Mallias ringde precis, sorgsen och rådvill. EmmaLi grät när han lämnade henne på dagis idag. Fan. Det här går ju inte. Hon ska vara en glad och lycklig liten unge!
Han ska ringa och höra hur hon har det om en stund (efter sångsamling och fruktmumsning). Är hon fortfarande lessen då [och med ledsen menar vi inte bara tårar; sorgsen/inte har roligt räknas också in i det begreppet] så får vi bestämma oss för nån form av action. Så här kan vi ju inte ha det.
Jämrans. Och jag vill poäntera att det naturligtvis INTE är personalen eller nåt annat på dagiset vi är missnöjda med (fröknarna är duktiga och omtänksamma), det är situationen som är ohållbar. Liten lessen Maali som inte trivs. Kan ett sånt här bakslag ”gå över” av sig själv? Eller hur gör vi?
Trippelt jefla mjau och skit.
Hm..detta är ju ett ämne som jag som utomstående till er familj ska akta mig för att tycka för "vasst" och mycket om. Men några tankar vågar jag nog skriva, i annat fall får blogginnehaverskan deleta min kommentar =)
Att barn gråter när de lämnas, är vanligt. Det vet vi. Att barn efter en stund på förskolan är glada igen, och tycks ha glömt att de blev (av)lämnade, vet vi också. Men att barnet fortsätter att vara ledset trots att personal och kompisarna på förskolan gör allt för att få barnet på andra tankar, kan vi inte riktigt "ta". Gråten blir till ett dåligt samvete för föräldrarna, som helst av allt vill ta hem sitt barn omedelbart.
De barn som fortfarande är ledsna efter någon timma har som regel det tuffare med uppbrottet som överlämningen på morgonen innebär. Kanske är barnet nr 1 i syskonskaran, och nr 2 är kvar hemma med mamma/pappa. Nr 1 förstår inte varför "jag" måste vara på förskolan medan nr 2 får vara hemma och mysa med mamma/pappa.
Om barnet är ensamt barn (inga syskon) och i en ålder av ca 15 månader är det "normalt" att ha en separationsångest. Barnet har haft ensamrätt på de vuxna som rört sig runt barnet, och så är det ju inte på en förskola.
Konkret tips: Ta en dag då ni är med hela dagen och se hur barnet integrerar med andra barn och vilken av personalen som barnet tyr sig till mest. Minska sedan antalet timmar successivt under en kort period i samråd med personalen. Och prata med barnet om varför det är på förskolan, utan att använda formuleringar som "vi måste jobba" eller "vi ses ju senare idag". barn förstår inte måsten och har sällan en reeell tidsuppfattning vid 15 månader.
Jag hoppas ni orkar kämpa. Barnet kommer att trivas och jag önskar att ni snart får uppleva hur det är att bråka med barnet då det är dags för hemgång och barnet skriker "Vill inte gå hem!"
Givetvis kan det vara så att det är något i miljön som stör barnet. Därför tror jag det är bra att vara med och reka läget. Det är något jag uppmuntrar mina högstadieföräldrar att göra – vara med och ta del av barnens vardag. Inte minst om något känns svårt för barnet/eleven.
Kram.
ÅÅh, förstår att det känns jobbigt ullisen, och man kan ju aldrig veta om det kommer gå över.. Men det är klart det är konstigt för lilla maali att efter att varit hemma med mamma & Pappa över 1 år. Det kommer ju ta tid att vänja sig, och som föräldrer gör det ju ont i päronhjärtat. För man vill ju inte lämna en gråtande bebis till dagis och sen åka och jobba som 0m ingenting har hänt. Man måste vara stark det är jobbigare än va man någonsin kan tro. Men ring hellre till dagis en extra gång än att gå runt och undra en hel dag. Det sa iaf dom på mitt&claras dagis!!
Massa kram och tummhållningar för att det ska gå bra=)
låter inte alls roligt det du skriver om 🙁 Förmodligen har det väl att göra med att hon inte har vänt sig ännu och med tiden går det förmodligen över. Men det måste kännas att hon gråter och inte alls vill vara där.. tuff period! Lycka till och hoppas det går över snart
Ush va jobbigt för er. Hoppas verkligen det vänder och hon trivs på dagis och att allt fungerar. Vad säger dagisfröknarna då?
Lilla gummorna och pappan!
Att skiljas är att dö lite grann,Jag vet hur ni känner och känner starkt MED er,men är övertygad om att Maalli ganska snart kommer tycka det är hur kul som helst att FÅ vara ledig från sina föräldrar några timmar.MEN det tar ju knappast bort den gnagande oron som ni känner just idag och nu.HOPPAS;hoppas att nästa vecka blir en glädjens vecka för er alla./kramsemamsen har talat.Kram tiller alla 3
Hjälp.. Nu får jag massor med flashbacks…
Liten alltid ledsen pojke… Stor ledsen mamma.. Ajajaj…
Med backspegeln i hand. Jag hade aldrig låtit det vara som det var, i dessa dagar. Nu vet jag bättre!
Jag tror jag hade utökat invänjningstiden. Vissa barn behöver 1 timmas invänjning.. Vissa barn 1 månad. 2 eckor är bara en riktlinje!
Gulliga fröknar visar all sin proffsighet i att gå igenom det som ni som familj behöver stöd i. Och kommer att möta er bra i era behov.
Satt er med dem och be om hjälp! Säg att ni inte riktigt kan köpa ledssamheten lillgumman visar. Säger personalen att ni har separationsångest alla 3.. Säg bara Ja… Så hur hanterar vi det så vi alla kan må bra..
Svälj inga klyschor och visa att ni söker samarbete.. Inte kontroverser.
Usch.. Det här är så svårt..
Mina yngsta hade en dagiskompis som allatid grät.. 3 års gråt… Varje lämning! De föräldrarna klarade det.. Jag skulle aldrig! ALDRIG!
Pok
Mallavetattjaginteärsåbraidennafrågaalltblirsåkänslomässigtbralla
Jag har berättat hur JAG gjorde med dig, prata med chefen och gör på samma vis?
Jag håller/höll fullständigt med, det vet du, ledsna barn går fetbort!
kram mrmr
Det är jätteskillnad på att vara ledsen vid lämning och på att inte trivas alls. Hur har det gått sen på dagarna?
Vissa barn är alltid ledsna när man lämnar dem, fast de trivs kanon. Det är bara sorgligt att skiljas åt och mysigast skulle vara om mamma och pappa kunde vara med och leka hela dagarna. Men såna ledsningar brukar bli glada inom nån minut.
Om barnet däremot är ledset eller apatiskt större delen av dagen, och flera dagar i sträck, då har man ett annat, tuffare läge. Luska lite! Hoppas det känns bättre snart.
Även jag vill säga några väl valda ord om detta. naturligtvis gick jag till min enda egentligen tillförlitliga källa: Mamma Larsson distriktssköterskan:) Hon sa i alla fall som de flesta som skrivit kommentar att detta är helt normalt. Lite separationsångest i början och lite gråt är det allt. Hon sa också att dagen kommer då hon gråter för att hon vill vara kvar på förskolan med sina vänner. Annorlunda är det dock som min lillebror gjorde när han var liten och skulle till en specifik dagmamma. Han började då dagen innan med att gråta och skrika och gapa att han inte vill dit. Så fort vi körde vägen som bland annat ledde till dagmammans hus så började han störtgråta. Då är det nog något som är fel. Jag tror dock att EmmaLi snart kommer vänja sig vid förskolan och tycka det är ganska mysigt att vara där!
Håller tummarna för det ska gå lite lättare nästa gång och lite lättare gången efter det osv.
Kramar!!!
Följer detta med spänning och hoppas på snabbsnabb lösning för lilla damen. Ledsen avkomma gör ont i hjärtat!
till alla ni bästaste!
världens härligaste bloggisar, det är ni det!
alla tips är välkomnast! och uppskattade. och förhoppade 🙂
mycket av det ni skriver om flyter i samma ström som våra egna idéer så de flätas bra in i våra planer. och jupp, jag kan uttrycka mig hur högtidligt och stolpigt jag vill. det är fredagkväll och vårt lilla barn sover perfekt bäbisömn i sin säng. alla problem känns ganska långt borta… imorron är Maali hemma med Mattias. och på söndag är det bäbisim och Elliotdop. på måndag är det dagistajm igen, men det är lååångt dit. en timme i taget. det blir enklast så.
ni vet hur tacksam jag är för att ni finns!! eller hur?
🙂
Det är jättevanligt att det kommer lite bakslag efter en inskolning. Oftast går det över väldigt fort, och en tydlig lämningsrutin är guld värd i det läget.
Kram!
Usch… jag fixar faktiskt inte morgongråten (som tur är inte är så vanlig längre) Det var många bra tips här bland kommentarerna… och ni löser det garanterat. Bakslag kommer ju allt som oftast när de små ska lämnas på dagis… men det blir bättre med tiden!
Styrkekramar till er iallafall!
Alexandra: du har helt rätt. egentligen är det nog dumt att börja följa med in, men samtidigt vet jag att det KAN funka att göra så. och den möjligheten är en chans vi vill ta! vi vill hjälpa henne få förtroende för förskolan. visa att jag och mattias också kan ha kul där. typ.
S@tu: jo. det gör det nog. och egentligen är det inte lämningsgråten vi oroas över (du vet den som försvinner så fort föräldern gått) utan att hon ska vara sorgsen hela dan. att hon ska sakna oss och känna sig övergiven. men det gick ju mycket bättre igår. håll tummarna för dundersuccé imorron! då ska förresten jag hämta…