Tiden går trots allt fort, och tiden dämpar sorgen och oron. Men även om minnena ljusnar och bleknar försvinner de aldrig helt. Förstås.
För ett år sen stod jag med mitt livlösa enmånadsbarn i min famn [för eventuellt nytillkomna nosare länkas igen]. Idag ser badrummet annorlunda ut så jag slipper direkt deja vú, men… trots att det gått ett helt år händer det fortfarande att jag faller sådär otäckt, till exempel precis när jag skulle ha somnat i min säng. Undrar om skräckkänslan någonsin försvinner?
För två månader sedan somnade lilla älskade katten Schweppes i mitt knä, och en månad senare var det lilla Minus tur att slippa livets smärta. [nytillkomna eller ouppdaterade kan nosa inlägg i sökrutan i kolumnen till vänster] Sorg men lättnad i märklig symbios. Just nu bara saknad. Ibland kallar jag kvarvarande mammakatten Whiskie fel namn.
***********
Nu ser jag framåt. Bort med otäckheter, väckväck, och fram med glädje och fröjd. Milla har lärt sig vinka t ex, och Maali att narras… sedär, jag ser redan positivt på allt! Eller. Ja, feberyrar kanske…
Men fy vilken skräckhistoria!
Vilken tur att allt gick bra, men jag förstår din känsla, även såhär lång tid efteråt.
När min äldsta var bebis gjorde jag en liknande grej, vi hade väldigt smal dörr och trångt in till toaletten.
Jag hade Ida på armen och bråttom, och hon slog i huvudet i dörrposten. Det gick bra, men fy vad jag kände mig som världens sämsta…. Och den känslan över vad som hände satt i bra länge.
Men en olycka kan lätt hända.
Tack för inlägget hos mig!
Ha en bra dag och trevlig helg!
Kram!
Så kul att du hittade hit!
Ja olyckor… Det är så lätt hänt och jag förstår att det hänt fler än jag tror. Men lika otäckt är det för det. Fy farao och hemska ställen… det är bara att tacka för att det gått bra alla gånger det lika gärna kunnat gå åt skogen.
Önskar en trevlig helg tillbaka!
*lång varm kram* Rent filosofiskt kanske det är så att de där otäcka sakerna, de där sorgerna är det som lär oss verkligen njuta av de ljusa stunderna? Att utan variationer i livet så skulle allt bara bli en grå trögflytande dimma? Är det möjligt att leva ett liv där allt bara går i dur hela tiden? Jag vet inte. Jag bara filosoferar.
Kanske har du rätt men nog hade jag kunnat tänka mig att slippa de där allra värsta händelserna ändå… jag menar, det finns ju dalar i livet ändå utan att skräcken ska behöva få sånt bedrövligt grepp om en.
Tack för kram såklart, jag kramar tillbaks!
me and you both… klart man vill slippa dem, det vill ju alla, egentligen, jag bara ägnade mig åt lite ”meningen-med-livet-filosofi”, som iofs är helt pointless i sammanhanget, så jag kryper tillbaka och sopar igen spåren efter mig *svisch svisch*
Nänä. Inte krypa och inte sopa.
Du vet!
usch jag minns så väl den ”historien” när det hände. Förstår hur du måste känt dig men det var ju en olycka och sådant händer även den bästa och allt blev ju bra tillslut 🙂
kram kram
Så förvånad jag blir att ni är så många som kommer ihåg!? Här går jag i min vardag och tror att jag är den enda som minns saker som hänt mina bloggvänner, men…. så är tydligen inte fallet?
Krams!
Fy.. där rullade många tårar..
Evigt tacksam att allt gick bra för er!
Jaa… det var det värsta i mitt liv. Tror jag. Och det gick ändå bra! Usch.
Jag minns den händelsen och ditt inlägg med fasa.Trots att jag vet att det gick bra så reser sig nackhåren bara jag tänker på det.
Inte undra på att den skräcken du kände då hemsöker dig i nuet ibland. Det måste vara otäcka flashbacks det där.
Här har du en till som ibland helt omedvetet kallar husdjuren för namn på älskade döda pälsvänner.
Ha ha, Maali har lärt sig att narras! Det tyder på fantasi 🙂
Häh, fantasi eller inte så hade jag gärna låtit henne vara ofantasifull ett tag till 🙂
Det är läskigt med såna där tillbakablickar. Jag vet inte varför de kommer och de går ju inte att hindra, bara att de är hemska så hemska.
Krams Chris!
Stor kram till Ullisar!
TACK!
Krams tillbaka som du vet 🙂
I know 🙂
Åh fy… det är den där känslan man egentligen aldrig vill minnas, men man gör det ändå och vid varje minnestillfälle känns det precis likadant som man kände när det väl hände. Det försvinner aldrig, precis som du själv säger..
..och katterna ja, de goa pälsklingarna..
Vi var tvungna att låta vår Sixten somna in två dagar innan Mille föddes och vi pratar ofta om honom och det är SÅ trist att Mille aldrig fick lära känna honom.
Han älskar ju Sylvester och de är verkligen kompisar nu.. övertygad om att han skulle gillat knäppkatten Sixten också.
Säger fel namn gör jag också ofta..
Man glömmer aldrig, så är det bara..
Vi pratar mycket om Schweppes för att EmmaLi ska komma ihåg henne, Maali lever ju nu i gränslandet mellan att börja minnas till framtiden. Är också glad för att vi fick möjligheten att hjälpa lilla katten ifrån sjukdom, lidande och ont. Just nu när saknaden är större än sorgen är det lättare att tänka så.
Ja den där historien för ett år sen var ju nåt som berörde mig och många andra starkt när du berättade om händelsen.
Som småbarnsförälder (rättare sagt förälder) finns det ju ständigt en oro över att nåt ska hända ens barn och att då läsa om en sån vardagshändelse som är så lätt hänt att det händer blir ju förstås en stark upplevelse.
Så himla skönt att det gick bra alla fall men förstår verkligen vilka skräcktimmar det måste ha varit.
Jag läste själv igenom vad jag skrivit förra året och jag blev helt chockad över hur känslorna rullade tillbaka över mig. Jag trodde jag hade ”glömt”, men det hade jag uppenbarligen inte. Eller så var det orden jag läste som visualiserade…? Hur som helst har den här händelsen inte underlättat min oroliga själ och jag är nu om möjligt ännu harigare än jag var för ett år sen. Tror jag. Eller så har jag bara glömt. Och förträngt.