i sommarns gröna hagar
och Flora band en krans kring alla flickors änne
av kattfot och viol och kärringtand ett spänne.
Hur ljuvligt solen sken på fattiga och sjuka
och gräset bredde ut sitt sidenbolster mjuka.
Där lade jag mig ner och hörde bina surra
och duvan på sin kvist för hjärtevännen kurra.
Jag somnade till sist vid rop ur gröna hagar.
Det var en hjärtans dag bland världens alla dagar.

Haqvin Spegel (1685)

Dagsens tips: betala med myntet.
5.12 - om tjyvfångare.
9 comments Lägg till din
  1. Så hjärtinnerligt vackert skrivitom en saknad som aldrig lämnar hjärtat.Dom människor som får oss att känna så är sådana själar som satt störst avtryck i framtiden./kram pamela

  2. Så fint du skrev om Anna-Lisa, jag kände ju inte henne annat än som "hejhejpåfamiljekalas" men att hon var go kändes.

    Dikten till Inga var perfekt… fast den är perfekt som beskrivning på DIN födelsefödelsedag också, och hade inte EmmaLi fötts i november hade den funkat även då!

    Krams på ledsna nosarna

  3. Låter som om anna-lisa fick ett fint farväl, hoppas att ni har det bra och tar hand om varandra.

    Massa kramar och fantastiskt fint skrivet.

  4. trist! beklagar sorgen, min farmor gick bort förra året, känns som förra veckan, men kunde inte va med på begravningen, för det var i finland, trist som f*n!

  5. Jag är glad att A-L fick en begravning, ni nära och kära kan "bära med er i hjärtat".

    Det finns mycket för er att berätta för Maali! Minnen finns väl bevarade, i er!

    Pok

    Mallaberättarmycketförbarnenomvårsläktbralla

  6. Vad fint skrivet 🙂 tårarna strömmar :-/

    Iallafall så vill jag beklaga sorgen.

    Jag känner med dig i precis allt du skriver om din farmor, det kunde likagärna varit jag som skrivit det. Trots att det har blivit lättare under de fem år som gått sedan min farmor dog, så kan jag fortfarande få den nästan ångestfyllda känslan av tomhet ibland…

    Kram!

  7. sorg kan bli så personlig, men samtidigt så "lätt" att dela med sig av. tack alla gulliga nosar!

    Lisa Nilsson snyggylar "Dee' tar tiiiid" i en av sina mauro scocco-låtar. det handlar om jag inte missminner mig iofs om en skilsmässa, men vare sig det rör levande eller döda är en separation förmodligen det jävligaste vi människor tvingas genomlida.

    sorgen försvinner liksom aldrig, den suddas aldrig ut. men man lär sig leva med den. man bär den med sig som ett ärr. ett ärr gör inte ont i sig, det är minnet av hur man fick det som är smärtsamt.

    återigen. tack ni härliga omtänksamma människor! världen blir lätt att leva i omgärdad av såna som ni!

  8. Det är i alla fall en fördel med att få barn relativt ung, att barnen hinner träffa sina förfäder! Min far var 51 när jag föddes och jag själv 38 – 41 när jag fick barn. Det pusslet gick dessvärre inte ihop. Eftersom barnens far var ännu äldre så gick det inte ihop där heller. Det var lika illa för mig, hade bara en enda mormor och knappt några bilder av farföräldrar. Det är verkligen något jag saknat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *