31.10 – om en natt i tiden, eller ett jävla liv.

29.10 - om shoppningsresa.
1.11 - om lite ynkelfisk.

Klockan 03:0x i natt vaknade jag av ett onaturligt oväsen utanför. Första tanken som alltid somna om somna om, du jobbar imorron men örat hör det hjärnan missar och nog hade de gapande rösterna annat tonläge än av det vanliga fylletjafset? Å vad var det som lät? Gick dom på gatan och sparkade på bilar? Grannsamverkad som jag är kravlade jag ur sängen och fram till balkongfönstret. Nä. Dom sparkade inte på bilar. Dom sparkade på en människa. Döm av min fasa när det via min långsamma trötta hjärna går upp att det ligger en människa på gatan och blir sparkad på. Halvvägs ut på balkongen lyckas jag stoppa mig med insikten att det bästa agerandet att hindra en pågående misshandel inte inleds naken. Och ungefär då lyckas slagpåsen resa sig och hukande vingelspringa iväg. Ingen förföljer honom. Gänget på fyra (varav det jag såg bara var en som sparkade) släntrar vitt utspridde iväg bortåt från mig. Den slagnes kompis har sprungit iväg ihop med den slagne. Längst bort på gatan springer en annan för sitt liv? och jag förstår att dom varit tre mot fyra. Om inte fler av de jagade hunnit iväg? Jag tvekar.

Adrenalinet kroppen muskler nerver agerar i mottakt. Hjärtat skriker GÖR NÅT hjärnan undrar, vad?

På ledningscentralen i Halmstad (gissar jag på dialekten) svarar en lugn röst och trots att vi båda vet att samtalet är omöjligt (onödigt) förstår han att jag måste. Jag måste få det ur mig. Den slagne kom undan. Gänget drog vidare. Min lugna återvändsgata har förvandlats till ghetto. Min verklighet fått sig en törn. Den enes vardag – min mardröm. Å drömmarna fortsätter resten av natten. Skräcken paralyserar. Freddy Kruger må besöka mig när han vill bara jag slipper rida dessa verklighetsdrömmars mara: jag kan inte rädda min familj, kanske varje människas otäckaste scenario ever…?

Jag skäms idag, känner mig feg. Jag skulle såklart slitit upp dörren och vrålat, skrikit, larmat, hindrat. Hjälpt dom jagade. Men. Fegisen resonerar: hade dom då inte hämnats på mig? Hade jag överhuvudtaget vågat sova efteråt? Så. Till er fyra hemska vidriga misshandlande misslyckade individer önskar jag inget förutan ett jävligt liv. Ett uppvaknande till det oåterkallande samvetet. En dag kanske ni förstår? Å då hoppas jag ni sover sämre än jag.

Önskar mig också en drömlös natt inatt. Och en hämndens pris. Nikotinfri förståss.

Go’natt.

29.10 - om shoppningsresa.
1.11 - om lite ynkelfisk.
9 comments Lägg till din
  1. Fy, det är så lätt att tänka borde. Jag tror att du gjorde vad du kunde. Du larmade, det är bra mycket mer än att blunda.

  2. JA du borde skrikit, en naken val (så har ju du beskrivit dig själv?) på en balkong hade förmodligen skrämt dem nog för att stoppa dem den stund som räckt för att den sparkade skulle hunnit undan tidgare… men så kan man bara göra om man gör utan att tänka och du tänkte! Men larmet var rätt! Var var Mallias?

    Drömmar efter att du gjort vad du tänkt var rätt borde vara bättre än dem du haft om du gjorde ingenting, som resten av grannarna?
    Sov gott.

  3. Åh fy vilken hemsk upplevelse!
    Var fanns Maalis pappa?
    Jag tycker det var tur att du inte ensam, och dessutom gravid, gav dig ut på gatan! Visst kunde du ha vrålat från balkongen, det hade säkert varit bra, men det är så himla lätt att vara efterklok.
    Stor kram – våld är så otroligt otäckt.

  4. usch så hemskt! visst vill man göra allt i sin makt för att förhindra en pågående misshandel, men som du sa..tänk ifall dom hade gett sig på dig istället el vandaliserat något på eran tomt??! Stor stjärna till dig !

  5. Förstår att det var en skrämmande upplevelse – man läser om misshandel och tycker det är förskräckligt hemskt – och än värre måste det vara när det sker på gatan utanför ens eget hem!
    Men du handlade precis rätt och skulle inte kunnat göra mer i den situationen – att larma var det enda rätta att göra!

  6. Tycker absolut inte du har nåt att skämmas över och med tanke på hur utvecklingen är hoppas jag verkligen att man slipper någon gång hamna i ett läge där man behöver ta beslut om man ska ingripa eller inte. Jag tänker på en stackars kille som ingrep i ett bråk och misshandlades till ett kolli.

    Rent allmänt så blir jag rasande på all oprovocerad misshandel och speciellt om den är mot helt oskyldiga. Bråksugna huliganer däremot får gärna stämma möte långt ifrån oskyldiga och slå varandra blodiga om de nu känner för det.

    Jag har svårt att förstå att det är så låga straff just för misshandel i SVerige faktiskt. Det är ju många gånger så att den som har blivit oskyldigt misshandlad inte bara får fysiska men utan även psykiska som grundar sig i rädsla att gå ut mm.

    Hoppas du förutom denna trista händelse har haft en ok helg!

  7. efter de första kommentarerna har jag uppdaterat inlägget något. såg att jag missat den ganska essentiella delen att misshandeln naturligtvis avbrutits när jag ringde polisen. själva velandet bestod alltså i huvudsak av ”ska jag springa efter fanstygen?”…

    Louise tanke om ”hämnd” var exakt det som flög genom mitt huvud. och mardrömmarna handlade bara om situationer där de skrupelfria väntade på oss när vi kom ut ur huset. otroligt otäckt.

    ps. Mattias huliganidé har jag sedan länge anammat. det är synd om de närmast sörjande (tänk: släkt, vänner och familj) men överlag tycker jag: ge dig in i puckostriden och betala priset.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *