21/10 – om litteracitet.

Alltför lätt fastnar jag i min egen verklighet som normgivande. Shame on me.

I västvärlden är det ett stort handikapp att vara icke skriv- och läskunnig. En stor del av vårt samhälle grundar sig på texter – att läsa eller att skriva – ofta i situationer vi inte ens tänker på. Tänk själv att försöka leta upp en adress utan att kunna läsa gatunamnet, eller försöka förstå en annons eller tv-reklam bara genom bilder och uttalat budskap? För att inte tala om kontrollera ett kassakvitto, skicka ett sms (omöjligt?) eller välja rätt vara i matbutiken.

Jag har faktiskt funderat på hur ett liv utan skrivet språk skulle te sig. Ett intressant inslag i radioprogrammet Språket i P1 nyligen gör saken enklare för mig att förstå:

I vår kultur är det självklart att kunna läsa och skriva, i andra är det lika självklart att klara sig utan. Den även hos oss utbredda kollektiva kunskapen kan i andra kulturer sprida sig till att det är lika naturligt att en person kan laga bilar som att en annan kan fylla i blanketter.

Jag älskar såna här näsknäppande uppvaknanden! Västvärlden ligger oftast i framkant gällande t ex socialt skyddsnät, levnadsstandard och utbildning, men vi ligger nästan alltid långt efter i öppenhet och social gemenskap. Mitt rätt kan vara nån annans fel. Så enkelt är det, och konstigare än så är det inte heller!

Tjenixen!