Så var det dags för årets första solbränning. Nästan en halv dag på lekplats ger snigg markering efter tischan… tur vi har mjuka lakan att sova i på nätterna…
Drygt 50% av oss svenskar vill inte betala mer i skatt läser jag i dagsens GP. Lite förvånad blir jag när jag snabbläser att inte ens de rödgröna väljarna enligt undersökningen vill höja skatterna? Så lät det inte för några år sen? Lite elakt tänker jag också att det hos de allra rödaste troligen går att hitta de flesta villiga skattehöjarna; så länge det är skatter de själva inte behöver betala. Det brukar nämligen vara så att det är enklare att vilja be andra betala mer än själv dra samma strå till gemensamma stacken. Kanske av naturliga men också missunsamma skäl.
Den här historien är gammal och lånad, och intressant:
Ett brokigt sällskap brukar varje kväll äta på restaurang. Det är tio män som trots olika bakgrund trivs bra tillsammans. De fyra första är arbetslösa, sjukskrivna eller studenter, nästkommande fem räknar sig som medelklass och den siste är både höginkomsttagare och förmögen.
Den sammanlagda notan brukar landa på en tusenlapp varje kväll. Männen har kommit överens om att de ska göra upp den i enlighet med det svenska skattesystemet. Alltså äter herrarna Ett, Två, Tre och Fyra gratis och resten betalar i stigande grad utefter förutsättningar (dvs inkomst): herr Fem betalar således 10:-, herr Sex betalar 30:-, herr Sju 70:-, herr Åtta 120:-, herr Nio 180:- och den mest välställde av dem, herr Tio, lägger 590:- på den gemensamma räkningen. Männen är nöjda med detta och kan äta och ha trevligt tillsammans med känslan att alla gör rätt för sig!
En dag bestämmer sig restaurangägaren för att sänka priserna på menyn. Kanske för att locka fler gäster, vad vet jag? Nå. Sällskapets nota blir iaf plötsligt 200 glada kronor lägre och männen funderar på hur de rättvist ska dela upp de 20 procenten mellan sig. Om de skulle fortsätta att dela upp betalningen på samma vis som tidigare skulle de fyra första inte påverkas alls, men hur skulle de övriga sex göra? De som faktiskt betalade notan?
De sex männen räknar ut att rakt fördelat (dvs 200/6) skulle det bli en sänkning på 33:- per man. En lösning herr Fem och Sex naturligtvis jublar åt: de skulle ju då få betalt för att äta! Restaurangägaren, som råkar höra diskussionen vid bordet, föreslår att allas delar i rättvisans namn ska minskas proportionerligt? Iom denna lösning ser fördelningen av den nya notan ut så här: herr Fem behövde nu liksom de fyra första inte lägga något alls medan herr Sex betalar 20:-, herr Sju 50:-, herr Åtta 90:-, herr Nio 120:- och herr Tio betalar 520:-.
När sällskapet mätta och belåtna lämnar restaurangen börjar de jämföra hur mycket de tjänat på krögarens prissänkning.
– Jag fick en tia i rabatt, konstaterar herr Fem, mulnar till och pekar på herr Tio, men han fick 70 kronor.
– Ja, det stämmer! hojtar herr Sex. Jag fick också bara 10 kronors sänkning… det är ju orättvist att han ska få 7 gånger mer än vi?
– Precis, surar herr Sju, varför ska han få 70 spänn i rabatt när jag bara fick en tjuga?
Nu la sig de övriga i diskussionen.
Hallå där! skriker de fyra första, Vi tjänade ju ingenting på det här! Den här sänkningen gynnar bara dom rika!!
Missnöjda över att ha fått så mycket mindre fortsätter de tjafsa medan de promenerar bortåt gatan och hemåt. Innan de skiljs åt hytter de med näven åt herr Tio och hotar med ett rejält kok stryk om han inte såg till att komma fram till en mer rättvis fördelning av notan tills nästa gång.
Kvällen efter samlas sällskapet på restaurangen igen, förväntansfulla inför en god middag och herr Tios nya lösning. Men herr Tio syns inte till och de får av restaurangägaren höra att han flyttat utomlands. De övriga saknar honom dock inte nämnvärt, det blir ju mer mat till dem! När notan ska betalas uppstår dock ett problem. De nio männen kliar sig i huvudet och förstår inte vad som är fel. När alla pengar ligger på bordet fattas det nämligen 520 kronor…
Så till nåt helt annat. Robin Söderling i final i Franska Öppna!! Det torde apselut vara värt en kall fredagsöl i trädgården? Jisses va spännande det var! Hejja!
Tjenixen!
Jag tillhör nog den lilla skara som faktiskt tycker att det är ok att betala skatt trots att jag skattar tämligen mycket. Allt beror på i relation till vad. Vad som i vad används skatten till och vad som i om jag gått med vinst på min lägenhet så att jag faktiskt tjänade in all hyra jag betalt när jag sålde tycker jag inte att restskatten är något att klaga över.
jag tillhör den skala som betalar ganska svenssonmycket skatt, och jag hade på svenssonvis gärna betalt en högre procentsats – om jag varit säker på att pengarna hamnade på rätt ställe?
det finns ju länder i Europa som har ett lägre skattetryck än oss, men som ändå har t ex kostnadsfri sjukvård/skola osv.
glömde skriva: kul med bra vinst på bostadsförsäljningen! grattis! – eller vad man nu säger?! 🙂
Ja, jag vet inte vad man ska säga. Det var ju inte direkt min förtjänst. Jag behövde en lägenhet i rätt tid, hade råd att köpa en och behövde den inte igen i rätt tid. Sen kunde jag räkna ut att det jag tjänat på försäljningen gjorde att utslaget på antalet månader jag bott hade jag tjänat in månadsavgiften. Inte mer än rätt då att skatta på reavinst.
därserman. tur! så, grattis! och kul att läsa om en som ser skatten för vad den är. faktiskt!
Kanske passar med hämtmat och tv på altanen inför finalen?
Jag tar notan!
och bär ut TV:n eller? glöm inte att hushållets minsta apparat numera är en två ton tung tjock-Sony på andra våning! men du, pss, det är söndagsöppet på nya teknikiga sniggbutiken imorron 😀