5.3 – om pappapremiär(er). [mobilnos från maddahs SOW]

5.3 - om mammapremiärer.
6.3 - om förskoleågren.

Hela dagen spolierad av förskolenosning. Jag är glad att den snart är slut.

Uppdatering av Mallias å fick veta att hon tydligen varit lessen på dagis på eftermiddagen. Han hörde hur hon grät när han kom och hämtade henne 🙁 mjau. Men hon blev lugnare så fort hon fick syn på sin pappa, och DET känns oerhört BRA!

Nu. En helkul sak! Ikväll (gifvetvis när jag var på jobbet)! Maali reste sig från golvet, och gick själv till sin far!! Bara några ynka steg men iaf. Hon gjorde det flera gånger!

5.3 - om mammapremiärer.
6.3 - om förskoleågren.
8 comments Lägg till din
  1. Jo självklart! För att platsa i kategorin människa så finns det "måsten" och ansvar, speciellt som du säger, om man har barn… Men det var ju kul att bli jämförd med en "optimistisk snubbe" haha 😉

    cheers

  2. Usch och fy,, Ditt inlägg väckte ett otäckt minne från en period när min (då)lilla killes dagis hade sommarstängt och han skulle gå på ett annat dagis en vecka. Första dan när vi skulle hämta honom så satt han på skohyllan och grät när vi kom. helt fruktansvärt. Han fick vara hemma resten av veckan.

  3. Jag vet att det jag skriver är allt annat än tröst för er.. Men jag vägrar tro att ett gråtande barn är ett lyckligt barn…

    Mitt ena barn grät när jag lämnade, grät när jag hämtade… Alla sa att det gick bra där emellan…. Jaha!?!? Inget ångrar jag så mycket som att jag lät honom vara kvar där..

    Småsyrrorna hade ett noga utvalt dagis.. Med många härliga vuxna.. Totalt 6 års dagisgång.. Inte en enda ledsen lämning/hämtning… Ibland var det lite knökigare.. Då stannade jag kvar. Tills allt var bra. Eller så tog jag med ungen till jobbet.. Det hände 2 ggr på alla dessa år….

    Jag vet inte hur man hanterar så´nt här.. Men som sagt.. Ledsna barn är värda att ta på allvar..

    Pok

    Mallavetattjagvaritlyckligtlottaddagistidenbralla

  4. Bastardo: gött att du tar det som den komplimang det var menat som!

    du beskrev just min allra största fasa. att hitta EmmaLi alldeles ensam i ett hörn. blotta tanken är så vidrig att jag inte vågar prata om det. stackars lille pojk. och vad sjutton fanns det för (stackars?) överarbetad personal på det där stället? jag hade förmodligen inte kunnat hålla mig hövlig mot dom är jag rädd…

    Alexandra: inga elefantsteg, men varje gång blir det ytterligare lite säkrare. och modigare.

    är mycket nyfiken på hur det gått på din tenta. är säker på att det gått hurbrasomhelst!

    jag förstår (som vanligt) hur du menar Malla! och rörs av din omtanke. men jag kan lugnas med att vi på alla vis har bra koll på situationen. det är kanske lite dumt att lägga ut sina orostankar offentligt såhär, allt blir ju så svart och vitt. det går ju liksom inte att förklara saker utan hela bakgrunden, men vissa bakgrunder går ju inte heller att beskriva.

    för att summera, jag tror vi har en bra dialog med Maalis fröknar! de förstår oss och vi litar på dem. en förutsättning och godaste grunden för fortsatt förskoleframgång!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *