Det ska mycket till för att planerarförtjusta ullisar ska tröttna men nu står mig alla små handfat, snygga men asadyra blandare, sjuhundratusen små mosaikbitar i tretton olika kombinationer, räliga handdukstorkar, blanka dassholkar och omöjligt för stora eller fånigt badgrunda badkar långt upp över öronen så jag flyr till Angry Birds i soffan. Försöker inte låssas om att vänsterbenet känns som det borde tillhöra nån annan också (jefla ischiasnerv) och att elstötarna från ryggen inte är på riktigt. Däremot – tjohoo!! – hör jag hur det bärs ut tapetbord från ovanvåningen!?? Ojojoj! Julafton för nyfikna Millaföräldrar!!
Tjenixen!
Förstår dig, är väldig trött på badrum också. Det är väl en sak att skaffa dem till sitt eget hus, då betalar man en gång. Men om man bor i hyreslägenhet ska man betala tiotusentals kronor varje år resten av sitt boende liv för kakel lite högre upp, skinande handdukstork (vårt streck duger gott!) och grundare handfat.
en av nackdelarna med eget boende är att du ”måste” ta alla beslut själv. och betala det förståss. i hyresrätter träder den där kollektiva solidariteten in: dina grannar kanske inte har lika lätt att ”klara” tvättstrecket?
för övrigt kan jag inte förstå att det som funkat utmärkt bra i femtio år – t ex ditt exempel med handfat – nu måste jagas med ljus och förstoringsglaserat tålamod. ”det där är det ingen som vill ha” får vi höra. jooo! vi vill!