11.3 – om SCN9A, röstlikhet och vikt.

Dagsens tips: kom ihåg var du parkerade bilen.
13.3 - om att gunga på en björn, eller pussa på den!

Nu är det forskarbevisat, smärttålighet styrs av gener och är alltså ärftligt. Det här är nåt jag faktiskt anat i många år så när Storbrittiska (äh, det heter inte så men ni förstår vad jag menar) forskare nu snokat sig fram till den särskilda gen, kallad SCN9A, som styr vår smärtkänsla och i vilken grad vi känner av ontet förstod jag att den här genen är kompis med mig. Min egen höga smärttröskel har hjälpt mig många gånger, inte minst när jag fött barn – som ihop med profylax funkat långt över förväntan trots långdragna och sega förlossningar – så hoppas jag delat med mig av den goda sortens smärtgener till EmmaLi och Milla!

Så till nåt helt annat. Trots att jag inte gillar Malou von Sivers hamnade jag med amningskudden i knät ändå framför hennes Efter Tio imorse. En av de gäster hon bjudit in på champagnelunch (sicket trams, jag är säker på att dom bara dricker Pommac…) var Salvatore Grimaldi, en entreprenör jag har stor respekt för, och så satt jag i en kvart och försökte komma på vem han var lik på rösten. Det är inte bara dialekt som stämmer utan också intonation och hastighet. Det närmsta jag kom var den där läkaren som hade ett sommarprogram förra året, han var fettforskare och väldigt sympatisk vill jag minnas. Nån som kan hjälpas? Både på vad läkaren heter, och om jag överhuvudtaget är rätt ute?

Strax kommer Mattias och Milla hem från BVC. Rapportering låter hälsa en viktökning på ungefär 120 gram sen förra veckan och visserligen låter det okej i mina öron men Gun rekommenderade ändå tilläggsmatning. Kanske för att skona mig, vad vet jag. Till saken hör att det här är en sån typ av hedbertsbäbi som är glad och nöjd i stort sett alltid! Dessutom kräks hon kopiösa mängder… att hon skulle vara hungrig är därför så svårt att förstå tycker jag?! Nå. Fortsättning följer i nosarna!

Tjenixen!

Dagsens tips: kom ihåg var du parkerade bilen.
13.3 - om att gunga på en björn, eller pussa på den!
14 comments Lägg till din
  1. Så… Kommer det NANas eller ej….? Jag tycker ni kan invänta nästa vägning igen för att säkert känna rätt. Om ni inte redan gör det :-).

    1. vi testkörde 50ml som hon sög i sig i ett nafs. första amningen därefter var riktigt bra och jag blev jätteglad! men… kvällsätningen gick åt pipsvängen; hon trasslade, värjde sig och rullade omkring som värsta Karlabäbin (om jag minns rätt) och nu sitter jag här och vet varken ut eller in. fasens och jämrans att vi inte lät NAN:et stå kvar i skafferiet. jag är såå förvirrad och kluven!!! MJAU!!

  2. Lita på din mammakänsla, säger den dig att hon mår bra så gör hon det – bvc är inga allvetande saker som har alla svaren och vet exakt hur det ska vara i alla lägen (verkligen inte i vissa fall måste jag säga).

    Vill du inte ge tillägg ska du inte göra det heller.

    1. nu önskar jag att jag gjort som du skriver. attans att jag läste din kommentar försent.

      å andra sidan. det finns för- och nackdelar med allt. kanske vore det enklast att bara ge upp amningen? men oj vad jag inte vet hur jag vill göra nu… OM det nu är så att hon är nöjd med det hon fått, varför går hon då inte upp mer i vikt? och varför kräks hon så förgjordat om det nu är så att hon behöver mer? ALLT jag vet vänds ju uppåner (typ att ”överskottet” kommer upp).

      kanske måste jag helt enkelt bara acceptera att alla frågor inte får svar? kanske måste jag bara sluta fundera så förgjordat…? kan ingen annan bara bestämma för mig? snyft och dubbelmjau…

      1. Kan det inte vara så att hon kräks för att det är något i mjölken som hon inte tål eller så?! Och att hon då behåller NAN lättare för att det inte innehåller det?! Nä jag vet inte, jag är ju ingen amningsexpert direkt men jag hopppas du kan komma ihåg alla fina saker du skrev till mig (ang ersättning och sånt) när jag berättade om mina problem.
        Jag förstår till 100% att du helst vill amma och hoppas att det fortsätter. Men tänk om hon slutar kräkas av NAN och är nöjdare så och framför allt går upp i vikt… är det då inte bättre?

        1. det där var en väldigt intressant infallsvinkel som jag inte alls tänkt på själv! jaa. det skulle ju faktiskt kunna vara så?

          det viktigaste är ju att det ska bli bra för både Milla och mig. och resten av familjen (som just nu lever med en argbigga som mår skitkonstigt och är orolig och retar mig på allt i min väg i stort sett, stackars Mattias och eLi…) såklart. och det som känns så misslyckat är ju att vi faktiskt hade en situation som var helt perfekt! och som nu är kassare än kass… och ju mer jag grubblar ju värre blir det. skit och dynga. jag hatar att inte kunna ta ett så enkelt beslut som om jag ska börja ge tillägg eller ej!!! det är verkligen crappy crap det här 🙁 och du om någon vet ju vilka griller det här kan sätta i skallen…

          jättemycket krams till dig och alla i ditt hus!!

  3. Trött jag blir på BVC och deras vikthysteri!:) Hade samma sak med vår son och det slutade med att han vägrade bröstet till min stora sorg. Och inte sjutton gick han upp bättre på ersättning.
    Ser hon ut att må bra så lita på det. Jag fick alltid dubbla budskap, typ ”han har gått upp lite, men han ser ju pigg och kry ut!” Vad skulle man tro?!? När vi fick nummer två litade jag mycket mer på mig själv och min kompetens som mamma. Det tycker jag att du också ska göra, för det är du som känner ditt barn bäst!:)
    Lycka till och gå på din magkänsla!
    Kram

    1. alltså, först och främst TACK för din fina kommentar! och sen måste jag faktiskt ändå försvara min BVC-sköterska som jag tror tänker mer med hjärtat än med hjärnan i det här fallet och vet att jag har haft det rätt struligt med mina små barn och vill ”skona” mig från fortsatta jobbigheter. hon är så himla snäll och omtänksam och vill i det här fallet bara väl, det är jag säker på!

      men. problemet just nu har ju blivit paradoxalt. från att ha gått från en i stort sett problemfri amning sitter jag nu med grubbelpanna, ontsomfan och mjölkstockning. och vet varken ut eller in…

      din uppmuntran är iaf till stor hjälp, för varje push i riktningen lita-på-dig-själv så blir jag säkrare på min sak! att höra om dina jobbiga upplevelser gör mig däremot väldigt lessen, och jag försöker glädja mig åt att det till slut ändå blivit bra för er allihop. det är så lätt hänt att ena dan vara bombsäker och i nästa känna sig totalt förvirrad på allt. och det du fick höra om din son är exakt citat av vad vi alltid fick höra om EmmaLi. och hon ammades och tilläggsmatades från två månader ungefär.

      fan vad svårt det är. och jag blir alldeles darrig när jag tänker på vad alla säger om små barn och små bekymmer… jisses. om tio år kommer det här kännas som ingenting… och det skrämmer mig!! 🙂

      krams!

  4. Vilken tur att hon har gått upp i vikt den här gången. Släng fram patten och låt henne äta tills hon är nöjd säger jag. Ge henne tilläggsmaten när hon vill ta den… Det går ju åt rätt håll i alla fall:-)
    Nä, jag vet inte vad jag talar om. Lyssna på ovanstående klokugglor och sköterskan istället.

    1. klart du vet! det sunda förnuftet är liksom inget du får på posten bara för att du får små människor att ta hand om och uppfostra. så, nu ikväll tog jag dig på orden. jag tryckte dit henne, bokstavligt, och plötsligt gjorde det inte alls lika ont längre. hon har väl snålsugit helt enkelt och det är därför det gjort så inihelveteont. så tack för tips Caroline! du är grym!

      tjo!

  5. Jag läser i kapp litet och har sett att du fått hjälp/råd avseende amningen. Att detta (mjölkstockning) skulle vara småpotatis om tio år kan kanske stämma, men glöm inte att du nu är i hormonernas våld och då känns en ev mjölkstockning som…katastrof! Jag som inte gråter i första taget, inte i andra heller, var helt förkrossad när jag fick stockning med yngsta barnet. Förhoppningsvis löser det sig.

    Angående fett-läkaren, om det nu var en man tänkte jag på Stephan Rössner, även om jag inte vet hur den intervjuade på TV lät. Kan det stämma?

    1. din uppmuntran betyder mycket! jag är iofs en sån som nog skulle kunna betecknas som bölfia, men då är det [nästan] alltid känslorelaterat. sällan gråter jag av smärta… men. liksom du har jag stött på patrull när det gäller amning… nå, det är oftast bättre nu så jag försöker tänka framåt. och kör mitt mantra: det är ju inte farligt, det gör bara ont!

      jaaa! Rössner heter han väl! liten man med pondusbuk och vänlig röst? jaa! tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *