Tog en kvällspromenix till Kvantum för att hämta ut ett paket som postis inte velat dela ut (synd, för det hade gott och väl fått plats i lådan…) och hade som sällskap ett podavsnitt Språket i P1. Döm av min förtjusning när ett av ämnena i programmet var barns [tidiga] språkutveckling! Min älsklings! Och grädde på mitt älsklingsmos fick jag – och nu varnar jag för mallighet igen – när en pågående undersökning vid Stockholms Universitet låg som grund för hela inslaget.
Denna studie bygger på forskarrön som menar att vår språkutveckling i stort kan styras. Genom att prata med ditt barn hjälper du till att skapa en språklig grund inför framtiden. Jo. Detta är old news. Det nyare är [å nu blir det ruskigt kassknepig svänska] att inte bara att prata med barnet hjälper, utan också hur.
Som förälder till en nästan tvååring med tre(fyra)ordsmeningar och rätt skarp grammatisk kompetens (pronomen, böjningar, kongruenser osv) sög jag här som en svamp. Fast. Medan egot fick manna tickade akademiska skeptikern i bakhuvudet. Nä. Ta inte åt dig äran. Maali har ALLTID varit kommunikativ och nyfiken! Som knapp tvåvecking kom första trevande leendet (nä det var ingen grimas, jag lovar!) och sen har det bara fortsatt. Innan hon fyllt ett härmades hon på ett för fler än mig och Tias ganska imponerade vis. Så. Nä. Jag är inte helt säker på att det går att bestämma att stimulans ökar språkinlärningshastigheten. Inte enbart. Så lätt är det inte. Ett intresse (lust? gener?) för kommunikation måste finnas hos barnet redan från början. Att det sen gäller för mig, dig och oss att vara lyhörd, intresserad, pedagogisk?, hjälpsam och framför allt ha massa massa tid är en annan, och i sig bidragande, orsak. Tror jag. Fast jag är ju inte lingvistikprofessor – om än halvvägs om man får leva på drömmen 😀
Gissa nu om jag är nervis inför bäbi Milla Jacklín ankomst? Nja. Ännu nervösare än tidigare alltså. Hur jeflars ska jag hinna ge henne allt det jag kunnat ge EmmaLi? Fan. Kunskap är inte makt. Kunskap ger stress. Glöm allt jag lärt mig. Hädanefter ska jag bara lyssna på Mix Megapol…
Tjenixen!
Fast vet du, nr 2 kommer ju att ha en fantastisk storasyster som kommer att stimulera som attan till utveckling. Det hade inte nr ett och hon blev ju fantastisk ändå.
Joo. Men det är inte bara den språkliga o motoriska utvecklingen jag ”oroas” över… Det är tilliten, nyfikenheten, upptäckarlusten jag vill hjälpa att uppmuntra! Å den tror jag Maali är för liten för att bidra till? 🙂
Här blir det en ”nickar instämmande” (med både in och utsida) till Selma´s kommentar! Precis vad jag satt och tänkte när jag läste!
Ni är gulliga båda två; ni stöttar, och jag suger åt mig! Tack darlings 😀
å varför oroa sig i onödan när det ordnar språkmässigt upp sig automatiskt.
jag svarar helt seriöst på din kommentar:
du har helt rätt. men det är en förälders roll att oroas. att grubblas. att vojna sig. det är vårt privilegium att få älta och ta ut i förväg. klart hon börjar prata förr eller senare lilla bäbin å det är inte heller det som är min huvudsakliga källa till oro. det är allt det andra. enkelt förklarat: jag är skraj att inte räcka till… som vanligt.
Jag tror faktiskt att även tiden i magen påverkar 🙂 Båda mina barn (sonen 13år, lillan 5år) har tidigt varit (och är även nuförtiden) mycket talföra med ett stort ordförråd… vilket vissa menar har med mammans konstanta babbel att göra!
Samtidigt tror jag, att förutsättningarna finns inprogrammerade i våra gener… och att det tillsammans med stimulans påverkar graden av språkinlärning… och skulle det nu inte vara fallet, så tar jag gärna åt mig äran av att ha skapat två väldigt språkbegåvade barn… vilket jag tycker att du också ska göra 😉
du skriver som jag tänker och menar. puss på nosen blivande norrländska!
Med ditt lekfulla och påhittiga språk har verkligen Maali de bästa förutsättningar 😉 Det är klart att så rolig stimulans ökar språkinlärningen.
Själv kunde jag inte prata förrän i tre-årsåldern, jag hade annat att göra 😉
Instämmer med det Selma skrev. Förstår- nr 2 kommer att ha en till stimulanskompis!
höh! fast… risken finns ju att jag trollar bort henne i språkträsket med alla mina egenkomponerade meningsbyggnader och ord!?! har verkligen fått göra mitt bästa för att skärpa till språket. det som är innovativt och lekfullt för en vuxen blir förmodligen rättat hos ett barn… av andra alltså. språkglädjen tänker jag dock inte hålla igen på, den har hon fått med modersmjölken och jag ämnar inte hålla igen med bokstäverna till just i magen sprallande lillan heller 🙂
S@atus mammababbel känns alltför väl igen. å va tüsan, sämre egenskaper kunde jag väl dela med mig av?
Man ska inte stressa upp sig, det här med HUR man pratar är ju inget nytt. Det ligger ju naturligt hos oss, man förenklar och betonar för att skapa ett så lättillgängligt språk som möjligt. Barnen har ju med allra största sannolikhet en medfödd förmåga att kommunicera verbalt och den är olika stark från barn till barn.
fast det är just det som är grejen! jag har aldrig varit särdeles barnkär innan jag fick en egen guldklimp i min ägo och har därför aldrig pratat ”enkelt” med EmmaLi. katterna kan jag möjligen prata bäbispråk med, men mitt barn är ju en människa! henne vill jag inte ”nedvärdera” genom att simplifiera min kommunikation. joo… ordvalet blir såklart ett annat. och pronomen har nästan helt försvunnit känner jag 🙁 men på det stora hela har vi nog gjort det rätt tufft för henne… omedvetet.
både jag och Mattias har kommit på att vi pratar med henne som med en vuxen! eller alltså, en lite mindre begåvad vuxen vill säga ;D
din sista mening sammanfattar förresten allt jag vill ha sagt under mitt brasklappssigillade inlägg. vi tänker nog precis samma gissar jag.
SKULLE vilja hålla med Selma men… se på dig och Mrcs! Fast det ordnade ju sig? Han pratade vid senare ålder än du men bara för att han klarade sig ändå så oroa dig inte för DET!
Vad gäller Maali tror jag det är snacksaliga mrmrs gener som märks samt stimulans av snacksaliga mrmrs dotter!
ojojoj va mycket annat jag har att oroa mig för när du jämför på det där viset 😀
å jo, Maali brås helt klart på oss när det gäller tjötighet. skönt att ungen som är så fysiskt lik sin far visar psykiska tendenser gentemot mig! fast nu har hon när jag tänker på det börjat bli mer och mer Martinssonsk. det glädjer såklart!
såklart, inte minsta lilla Hansson eller Jonsson, det måste vara glädjande!
Men att prata på ett annat sätt med små barn än med vuxna är inte att nedvärdera dem, det är att anpassa världen efter den nivå de ligger på och göra kommunikationen så tydlig som möjligt. Man pratar ju i andra röstlägen just för att även om barnen inte förstår ordets innebörd från början så ger ju ansiktsuttryck och tonläge ledtrådar om vad man vill säga. ”Bebisspråk” är en bra sak, om än rätt töntig.
jag tror vi menar samma sak Anna bara att jag kanske uttrycker mig fel eller klumpigt. det jag kallar ”bäbispråk” är att inte prata rent, att pjata snuttigulligull om du förstår hur jag menar. det finns säkert en anledning till varför min lilla unge säger hund istället för vovve och fågel istället för pippi… å därmed inget ont om varken vovvar, pippisar eller fossingar… nedvärdera är såklart ett starkt ord, men jag hittar inget annat som är bättre.
sen kan det va så här att jag när Maali var liten hade skitsvårt att prata ”normalt” med henne och därför sjöng istället. låter väl skittöntigt men där stod jag över skötbordet och sjöng om blöjor och strumpor och rumpan bar. det går ju inte att inte sjunga rent, så därmed blev också pratet när jag väl kom igång med det också mer vuxet. antar jag?
små små bäbisar är sjukt kommunikativa. dom härmas och tittar och lyssnar och vill förstå. därför är ansiktsuttryck, ögonkontakt och tonläge viktigt tror jag. att däremot göra sitt språk barnsligare på annat vis än att undvika alltför komplicerade ord tror jag varken gör till eller från. förutom att jag som förälder kan stå ut med att känna mig töntig 🙂
Först om bäbisspråk, att prata lite ”fånigt” är en sak, att säga vovve och pippi en annan. Jag kan inte få in i min skalle hur föräldrar tänker som lär sina barn att hund heter vovve.
Men sen det där med språkutvecklingen. Så håller jag med din mamma! Jag pratade väldigt mycket med Äldsta. Jämt. vi var mycket ensamma hon och jag, och jag pratade. När vi var ute, när vi var hemma. Läste jättemycket gjorde både hennes pappa och jag. Var hon tidig i talet? Nope. Inte jättesen, men rakt inte tidig. Dessutom hade hon lustiga ljud istället för ord. Klickade med tungan när hon såg och ville ha sin nappflaska t ex.
Sen kom tvåan, 15 månader senare. Inte fan hann man prata med henne på samma sätt, hon hängde bara med. Däremot sa både barnläkaren och min mamma att hon var väldigt tidig i jollret. Va? Sa vi. När hon var nära ett år upptäckte vi att hon kunde 50 ord. Strax därpå började hon korrigera sin storasyster i hennes uttal. Vid knappa 1½ fick hon en barnläkare att fälla kommentaren; jag är inte van att förhandla verbalt med bäbisar! Vid två handlade det inte om hur många ord per mening utan om att prata, sammanhängande.
Genetik alltså, ren genetik!
Intressant är också att ingen av flickorna var tidiga läsare. Äldsta kunde bokstäverna tidigt men ville inte lära sig läsa förrän i ”frökens takt” i skolan. Hon blev sedan en storslukare, gick på vuxenlitteraturen vid nio. Mellan hade svårt att lära sig läsa, svårt att få ordning på bokstäverna, var egentligen inte skolmogen vid sju. Läste länge otroligt långsamt, är fortfarande ingen snabbläsare – men studerar ju nu bl a jämförande europeisk litteratur på engelskspråkigt universitet! Storsyrran, den intellektuella, hon håller på att bli sjuksyrra.
Konklusion; man vet fan ingenting!
tillägg; och hur fan man gör gör man fel!