13/12 – om ett nästan missat luciauppträdande.

12/12 - om en förlorad kusin.
14/12 - om badbarn.

Medan pappan och lillasyster skuttade iväg och håvade in glömda tomteluvan hann Maali ångra sig. Hon ville inte vara med i årets upplaga av lussekonsert på Bokens förskola. En go ”fröken” letade med en jättejätteledsen liten tomtetjej i handen upp mig bakom flocken av måste-trängas-alla-ska-stå-längst-fram åskådare. Med tårarna sprutande i den brutala iskylan (tusen minusgrader och miljarders sekundmeter vind, det är verkligen en asabra idé att fira lucia utomhus med så små barn) lugnade sig lilla tomten när vi efter en kort stund i Blåbärsavdelningens värme bestämde att jag kunde stå med i luciakören. Lite bakom sådär. Gömd typ men ändå inom handhållet avstånd.

På sätt och vis förstår jag min lilla flicka. Med alla ihopträngda människors ansikten tätt framför sig blev scenskräcken för stor. Vad hjälper det att fröknar och kompisar är tätt intill och att alla luciasångerna är inövade till närmast imponerande perfektion när publiken är så ”påträngande”? pliis vidga ringen, backa tre meter, ge barnen lite utrymme och, framför allt, låt fler vuxna komma åt att se sina små underverk!? Å ja. Det var fler lessna barn där framme att inspireras av. Så nä. Jag var inte ensam förälder vid kören. Men usch. Jag fick bita mig i läppen för att inte hyscha mamman som sjöng med… fin sångröst hade hon förvisso, men det har ungarna med – å dom hördes ju knappt även utan överröstning från sångsugna vuxna!!

Förra året filmade jag förresten lite av den bedårande kören, som då hade gott om plats framför en hukande föräldrapublik. I år var kameran i näven på triggerfinger-förfryst husband och därför blev det inga filmer. Men en reprissändning går kanske för sig? Varnar för crappy och darrig bildkvalitet, men ljudet är under omständigheterna försvarbart. Och det är ju det som gills mest i såna här sammanhang 🙂



Maali är förresten den lilla tomten i mitten,
hon som försiktigt börjar applådera först av alla efter andra sången!


Och vill du läsa lite om hur det var förra året så kan du göra det här! Nästa år är frågan om det är mödan värt att vara med om inte upplägget blir annorlunda? Efterföljande glögg-, lussekatts- och pepparkaksmys blev glest och vindpinat. Mysfaktorn var trots alla gulliga fröknars och pedagogers uppmuntrande glädje låg om jag säger så, för hur många två- och treåringar kan äta små förskolebakta pepparkakor med tjockaste vintervantarna på liksom?

Tjenixen!

12/12 - om en förlorad kusin.
14/12 - om badbarn.
8 comments Lägg till din
  1. Åh, vad jag hatade de där tillställningarna när de blev helt enkelt för mycket! Föräldrarna som visste hur trångt det var men som, trots uppmaningar om att ransonera antalet anhöriga, tog med sig hela släkten utrustade med videokameror. Jag fattade aldrig hur otroligt fascinerande det kunde vara att bevista dessa tillställningar. Det var det ju inte heller, det var ju därför det blev sån trängsel och sånt ståhej, alla ville ju bara zooma in sin telning och sket i om de förstörde för resten. I ren protest tog vi aldrig med oss någon kamera. Jo en bild har vi från Äldstas första lusse. Skräcken lyser ur ögonen på henne, det är gräsligt. Men våra barn var tappra, Mellan älskade t o m alla spektaklen, hon var ett sånt där barn som överröstade alla små näpna spröda sopraner med sin falska stämma. Till slut, när hon blev gammal nog var vi tvungna att tala med henne om det.

    Idén med utomhusfirande låter för mig fullständigt befängd.

    1. jag var ju otroligt peppad förra året men i år hade jag lite lägre förväntningar, som tur var 😉

      jag antar att planen med att ha det ute är att det skulle bli för trångt inne (det är väldigt små lokaler), men med tanke på att det bara är första och eventuellt några i andra och tredje led som kan lyckas få se nåt av konserten så hade det kanske varit bättre att isf hyra en lokal att ha det i, eller låna från nån annan skola/förskola i kommunen? alternativt ha det inomhus i de lokaler som finns. det hade ju knappast blivit sämre sikt, det hade däremot blivit varmare och större chans att höra vad de små sjunger!

  2. Våra fröknar hade varit jättesmarta. Det var markeringar på marken som alla vuxna skulle stå bakom! (Och en rejäl tillsägning i informationslappen om att man skulle respektera markeringarna för barnens skull.

    Jag fick också se halva föreställningen bakifrån. Men en liten tår hann jag få i ögonvrån när de kom gående i tåget!

    I övrigt instämmer jag tyvärr i fikabeskrivningen, men vill ändå på något vis premiera fröknarna som fixar genom att närvara

    1. våra pedagoger hade också gjort en avspärrning. två meter framför barnen.

      Anna berättade idag om hur det var på deras luciafirande och jag blev lite blank i ögat. bara en sån sak som att fotografering med blixt var förbjuden – för att inte skrämma/distrahera kiddisarna! efteråt hade de en fotograferingsstund där man fick möjlighet att föreviga sina små luciatågsmedlemmar. fantastiskt initiativ!

  3. Jag jobbigt med sådant trängsel ;/ Vi hade litet mimi-tåg här hemma istället 🙂 Elwira hade feber förra veckan så hon misade sitt på förskola i kyrkan

    kram!

  4. jag tycker utomhusföreställning absolut är att föredra framför att antalet vuxna begränsas till ”endast föräldrar får närvara av platsbristskäl”, och definitivt att föredra framför att de inte orkar bemöda sig med att fixa något alls.. som vi nu råkade ut för …

    Vi har alltid fått order om att köpa tillräckligt stora kläder för att de ska gå att ta på utanpå full vintermundering och jag kan inte tro att V frusit nån gång ??

    På Vs förr-förra-förskola placerade de alla vuxna på ”altanen” bakom en häck 😀 så fick barnen gott om avstånd 😀 På förra förskolan stod de på en liten kulle och föräldrarna bakom en gång (också med stora förmaningar). Också ett bra upplägg.

    Tror säkert lilla sötta EmmaLi var en bedårande tometenisse och förhoppningsvis har hon haft mycket skoj när de har övat så det väger upp för att själva föreställningen inte blev som hon hoppats.
    *kramar*

    1. håller med! men när utomhusarrangemanget ändå inte är arrangerat så att en besökarbegränsning behövts, då är jag hellre inomhus och inte ser än ute i decemberkylan.

      när det gäller just kylan är det nästintill omöjligt att klä en liten två-tre-fyra-femåring tillräckligt varmt för ett stillastående/-sittande uppträdande med efterföljande pepparkaks- och glöggmys, i sexton minusgrader… Maali var eskimoklädd, men tårblött ansikte råder inga underställ, tjockvantar eller dubbla mössor bot på 🙁

      det finns en utmärkt liten kulle på vår förskolas gård också, men av nån anledning (svårt med belysning?) används inte den vid såna här tillfällen?

      att hon var min sötaste lilla nissa råder det väl inga tvivel om, och jag tror också hon hade mer roligt under övningarna än igår! och det är klart bättre att ha haft roligt tjugo gånger än bara roligt en 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *