Jag hade faktiskt inte hunnit somna när Maali vaknade klockan halv två inatt och snyftade efter hjälp. Hon satt i sängen och grät att vi skulle ”gå hem istället”. Med blöta kinder och svullna ögon feberyrade hon om en isbjörn, och om ”barnen”. Hårt hårt kramade hon mig och den lilla rädda kaminen övertalades ligga mellan oss. Tyvärr fick spanska febernersättarmedicinen när den kickade in inte tillnärmelsevis önskad effekt – istället för pang bom sömn låg hon och pratade och trasslade tills det blev dagsljust. Då gav vi upp och bar henne tillbaka till sitt rum.
Hon sover fortfarande stenhårt. Jag hade gärna gjort detsamma…
Uscha, stackars liten, de verkar drömma så otäckt när de har feber de små.
ja hon var riktigt rädd, och hjärtat slog stenfort i den lilla kroppen. läskigt.
Tack för mycket snäll comment!
Haha, du vet att du har skrivit rädda ”kaminen”, den felstavningen i samband med febernedsättande medicin gör det väldigt lustigt. Tack för ett gott skratt 🙂
Men ni är inte ensamma om blåsten, här blåser det fortfarande , men solen har kommit fram idag iaf, skönt!
SV: jag gillar den boken starkt. Vettiga förklaringar och Mait har då ”passat” in rent åldersmässigt också så det är ganska skönt att kunna ha lite ”koll” i förväg 🙂
ingen felstavning 😉 tänk på att jag bor ganska nära (ord)vitsarnas inofficiella huvudstad: Göteborg… är helt enkelt lite humorskadad… 🙂 och hon var verkligen en liten kamin. shit, hon har nog sällan haft så hög feber? otäckt var det.
boken är okej. jag har svårt att få in och kunna jämföra Milla tidsmässigt, men å andra sidan är hon nästan oroväckande lugn, glad och harmonisk så hon har säkert ”hoppat över” en del gråtperioder. bra med boken är att den lugnar och förklarar, det dåliga är ju att undersökningsgruppen är så liten – tio-tolv mammor bara har jag för mig?
blåset har lugnat sig här också nu! med framträngande sol emellanåt!
krams!