Efter två dagar med total dygnet runt-assistans (allt för att ge ryggen bästa chans till snabb tillfixning) är jag nu alldeles ål baj majsälf. Milla sover i sin mjuklift på köksbordet tills hennes far kommer hem. Eller rättare sagt, sover förhoppningsvs tills han kommer hem. Annars har vi ett problem yngsta dottern å jag…
Naturligtvis missunnar jag inte Mattias en skojig kväll med sina boys, men eftersom jag inte kan äta smärtpiller ensam (jag är kass på att hantera biverkningar från såna) går tiden väääldigt långsamt. Trött är jag också, det är väl därför det gör extra ont?
Mjau.
Stackars du, Jag minns en ensam dag med två små och ryggskott.
Som tur var för mig var detta på natten, och mina väldresserade barn sover (nästan alltid) väldigt bra. Annars hade jag förmodligen klättrat på väggarna, mutat Maali med Pettson&Findus och Milla med mat… fast man klarar mer än man tror. Om man bara måste.