9/12 – om EmmaLi och CT/datortomografi.

Åtta minuter över två, nästan tio minuter försenade, rusade vi in på röntgenavdelningen. Missförstånd och dålig planering gjorde att en överrumplad och storgråtande Maali i ilfart hämtades från förskolan och hälldes i sina kläder med sån hast att hon inte hann protestera nästan alls (bara lite). Det här börjar skit tänkte jag ilsket medan raKETen rullade något över tillåten hastighet mot sjukhuset. Svinkallt ute. Och halt. Lilla Maali var alldeles blöt av tårar i min famn och inte förrän vi kommit in i lasarettets värmande korridorer lyckades jag – med löfte om att det inte var långt alls kvar tills hon skulle få åka in i tunneln (röntgenapparaten) – göra henne glad. Då sken hon upp och skuttade iväg, ömsom bredvid ömsom framför mig mot äventyret.

Vi fick komma in alldeles direkt. Och jisses. Sicka härliga människor vi fick träffa!! Från första stund… underbara! Grönklädda kvinnan som tog emot (missade både namn och titel men jag gissar på röntgensköterska?) hälsade på EmmaLi och på mig (i nämnd ordning) och i undersökningsrummet väntade Ulrika (undersköterska?) som genast lockade Emmi i sitt vänliga mjuka nät genom att erfaret och jäkligt smart låta henne bli delaktig. Hon fick t ex själv stänga den stora elektriska dörren med en knapp på väggen och så enkelt hade hon Maali i en liten box! Efter det fick vi försiktigt undersöka ”tunneln” och provåka ”tåget”. De båda kvinnorna snappade nyanser och läste tankar med beundransvärd precision och när treåringen en endaste gång försökte sätta sig på tvären lät de henne ta sin tid och mycket snabbt tog nyfikenheten överhanden. Jag är såå imponerad!

Jag fick en snygg grå och lite rosa (”din favoritfärg, mamma!”) blyklänning och Maali fick ligga ner på ”tåget”. Av fullt förklarliga skäl blev hon lite rädd men jag fångade kvickt uppmärksamheten med en strålande version av Mössens julafton, och Ulrika hängde genast på och klämde i från tårna och plötsligt stod vi där över lilla osäkra Maali på en smal brits med specialkudde (en hållare för att huvudet skulle vara stilla) och ylade ”nääär nätterna blir låånga” och Maali fyllde försiktigt men med stigande entusiasm i med ”akta er för fällan” och ”när julen kommer ska varenda unge vara glaaaad!!” och då log vi vuxna ett sånt där obeskrivbart we’re-in-the-moment-together-leende och sen gick allt som en dans på snyggt bonat Nobelfestgolv och när vi var klara, max fyra minuter senare, höll jag på att dö lite av stolthet och överväldigande oro och asagulliga Ulrika såg mina blanka ögon och dök in som en rävslug och räddande ängel (ville ju inte att Maali i just den situationen skulle se mig ledsen) och på en bortvänd sekund var jag tillbaka i stabilitet och hjälpte min lilla dotter ner på golvet och vi vinkade hejdå och tack och 14:31 knäpptes detta foto på väg mot Barnmottagningen för tidsbokning av meddelat provsvar:

Eftersom allt gick så fort hann jag inte fota nåt inne i datortomografi-rummet. Jag hade – som framtida referens och minnesanteckning – velat ha en bild på den där lyckliga genomstolta lilla tjejen framför ”tunneln”. Men. Minnet finns väl förankrat hos mig. Och jag hoppas jag aldrig mer får möjlighet att ta den där bilden…

När vi passerade receptionen på väg ut vinkade vi hejdå till den förvånade kvinnan bakom disken. Hennes ögon undrade ”gick det inte bra?”, men hennes röst frågade ”är ni redan färdiga?”, och fånstolta mamman försökte hålla igen på breda leendet när receptionisten gav mig det varje förälder älskar att höra; beröm om sitt barn. En två fyra gånger sa hon att hon var imponerad. Då blev Maali också glad och stolt och jag blinkade effektivt bort en töntig allergireaktion ur ögat.

På vägen hem passerade vi Barnmottagningen för att där boka telefontid för meddelande om resultat av CT:n. Det blir en lång vecka.

En härlig helg önskas alla mina fina nosare! – med eller utan Nobelfest och Idolfinal 🙂

ps. jag glömde visst skriva att mjuk-Kängurun som är med på bilderna dök upp som tröst och trygghet när Emmi blev lite skrajsen på britsen och efteråt fick den följa med oss hem – under förutsättning att nyblivna ägarinnan lovade att inte låta den hoppa i sängen! den där Ulrika föräras alla guldstjärnor i världen för fantastiskt psykologisk och pedagogisk kunskap!!