Min lilla EmmaLi håller på att bli stor… allt oftare hamnar hon nu i situationer där hon av olika anledningar stängs ute. Det kan vara att hon inte får hjälpa till med allt hon skulle vilja här hemma. Men det kan också vara kompisar som vill leka själva, eller som vill vara lite i fred. Emmi tycker det är skitjobbigt att inte få vara med, och jag brukar försöka trösta och förklara att alla människor ibland vill vara ensamma. Jag vet inte hur jag bäst ska kunna förbereda henne på ”det riktiga livet”, någon som har några bra tips?
Medan jag å ena sidan slits sönder lite av min dotters tårar, besvikelse och sorg vill jag inte bli en sån som hytter med pekfingret åt andras barn och bestämmer att ”alla får vara med”. Alla får inte vara med, inte alltid och inte i verkligheten. Samtidigt kommer jag säkerligen stå där med pekfingret åt min egen lilla unge den dag hon tar efter och börjar stänga ute andra…
Tänk att för alltid kunna skydda mina och andras barn mot smärta och ondska. DET är min högsta önskan!
Usch ja.. Visst önskar man att man kunde skydda dem från allt? Barns tårar gör ont raka vägen in i hjärtat..
Jag är en sån mamma som rättar andras barn (givetvis inom rimliga gränser) Jag har mycket svårt för orättvisor o elakheter. Då måste man väl få säga till?
Jomen oj, jag korrigerar verkligen egna och andras barn hej vilt! Men just det här är, som du skriver, så svårt. Vilket barn vill ha en förälder med i sandlådan som skyddsvakt liksom… Dessutom tycker jag att problematiken är så retoriskt klurig; SKA alla verkligen vara med ALLTID? ska vi tvinga barn att leka med varandra? Usch.
Krams!
Nä, barn ska inte tvingas leka med varandra, men det är inte samma sak som att acceptera att exkludera något barn i som finns med i det sammanhanget man befinner sig. (Det gäller fö vuxna också, sitter man runt samma bord/är i samma sammanhang så exkluderar man inte medvetet någon)
MAn måste inte tycka om alla och man måste inte välja att träffa eller leka med vem som helst, men det är inte OK att berätta för någon som är med att den inte får vara med. Om tre barn sitter i sandlådan är det inte mer OK att två av dem säger åt den tredje att hon inte får vara med i leken än vad det vore om tre vuxna gjorde något och den ene plötsligt blir informerad om att hen inte är önskvärd.
VAd gäller barnets deltagande i olika aktiviteter med vuxen så är det ju inte som så att man säger till en treåring att den måste gå någon annanstans för man ska diska utan man säger ju snarare du får göra något annat här nu medans jag diskar.
JAg har inga problem med att förklara för Melker att den och den av grannbarnen är hos den och den och leker, för de måste inte inkludera honom och de kan välja att leka utan honom, men inte om de leker på gården med gårdens gemensamma leksaker. MAn kan inte vara i lekstugan och förbjuda någon annan att vara där. (Som tur är är alla föräldrarna på vår gård väldigt överens om att det inte är OK att exkludera)
Va skönt att ni har drar åt samma håll på gården hemma!! Det kan vara bra att veta när vi tränger oss in hos er i vår också 😉
Jag tycker precis som du i allt du skriver. MEN. Jag vill, trots att jag pekpinnar åt alla håll i vanliga fall, inte tala om för andra barn att EmmaLi måste få vara med. Vill de inte vara med henne vill jag inte tvingas, oavsett om vi är på egen, deras eller neutral mark. Inte ens om det är Maalis kompisar. DEN striden tar jag inte med andras ungar 🙂
Två gånger har det hänt att främmande barn i sandlådan sagt ”nej” när EmmaLi frågat om hon får vara med. Det är skitjobbigt som förälder att höra naturligtvis, och den ena gången sa en förälder till min glädje ifrån. Vid det andra tillfället satt mammorna och tjattrade vid sidan om och hörde inte. När en av killarna sen skvätte sand mot oss blev jag – ehum – arg och fräste mot honom att lägga av: ”det är en sak att hon inte får va med er och leka, men du får för tusan inte kasta sand på henne!!”. Dom hade inte ens vett att skämmas. Blängde bara.
Å, nu fick jag så där ”förälderontimagen” :(. Det värsta jag kan tänka mig (förutom sjukdom då…) är ju att någon av pojkarna hamnar utanför. Får upp friends reklamen i huvudet ( du vet den där pojken plockar upp fula ord ur sin ryggsäck)….
Inte Friends-reklamer Calle… mjau vad du skräms!!
Jag håller med i allt du skriver. Naturligtvis. Hemska hemska tankar…
Känner igen detta. Jag är rätt hård mot mina barn gällande sånt där. Ingen skall stängas ute. Är man ute och leker till ex får alla vara med osv.. Men det är inte lika lätt att vara sån mot andras barn. Det är liksom inte mitt jobb.
Förstår så väl hur du känner!
Fin blogg förresten 😉
Men åååh! Jag trodde ärligt nån snott din identitet ;D
Som jag skrev till Hanna här ovanför: det är så svårt det här. Jag vill inte tvinga på, däremot är det oerhört svårt att inte bli lejonhona när ens lilla barn får höra ”du får inte vara med”. Men. Hon får inte alltid vara med mig heller… ibland går det inte att laga mat med en treåring liksom!
PS. Gillar din blogg med. Ska vi följa varann på Bloglovin’ 😉
Svårt det där. Mellan hade en period när hon var runt 4 när hon blev så oresonligt förtvivlad när ingen ville göra samma saker som hon på dagis, de hade ju en period på dagen då de lekte i smågrupper. Personalen hade nog en del jobb där!
Men det var bara en krusning på ytan jämfört med de hemska draman som skulle komma att utspela sig i skolan. Triangeldraman som tog alla energi.
Ett problem som dök upp då och då för oss var det där med småsyskon. Mellan hade kompisar som inte tyckte det var kul när hennes lillebror var med när de kom hem till oss och lekte, och hon hade även själv en kompis med en lillebror som hon tyckte blev för mycket ibland. Jag ställde inga krav på att det mindre barnet skulle vara med, tyckte inte alls det var självklart, men andra föräldrar gjorde det, ända upp i tonåren. Kunde faktiskt bli rätt stora konflikter.
Ja så kan det också vara, hon planerar en lek och när kompisen (eller vi föräldrar) äntligen kommer på besök i hennes rum så blir det inte som hon tänkt. Hjärtat ömmar av hennes förtvivlade ”ingen vill äta min tårta som jag bakat”.
Det här är ingenting mot hur det kommer vara om några år (säkert?), men det är likförbaskat såå hemskt att behöva trösta när hon gråtande förklarar ”jag får inte vara med”… Min lilla älskade nos!
Fick en klump i magen när jag läste.. Så hemskt att det finns nått som heter ”du får inte vara med” sen när jag läste att vi vuxna inte heller låter barnen vara med alltid så fick det mig att tänka.. det är ju sant. Det är svårt att förklara för en 3åring.. Men du gör nog rätt i att bara försöka prata med henne.. Dom förstår mer än va vi tror!
Åh söta Sofie! Ja, nånstans fastnar det nog. Dom är så jäkla kloka alla små barn.
Det där med skydda mot allt kan man inte. Den enda tröst jag kommit på är att det skulle blivit hemska människor av dem om de aldrig varit arga eller ledsna.
Vicken fantastiskt bra tröst! Den köper jag.
Mjao…
<3
Många kloka ord har du fått här… jag kommer med ytterligare en vinkel, vi har ju barn i grannskapet som jag gärna önskar att V ville exkludera *skäms lite* De får faktiskt inte komma in och leka, ens om både de och v vill… för jag vill inte ha dem här – hur hemsk känner man sig då? Men jag har fattat det beslutet, jag kan inte ta det ansvaret känner jag.
Det sociala spelet, och de regler som gäller där är ju något de måste lära sig, och hur gärna vi än vill skona dem så måste de nog uppleva för att förstå, först när de blivit exkluderade kan de förstå att inte exkludera någon annan, och medkänsla och empati utvecklas ju normalt inte förrän i 6-årsåldern, fram tills dess är ungar jä-ligt ego, och det ska de ju också vara.
Jag tänker att var sak har sin tid och att det nog finns en biologisk mening med att vi vanligtvis inte minns så mycket från den tidiga barndomen 😉
Eftersom jag blir lite nyfiken, och jag utgår från att varken grannbarnen eller deras familjer läser hos mig snokar jag: varför vill du inte att V ska leka med dem? För att de är busiga? Eller för att de är för ”stora”? Du behöver inte svara såklart!
Sånt här är nog extra svårt för mig eftersom min lilla Maali är så noga med att alla ska ha det bra och vara glada. Jag har verkligt svårt att höra henne säga till en av sina vänner att de ”inte får vara med”. Men. Jag är alldeles övertygad om att den barnsliga empati hon känner snart kommer övergå i härm- och hämndaktioner. Om det – till min ovetskap – inte redan har hänt..?!
Barn kan vara egoistiska, ja. Om de ”ska” vara det är jag inte säker på att jag kan hålla med om (då gör ju kanske Emmi fel? 😉 Jag tror också att de fall där kompisar valt att exkludera Maali så har det varit en form av trots. Mot Maali alltså. Själv testade hon gränser hej vilt med sina kompisar för ett år sen; hon förstod reaktionen av att hon tog en leksak och ville (väl?) kontrollera om hon kunde styra händelseförloppet?
Klokt tänkt ang minnet. Jag lägger det på samma ställe som Selmas tröst!
Detaljerna tar vi privat men i det stora hela handlar det om att familjen och barnen är / beter sig på ett sätt om jag helst inte har i min närhet, eller som jag inte vill att mitt barn färgas av. (egentligen är det tragiskt men jag orkar nog inte ha empati med dem *skäms lite till*)
Den empati som barn visar före 6-årsåldern är (med undantag of course)inlärd, dvs de härmar, de har ingen känslomässig förståelse eftersom de inte kan sätta sig in i andras upplevelse, de lever bara här och nu, i sig själva så att säga. Så hennes omtanke nu visar ju på vilken fin familj hon växer upp i 😉
Jo, jag tror att barn måste få vara egoistiska, jag tror att de behöver det, att det är en nyttig del av deras utveckling och det är ju också en del av trotset, att vara ego ”jag VILL ha” och ”JAG vill INTE ha”, de måste få utveckla sitt jag, och då är egoism en viktig pusselbit.
Vi vuxna lägger så ofta vårt känslomässiga bagage på barns handlingar, de har ju inte detta bagage och känner inte på samma sätt, nu menar jag inte att förminska det som de känner, absolut inte, men de upplever ju inte det på samma sätt som vi… förstår du hur jag menar? Det är lite samma som när någon dör så sörjer vi inte bara den personen utan all gammal sorg kommer också upp, så när våra barn blir utsatta för exkludering så kommer i oss upp alla våra egna upplevelser och känslor av exkludering… och dom har ju inte barnen.. Äh, nu svamlar jag 😀
Du är snäll du! 🙂
Jag tror vi menar samma sak men kallar det olika. Den ”egoism” jag tänker på är den ”vuxna”, den du tänker på den ”barnsligt naturliga”, och DEN är både självklar och viktig. Men det är ju inte den (dvs din) typ av egoism som får två ungar att frysa ut sin tredje kompis i sandlådan. Det är antingen trots eller gränstest. Eller ren och skär ”jag vill vara själv”-känsla. Det är jag övertygad om. Iallafall när det rör sig om så små barn som våra.
Det andra tar vi över en kopp kaffe.
Go’nattkrams!
Så jobbigt det låter med utanförskapet. Måste vara jättejobbigt. Själv är jag inte där ännu men vet ju självklart hur det skär i hjärtat då ens barn är ledsen.
Ang. badkläderna från Stella Cove så kommer de prismässigt ligga mellan 399-599 ungefär.
Jo det är ruskigt tufft. Och det värsta är ju att det på olika vis blir värre ju äldre dom blir våra älskade små barn… 🙁
ps. tack för svar om prisnivån!
Har ingen aning om det är tröstande eller inte, men här är min syn på saken: Om barnen själv aldrig blir sårade, vet de inte hur det känns och drar sig därför inte för att behandla folk så själv, om det skulle falla sig så. Som nån skrev ovan… De riskerar alltså bli elaka människor.
Jag själv har använt dessa upplevelser senare i uppfostringssyfte:
”Får inte Annika vara med? Men kommer du inte ihåg hur du kände dig när Stina och Emma gjorde så mot dig? Varför tror du att inte Annika känner samma sak? Vill du verkligen att hon ska göra det?”
Sen har jag faktiskt förbjudit min dotter att ”va” med vissa… Om de är elaka… Stod på balkongen när vi bodde i lägenhet och hörde en flicka säga till min son ”synd att inte din syster är död, hade varit lika gott”… Den här flickan ville nämligen ha pojkarna för sig själv… Men hon var INTE välkommen in till oss efter det… Inte ens om alla andra ungar i kvarteret var hemma hos oss… Vilket de ofta var.
Även om jag faktiskt kände mig elak ibland för att hon inte fick komma hem till oss, så nej.. Såna människor vill jag inte ha hemma hos mig, även om hon bara var 11-12 år när hon sa det. Är man så gammal, ska man ändå veta bättre.
Så om du hade kunnat hindra henne från att någonsin känna sig utanför, hade du inte skyddat henne, utan gjort henne en stor otjänst. Man måste få ha den erfarenheten i bagaget också (därmed inte sagt att mobbing är ok.. För det är inte det jag menar)..
Bla, bla.. Ska vara tyst nu =)
Du ska inte var tyst t0tta! Så himla kul att ”se” dig igen!
Du tröstar en hel del. Det som är svårt i det här är ju att barnen fortfarande är så små (tre år) och att jag inte kan uppfostra andras barn som mina egna. Dvs, jag har typ nolltolerans mot taskigheter och har präntat stackars Emmi (läs: tjatat och ”skällt” sen hon var bäbi) full med vuxet beteende som ”inte ta grejer från dom som är mindre, inte slåss, dela leksakerna, lek tillsammans” osv. Detta har jag gjort för att jag inte vill ”börja försent” att hjälpa henne förstå de sociala spelen och koderna människor emellan. Det är klart att en ettåring kanske inte förstår att hon inte får ta grejer av en liten halvåring, men… nån gång måste man ju börja ”fostra”? Jag började alltså för tidigt. Detta har nu (med eller utan min förskyllan) gjort att hon för det mesta har bra koll på vad som är okej och inte okej i många barn-barn-relationer. Om det är därför hon blir så ledsen när hon ”inte får vara med”, eller om det är medärvd känslighet (jag är själv en sucker på att va cool i utsatta situationer) vet jag förstås inte. Men jag vet att det gör ont ont i mig varje gång hon blir besviken och utanför. – å andra sidan har hon ett väldigt behov av att vara till lags (nåt hon visat ända sen hon som trettonmånading började vilja göra sig språkligt förstådd och blev stoltaste nosen när hon lyckades!) och att vara delaktig, vilket betyder att hon på ett sånt där ganska irriterande vis inte alltid vill ha leksaken hon inte får vara med och leka med osv. Men det får jag kanske leva med?
Jag förstår verkligen hur du menar med egna erfarenheter som pedagogiska exempel. Inte helt oväntat är det så jag försöker förklara varför gjorda saker ibland inte varit okej…
Herregud så arg jag blev när jag läste om elaka flickan. Berättade du nånsin för henne varför hon inte fick vara med hos er?
Krams i mängd!
Nej, jag berättade det inte för henne. Men mina barn gjorde. Det föll sig nämligen så att när tösen yttrat detta, tittade hon upp och såg mig och förstod att jag hade hört vad hon sa. När min dotter kom in, så berättade jag vad jag hört för henne. Det kan låta elakt, men tyvärr behöver barn lära sig att folk kan vara jäkligt elaka… Och i detta fallet, fick min dotter även erfara att det blir konsekvenser av att vara elak… Även om detta ju blev som åskådare… Så när elaka flickan började fjäska för mina barn för att få komma in till oss, så sa de rakt ut till henne att ”Du får inte komma in till oss, för du sa så om mig/min syster”.
Jaja! Men då fick hon ju veta, det är det viktiga.
Vilken verkligt ruskig historia. Men bra att ni sa ifrån, hoppas det gått bra för flickan nu efteråt och att hon förstod och lärde sig något av det här?
Många kramar till dig, du vet varför!!