Jag är lägre än lägst, har förkylning i hela kroppen och känner att varje mening, fråga och konstaterande till hantverkarna låter som tjurigt gnäll (oavsett befogat eller ej)…
EmmaLi är med sin farmor och Mallias är på väg hem från jobbet (snart). Då sätter Milla igång att leka själv – nåt jag försökt få henne att göra hela dan – och jag får ont i magen av en blandning av feber och kärlek!
Att ett litet klosstorn kan vara så lyckogivande!?
Vad duktig hon är! Visst är det skönt när de börjar leka lite mer självständigt,hur gärna jag än skulle orka leka med Mait hela dagarna så är det ju inte så roligt i längden att läsa samma bok för 100 gången 😉
SV: tack för kommentaren. Det är faktiskt en kommentar från dig kring förlossningsberättelsen som fick mig att be om aurorasamtal den här gången också, dubbelt tack 🙂
Men gulledu! Nu blir jag alldeles glad! – och lite stolt 🙂
KRAMs!