Nä, det är inte oron för att bli gammal jag i första hand tänker på (med åldern kommer visheten? säger dom ju…) utan den där läskiga jobbiga fåniga onödiga oron över vardagliga händelser. Saker mina barn kan råka ut för, olyckor, sjukdomar, skador. När Milla fortfarande sov i samma rum som oss hände det att jag inte kunde somna på kvällarna för att jag plötsligt inte hörde henne andas. Helt galet… och sjukt, i sig.
Jag kämpar verkligen på att inte se farligheter runt varje hörn, som att till exempel våga släppa iväg EmmaLi på upptäcksfärd på klippiga berget vid lekplatsen (igår gick det faktiskt bra!). Och jag ska en snarliggande dag lyckas övertyga mig själv att en flygresa med familjen inte nödvändigtvis behöver sluta i Atlanten… Christine Meltzers Sommarprogram i P1 kändes som en befrielse för mig. Fullt så skrajsen är jag nämligen inte! – men jag är rädd att det är dithän jag är på väg om jag inte får stopp på karusellen?
Getinghindrande myggnät, cykelhjälm, säkerhetsbälte. Jo. Men det faller väl ändå inom ramen för ”normal” oro? Allt det där andra måste jag kämpa för att bli av med. Mattias kallade mig förr på skämt för ”en orolig själ”. Plötsligt har skämtet liksom blivit en väldigt ohumoristisk verklighet. Hjälp! Hur slutar jag nojja?! Blä…
Krams till er alla goa nosare, ni med förnuftet i behåll och oron i sunt schack!
Tjenixen!
men ååå…nu försvann det jag precis skrev. då skriver vi det igen… 😀 Here it comes..
haha, har du också fått en labolina-skrikare? Du har helt rätt, emilia var helt galen i laban-filmerna förut.. nu har hon däremot inte tittat på dom på några månader…kanske därför hon slutat med sitt skrik, som får min hjärna att skaka mot huvud-väggarna… 😛
Nu är hon helt frälst i nalle puh istället… ännu en förklaring..till att hon är så go-o-bamse-snäll nu. 😛
har precis betat av dina inlägg för ca 2 veckor bakåt eller nåt… har varit så dålig på o starta datorn nu under sommaren.. därav mina mobil-bloggningar hela tiden. 😉
åhå! *tackar för tips och ska genast köpa en näve Nalle Puh-filmer istället då*
ps. häh! vem hinner blogga? 🙂 tur jag inte skriver mer än max ett inlägg om dan, blir inte så mycket att hämta ikapp då…! ;p
Som den pjoskis-matte jag är så är det nog rena turen att jag inte har skaffat barn 😉 Jag skulle ha varit hundra ggr värre än du…så du är nog högst normal tror jag 🙂
nää! jag nojjar med månsarna också! vanligt är det kanske, men inte helt normalt ;(
Helt klart at EmmaLi och du måste hänga mer med mig och Melker så att du ser hur mycket hon faktiskt kan. *ler* Hon var ju stensäker på klippan! (OCh du, jag är mer orolig kring andras barn än mitt eget, där är det ju bara att andas och hoppas på det bästa)
just den där stengrejen har ju blivit en okär käpphäst liksom… men nu vet jag ju att hon fixar den, om hon är själv. skuttar det andra barn där tickar hjärtat igång… men det är klart, det värsta som kan hända där är ju utslagna tänder och en bruten arm. typ. värre då om hon trillar från hemskhöga rutschbanehöjden!! så, jaaa! pliis! hänger med er allt vi får för att få lite stake och mod 😀
ja, och hänga med oss så hon kan lära sig farligheter som att klättra upp på fel håll i rutschkanan 😀
Det är nog så, att man liksom ”lär” sig för varje gång ens barn klarar en farlighet och så blir man liksom mer härdad hela tiden. Och vi som har barn av den mer extremt äventyrliga sorten har helt enkelt blivit onojjiga lite fortare 😉
klättra är väl en sak ;p att våghalsigt kasta sig från stans vingligaste gekås-rutschbanas trappa, bakvägen, rätt ner i backen en helt annan… 🙂 men jodå, vi lär oss gärna mod från er också!
fast. jag måste ändå försvara att det inte är äventyrligheten jag räds utan min äldsta dotters obalans. hon HAR sämre balans än sina jämnåriga (ligger nästan ett år efter när jag jämför) så hur mycket hon än vill så kan hon inte lika mycket. men. det Jennys Melker skuttat ikapp på t ex språk i sommar har Maali fått i balans (och frisyr!). tror jag? så, hopp finns även för såna som mig tror jag! – å sen är det ju det där med den obefogade skitläskiga oron (vad händer när jag inte är med, plötslig spädbarnsdöd, trafikolyckor, flygrädsla osv), vad har ni för bot mot sånt?
ps. de är rätt lika era barn annars väl, V och M? 🙂
Hon har kommit ifatt rejält med balansen! För nu reagerar man inte på att hon skulle ha ”dålig” balans för sin ålder.
JAg var själv väldigt språklig som barn och hade urusel motorik. Men någonstans på vägen blev det nog en fastslagen sanning som självuppfylldes att jag ”inte kunde”
du har alldeles bestämt rätt. och med balans följer mod, hos både förälder och barn!
Nu har jag ju inte träffat Melker (märkligt men ändå sant), men jag misstänker att de kanske är gjorda av samma virke 😀
Nåväl. När det gäller andra rädslor i parti och minut tror jag bara att man liksom måste lära sig leva med livets oberäknelighet, och leva lite mer här och nu (farligheter inträffar ju i framtiden, eller hur?), om jag sitter här och njuter av mitt barns joller och upptäckande av Tildekudden och liksom inte fundera på ”sen”, ja då blir det per definition omöjligt att oroa mig för plötslig spädbarnsdöd samtidigt, förstår du hur jag menar? Jag har ju levt halva mitt liv med ett sjukligt kontrollbehov men nu har jag lärt mig (den hårda vägen, V kom :-d) att ta livet lite mer med en klackspark och tänka att ”what will be will be”, om jag oroar mig (för mycket) för i morgon så blir det ju a) en oro i onödan eller b) oro två gånger för samma sak 😉 och båda grejorna stjäl ju energi… Jag tänker ofta och ”bannar” mig själv HÄR OCH NU, HÄR OCH NU och tvingar tillbaka mig till NU istället för *sen*
*kramar om*
allt det där är sånt som är både självklart och vettigt, men vad hjälper det mina vidriga precis-innnan-jag-somnar-mardrömmar av tsunamityp… men, samtidigt som rädslan är osund är den för mig liksom omöjlig att trolla bort. det är precis som med alla andra ostyrbara tankar (och nattliga drömmar) nåt jag nog måste lära mig leva med. tyvärr.
tackar iaf för vänliga råd och generöst delade egna erfarenheter!
ps. snart får vi träffas igen väl? har lite dålig koll på datumen men det borde börja dra ihop sig tycker jag?!
Vi träffas gärna! Ammar dock fortfarande frekvent så helt utan barn kan vi inte bli – ännu… ska hänga varenda lördag i simhallen i Varberg nu hela hösten dessutom 😉
Och om du behöver ett ”precis-innan-jag-somnar-mota-onda-tankar”-tips så fick jag två av min pyskolog 😀 1) tänk och andas i fyrkant (en pinne, andas in, nästa pinne andas ut osv, runt i en fyrkant, du ska visualisera t.ex. en ram eller nån annan fyrkant du känner dig trygg med) och 2)Stäng in dig själv i ett mentalt mörkt rum, weird, jag vet, men det fungerar förvånansvärt bra…
lördagar är bra för Mattias jobbar många nu i höst och jag sällskapar gääärna!
jag försöker köra på pyskologtipset då. fast jag har svårt att inte dra paralleller till wax on, wax off… 🙂
MArina, jag har glömt när det var läskigt med uppklättrande i rutchkana. Iaf så länge ingen åker ner samtidigt.
se ovan!
det är alltså inte bara den normala ”få nån i skallen”-skrajsenheten 😉 Maali fick av Marinas son lära sig det våghalsigaste viset att ta sig upp och ner på vår gruvligt vingliga rutschkana! se här!
det här låter precis som om jag själv skrivit det, är också himla nojig och hittar orosmoln över det mesta! väldigt jobbigt och extremt störande! speciellt när man är medveten om det liksom!
MÅSTE lyssna på christine meltzers program! brukar liksom lyssna efter sommaren, när alla finns samlade på hemsidan, men ska ta mig tusan lyssna på hennes redan nu tror jag bestämt… känns som jag kan behöva det också! 😉
sv: haha, ja vi är riktiga antik-fyndar-personer. älskar att leta runt och hitta roliga/udda/värdefulla saker!
skönt å höra jag inte är ensam!!
jag lyssnar ju också på Sommar i efterhand (i mobilen) och ja, christines sommarprogram kan jag rekommendera – inte bara pga det där med gemensam skrajsenhet!
tack 😀 tror att det blir en ice faktiskt och jag köper nog en i dag 🙂 hur leker livet för dig då? Var ett tag sedan.. Och ang ditt inlägg här ovan så var det likadant med min kompis och hennes dotter. Måste verkligen vara så jobbigt. Hoppas det lugnar ner sig snart. mvh
skoj! vicken färg blev det?
jotack, det är rätt jobbigt att skrämselnojja… men annars är det mesta okej för mig! kul att ha hittat tillbaka till dig, återkommer!
Jag är som Junie säger en ”chicken mamma” och det erkänner jag, jag kompromissar inte om mina barns säkerhet, däremot tränar jag liksom du på att låta dem göra sånt som de bör, upptäcka, testa på även om det suger till i magen så visar jag det inte. Att lillan ännu är så liten tycker jag är toppen för då är det så mkt som är ok att skydda dem för ännu helt naturligt, det är värre med den stora som ska ut och cykla med kompisar, gå i affären själva och leka på platser där mamma varken ser eller hör. Jag tycker det är asjobbigt och erkänner att jag ringer eller sms kanske en gång för mkt ibland och jag kan ännu inte slappna av helt när hon är ute så. Och värre blir det ju. Mina tjejer ska bli tonåringar i stockholm, åka in till city och där läskigt, massa skummisar överallt här jue! :/
herregud. ska barnen bli större?? idag fick jag en aha-upplevelse: just det ja, om tre år ska Maali börja skolan… mjau. och du, jissa jag är glad att vi bor i en liten stad när du räknar upp ”farligheterna” sådär…!!!
ps. ingen fara alls med dina nosningar. och skulle det ha dykt upp några eventuella stavfel har jag kanske rättat till dom 😉
Sorry att jag nosar så klumpigt, kan egentligen skriva men det är väl för tidigt på morgonen..
jag kan inte ett ord persiska då de får bli engelska 🙂
Så fröknarna vill inte potträna på erat dagis?
Hoppas de inte är så på moas.. fast hon är ju helt torr hemma (förutom då hon bajsar och på natten) så de borde ju gå bra utan blöja. Annars blir de ju trist, då kommer hon ju vänja sig med blöja igen :/
jojo! våra fröknar pottränar gärna (eller gjorde, när det begav sig för oss förra hösten). det var en (eller okejdå, ett par) vikarie(r) som väl inte var så entusiastisk… för oss var det ju både struligt och trist eftersom hon var blöjlös hemma från ettåetthalvt (gifetvis med enstaka olyckor) men på dagis först fyra-fem månader senare [nattetid var hon torr från lite drygt två år, men av ”lathet” använde vi ändå blöja ett halvår till] 🙁 men kanske blir det lätt så, vad vet jag? nu efteråt har jag förstått att det iaf inte är ovanligt.
Konstigt de inte vill possträna det är det samma hos oss
kanske man snart sku göra ett inlägg om det och kolla litt vad reglerne och fröknerne säger
hihi ja du. jag kan inte säga att jag känner igen mig men däremot kan jag ibland tycka jag är lite för avslappnad och det är inte bra det heller. Du är ju medveten om det iaf och kan därmed lugna det lite kanske.
ja visst e hon cool ;.) uscha gillar inte att hösten redan är här….
Kram
som jag tittar på föräldrar som du och avundas!! för, fast det alldeles säkert finns grejer jag klarar ”bättre” än alla dessa coola föräldrar så kan jag inte låta bli att stirra mig blind på hur ”enkelt” och härligt det ser ut att inte nojja upp sig hela tiden!!!
Ja. Hönsmamma har jag varit och hönsmamma är jag fortsatt (nu till 14-, 17- och 19-åring). När de var små såg jag till att gardera på alla plan och förutse alla ev olyckor. De få gånger som något hände, så var det saker jag aldrig kunnat föreställa mig ens, inget verkligen allvarligt, men jag hade inte kunnat gardera mig.
Idag gäller oron förstås andra saker, men tack och lov har vi varit förunderligt förskonade!
Vad jag tänker när jag läser ditt inlägg och ransakar mig själv, så konstaterar jag att inte uppslukas av denna oro, det är ett beslut man måste ta. Den gagnar ingen, vare sig dig eller dina barn. Tvärtom kan det bli till ett hinder.
Så. Is i magen, blunda om du måste. Det mesta går och det som inte går har du sällan någon beredskap för.
tack för din långa kommentar Anne!
alltså. jag är övertygad om att den här rädslan är på väg bort. just nu är jag inne i en fas där jag ser farligheter och olyckor i varendaste hörn. jag har till och med svårt att sova med alla hemska tankar i skallen. och alla rör de olyckor och sjukdomar jag inte kan styra över. allt det där andra har jag ju liksom gjort vad jag kan för att avstyra (vanligt sunt förnuft och ett någorlunda barnsäkrat hem, typ).
jag blir ruskigt peppad av det du skriver. tror jag ska bestämma mig att prova på att leva grubbelfritt, iaf en dag eller så. bara för att testa hur det känns? liksom. äh, du vet. i väntan på tonåren… å allt det där 🙂
krams!
Känner igen mig Ullis, så du är inte ensam. Och med det jobb jag har så hittar jag diverse sjukdomar på Alice titt som tätt! Just nu funderar jag på om hon är laktoskänslig eftersom hon fiser så förfärligt hela tiden och har ätit pannkaka två gånger den här veckan.
Och det där med att flyga… Vi var ju till Kreta förra sommaren och då tänkte jag så här: vi dör iallafall tillsammans. Men en av de största anledningarna till att jag fick A att gifta sig var just min oro för att något ska hända nån av oss och att man då hänger löst ekonomiskt som endast sambor. Som sagt, vi är fler som du…
Kramar!
tjohoo den där med flygningen snor jag rakt av!!
nädu, med ditt jobb hade jag blitt tokig för länge sen. för är det inte så att ju mer man vet, desto mindre vill man veta…?
krams!