”Aj! Inte där!” tjöt jag till maken som försiktigt petade mig i ländryggen, varvid mansloken gifetvis var tvungen att kärleksfullt peta igen. ”Bråka inte med mig!” fräste jag genom tandkrämsskummet. ”Äh”, rättade han och fick nåt göteborgskt i blicken. ”Bråcka inte med mig!”…
Ridå.
Förresten har jag fått svar på min magnetröntgen fast det var på medicinska och jag talar inte det språket så bra. Av det jag ändå lyckades översätta: två diskar såg tydligen lite vajsiga ut, och remiss till ortoped är på väg. Hoppfullt (jag har inte i närheten av lika ont idag som för några veckor sen!), spännande men lite läskigt.
Nu snark. Om jag kan!
Go’natt!
Kommer att ordna sej ska du se!!!
Joo… men när!?:(
Ryggont alltså..
Bra om det är bättre nu, men när sånt börjar brukar det ju tyvärr inte vilja ge med sig. Blä…
kram!
Den där verkligheten lever jag i. Jag var tjugo när jag fick mitt första riktigt jävliga ryggskott. Efter det har jag lärt mig leva med min rygg. Ibland är det upp, ibland ner. Ibland är det helt okej, ibland outhärdligt. Men alltid, alltid, vet jag att inget tillstånd är statiskt. På gott och ont!
Ne han tappade väl inte jättemycke men stannade upp lite, nu är han tillbaka på sin kurva så det blir fortsatt amning ett tag till 🙂
Är det vajs på diskarna så inte lär de ovajsa sig bara för att det inte gör lika ont varje dag, eller?
Alltså. På ett vis är det så det funkar. I normala fall alltså. Jag skulle kunna ge en medicinsk förklaring (skojja min dojja jag är påläst!) men det blir lite torrt kanske. Så. Jo! Dom kan, under vissa förutsättningar, fixa sig själv!