Maken och jag pratade igår om mänskors synliga samvaro på Facebook. Jag har inte varit särskilt strikt i mitt friendssamlande och -godkännande och har därför allt från mycket nära vänner till ytliga bekantar och gamla klasskompisar i min vänlista. Där finns folk som, liksom jag, håller sig förhållandevis aktiva och det finns dom som jag överhuvudtaget aldrig sett kommentera hos mig eller någon annan, än mindre publicera egna foton eller statusuppdateringar. Ändå kan flera av dessa osynliga i när vi möts verkliga livet ”avslöja sig” som aktiva facebookare genom att känna till detaljer i vårt liv de annars inte borde ha en aning om 🙂
Personligen har jag som framgår tydligt 😉 inte svårt att vara publik på nätet och inget av det jag skriver är hemligt – förstås! Men, på samma sätt som jag gärna kommenterar bloggar jag läser lägger jag gärna en respons (eller åtminstone ett ”gilla”) på Facebook. Jag är sas väldig kvinnlig IRL såväl som i sociala medier!
Min undring nu är: är jag onödigt aktiv? Jag skriver nosinlägg en (max två) gånger om dagen och brukar försöka hålla ungefär samma frekvens på fejjan (plus att jag ibland länkar nosarna på FB också). Hur tänker du när du bloggar/facebookar? Och, hur ställer du dig till respons? – dvs, skulle du tycka det var lika roligt att blogga/facebooka om du inte fick kommentarer, ”gilla” och åsikter tillbaka? Tycker du det är lika okej som jag [tycker] att vara osynligt aktiv i sociala medier?
Hade varit himla kul att få era funderingar om det här! Om ni orkar… det är ju ändå måndag…
Tjenixen!
edit kl 21:21
SötNosar! Jag måste ha formulerat mig galet för jag menade apsilut INTE att tigga kreddigt tyck om mina nosar specifikt utan undrade bara nyfiket hur ofta folk generellt uppdaterar i sina bloggar och på forum å facebook! Ert gulliga nosande gör mig glad och görmallig förstås, men det var inte alls min mening att få sånt vänligt tyck i print!!
Löv jo ål!
JAg gillar att vara synlig och veta vad mina vänner gör! ÄLskar att ha möjligheten att vara social samtidigt som jag skuggar och få andras synvinkelar och perspektiv på saker och ting! EN Pepp boust när det är jobbigt och dylikt! Sen när man vet att nån har tråkigt så vet man att det är ok att kika in på en spontanfika:) fint med update hos mina kontakter tycker jag:) hoppas du får en trevlig dag! OCH ps jag gillar dina inlägg med mycke problem på olika saker!
Va lustigt, jag tänker exakt som du Martina! Jag kan hålla mig uppdaterad på hur mina vänner har det, kan ragga sällskap (funkar oslagbart bra!), få peppning när det känns skit och dela min glädje när det känns bra. Dessutom kan man få väldigt mycket kunskapssupport och tips, det är det nog inte många som tänker på?
Det verkar som att vi använder just FB på nästan exakt samma vis? *gillar* 😀 å så önskar jag detsamma (såg just, haha, på facebook att du precis åkt till jobbet!)!
Hälsa alla från mig!
ps. va gullig du är! TACK! sånt där är såklart skitkul att höra!
Jag har funderat i samma banor, har flera stycken ”vänner” som ALDRIG syns till eller skriver på FB, men vet allt. Det tycker jag är fusk. Som att smygtitta. Men jag vet också att några känner att de inte kan skriva snärtigt/roligt/vitsigt och att de får kramp när de ska försöka.
Jag får ibland kommentarer, typ ”Åh, vad du är flitig på facebook” – och jag hör att det är lite lätt nedlåtande… då undrar jag om jag bjuder på för mycket.
Likaså får jag kommentarer om bloggen, typ: ”Jag vet ju allt om dig!” det har jag hört flera gånger från olika personer. Det skrämmer mig om de tror att jag är så öppen, för jag skriver inte ett enda ord om alla bekymmer, problem, om jobbet (där har jag inga bekymmer), skriver ytterst ytligt om mina vuxna barn, nämner bara maken i förbigående, skriver aldrig om krämpor… etc.
Och så säger folk jag träffar att de vet allt bara för att de sett mina nya köksgardiner eller vet att jag varit på årsmöte…
Ibland undrar jag när andra skriver väldigt privat och personligt om verkligen tänker på att alla kan läsa om deras depressioner och problem med jobb och annat. För mig är det en balansgång, och jag tycker själv att det jag berättar bara är ensidigt, trevligt och lyckat och glatt… (Fast just nu, och sedan en tid tillbaka, har livet visat en mkt bra sida, nästan helt okänd)
Om jag ska recensera dina inlägg, tycker jag att du har en väldigt bra ton, vi får veta delar som intresserar och engagerar, alldeles lagom och läsvänligt.
Jag har en ”vän” på fb som är kändis (vi har gått samma psalmskola, men är inte privata vänner)hon har drygt 4000 vänner på fb. Då undrar jag om hon verkligen känner alla, eller om hon bara ser det som ren marknadsföring, för det enda hon skriver själv är när hon ska uppträda live eller i media.
Det finns mycket att diskutera i ämnet, jag har en enorm skrivklåda och älskar att uttrycka mig skriftligt, hellre än i tal, faktiskt!
Orkade du läsa ända hit?
ATT jag orkar! Å nu när Milla äntligen gått med på att somna har jag ju tid att svara också 🙂
Hmm.. två viktiga punkter tar du upp tycker jag. 1) sociala medier är inte bara för oss som gillar att skriva, och 2) nyanserna går tyvärr förlorade.
1) Det är klart det är lätt för mig, som har både viljan orken och förutsättningarna, att slänga upp en status eller ett foto (som jag tagit med mobilen) i mina nosar eller på facebook – eller ibland båda. Samtidigt kan den där viljan och förutsättningarna – det är gruvligt enkelt att vara social med en smartphone – ibland bli för mycket. Det blir nonsensinfo och redundans. Och för vem är jag egentligen social? Mig själv? Eller mina vänner och läsare? Jag försöker tänka såhär när det gäller foton på FB (för jag vet att jag ibland är lite för ivrig på den punkten); istället för ett mms till Mattias/mamma/kompisarna lägger jag bilden publikt. Det betyder att det blir många såna där ganska fåniga stolt-förälder-ögonblick… och haha moments… men, man kan ju som läsare och vän välja att inte läsa/titta också, och då blir ingen upprörd eller irriterad över att jag överöser med foton 🙂 sen har jag gjort till min grej att försöka bifoga en bild vid t ex incheckningar på places. Det blir mer personligt då tänker jag, och retar säkert nån ;p
2) Ja herregud. Ni vet ju ALLT om mig! Haha! De flesta av mina nosare visste nog inte ens hur jag såg ut innan jag la en bild i marginalen! Att jag är en ettrig förståsigpåare med bestämda åsikter och sin egen världs bästa finaste ungar, det är ju liksom den jag är ”på riktigt” också, så den biten är inte så svår att dela med sig av, juh. Värre är ju att bli både personlig och privat, dela med sig av sånt som visar att jag tänker och tycker och känner mer än ”jag har två barn som jag älskar och tycker inte om oärliga missunsamma människor”. Å andra sidan tycker jag många gånger det på ett vis kan vara lättare att skriva ”jag har skitont och är en irriterande idiot att vara nära” på bloggen än att svara det på den i verkligheten ofta slentrianmässigt ställda frågan ”hur mår du?”.
När det gäller din offentliga vän så tror jag att hon skulle behöva ändra sin status från ”person” till ”företag”, då kan man ”gilla” henne istället för att ha henne som vän. Det blir nog ingen större skillnad i hur det funkar egentligen, men känns mer seriöst tycker jag. Förresten står det i Facebooks regler att företag måste regga sig som företag, därför nekar jag konsekvent vänförfrågningar från butiker,nattklubbar och restauranger i min stad, trots att jag egentligen alltså är deras ”vän”. En principsak bara. Och jag håller irriterande hårt på principer…
Nu fransade jag ut totalt och hoppas på förståelse och överseende. För oss write-aholics är det svårt att hålla igen och avsluta 😉
Som avslutning måste jag iaf bara nämna det du skriver om min nosning. Jag vet ju inte om du skriver sådär för att vara snäll men precis som Martina här ovanför så gör ni mig oerhört glad och lite mallig! Jag menar, du sammanfattar min intention! Puss och kram för det!
Jag har ju då till skillnad från dig varit strikt i vilka jag släpper in som vänner, jag har en ”Max 50”-princip, så kommer en ny förfrågan så får jag väga den i förhållande till befintliga och ska en in så åker en annan ut 😉 Hårt men om då det är någon som aldrig skriver själv och som aldrig kommenterar och alltså är en sån där fb-smygare ja då ligger den ju i riskzonen att bli bortprioriterad framför de som faktiskt visar intresse i det jag skriver.
Sedan uppdaterar jag nog över-medel-ofta men jag LEVER ju i princip framför datorn så det är kanske inte så konstigt?
De flesta av mina facebook-vänner är dessutom forumvänner som jag inte direkt umgås IRL med – vilket ger det ytterligare en dimension.
MEN jag tycker nog att om man är fb-smygare och inte delar med sig själv faller principen om ett socialt nätverk, det fungerar ju inte om bara en är social så att säga 😀
Jag tycker dina nosningar är oerhört trevliga att läsa och jag ser fram emot dem varje dag 😀 Jag känner mig så normal och ”lika” och liksom fast på världskartan när jag läser dem, så tack för det! *bugar och bockar*
På sätt och vis är det klokt att ha en sån där maxgräns, men samtidigt hade det nog aldrig funkat för mig. Jag är för ”snäll” för att vara selektiv ;p å som bloggare (utan lösenordsskydd) har jag inte heller riktigt det behovet att stänga ute långväga bekantskaper som vill vara min fejjafränd! Däremot köper jag med hull och hår ditt argument ”vara social i sociala medier”. Så har jag inte tänkt tidigare men kanske ska göra det nu?
Oj och mjä. Det blev en massa gullig kredd här av allihopa nu, det var inte så jag menade med min fråga! Måste nog editera och formulera om! 🙂
KRAMS!
Jag kan väl inte direkt påstå att jag själv är väldans aktiv på FB. Ja, inte längre iaf, men visst har jag uppdaterat status oftare än man blinkar förr. Men nu känns det lite överskattat och inte alls samma känsla råder över det längre. Ibland går det flera dagar emellan mina uppdateringar. Nu oftast lägger jag upp bilder så att nära vänner och familj/släkt ska kunna se och följa min dotters utveckling samt få en inblick i vår vardag.
Bloggen går också där emellan. Inte alltför ofta och inte alltför sällan heller, mer ofta än sällan dock.
Först, välkommen till nosarna! Kul med nya ”ansikten” (tror inte jag sett dig här förr iaf?)!
Jag förstår precis hur du menar och håller med. Frågan är också om det inte är en allmän känsla för det är väldigt mycket sämre närvaro bland typ alla mina 295 vänner på FB nu än för bara några veckor sen. Har det hänt nåt specifikt tro?
På sätt och vis är det ju lättare att uppdatera på FB än i bloggen, men det blir ju lite mindre nonsens i bloggen också. Liite 😉
Jag är lite inkonsekvent egentligen. Är betydligt mindre öppen i mina statusuppdateringar på fejjan än jag är på bloggen, men länkar bloggen till fejjan. Men samtidigt har vi aspekten att jag i två steg låser mina mer privata inlägg. Den mer ”allmänna” låsningen är till för att pysa ur mig vardagliga saker som alla inte behöver ha reda på medan den mer ”privata” låsningen är just privat.
Jag rensar bland kompislistan på fejjan med jämna mellanrum. Om det är någon som inte sagt något eller gillat någon och jag inte gjort någondera på deras sida på ett halvår/år finns det heller ingen mening med att ha dem kvar.
Jag gillar din blogg. Visserligen handlar det mycket om barnen och jag är liksom ”förbi” den tiden och har för övrigt aldrig varit någon som följer familjebloggar eller varit aktiv i familjeforum, men du skriver med sådan värme, insikt, humor och finurlighet att jag gärna återkommer. 🙂
Kram
Jag skulle VILJA rensa lite, men är rädd att en del skulle ta det personligt?
Jisses ja. Jag har blivit en familjebloggare… 🙁 men om du letar upp mina riktigt gamla inlägg så kan få bevis på att jag faktiskt inte varit lika förtappad från scratch 🙂 och jag FÖRSÖKER lätta upp med allmänriktade nosning då och då, men… det är svårt att inte trilla i fällan att skriva om sitt vardagliga liv… och då blir det ju mycket barn, på gott eller ont 😉
Men du, så snällt som du skriver blir jag lite blötögd. SÅ bra är jag inte som ni alla får det att framstå!!
Krams!
om de inte skriver till dig och inte uppdaterar själv får de banne mig inte ta det personligt och gör de det och frågar så får du väl säga nåt i stil med ”oj, jag rensade en massa från spel och sånt, du måste ha råkat komma med” 😉
Hahahaha! Ja, den lär ju funka nu när du outat den offentligt här!! 😀
ja men det är ju allmänt känt att det är ”facebook-iska” för ”jag rensade bort dig men ska du bitcha om det lägger jag väl tillbaka dig då” 😉
Jag som själv är en hysteriskt stolt mormor, störs inte det minsta av att andra är stolta över sina telningar, vare sig de är tvåbenta eller fyrfota, jag störs inte heller när jag vet att de som skriver och rapporterar enbart ”nu går jag och lägger mig”, ”nu sitter jag på bussen”… är ensamma själar som vill ha lite sällskap.
Men jag stör mig oerhört på dem som lägger ut varenda tanke, varje steg, varje armhävning och varje kaffekopp. Jag har en bekant som tar upp 80% av alla inlägg… Varenda tanke är inte intressant, och jag kan låta bli att läsa den typen av bloggar, låta bli att kommentera, eller radera människan (känns som att ta fram kulsprutan).
Jag nänns inte radera vänner som som bara inte törs skriva, men jag har efter en tid smugit bort f.d. elever eller såna som inte låter mig läsa loggen, bara stå i vänlistan.
Jag sitter väldigt mycket framför datorn och tycker att det är himla kul med nätkontakt – därför stör jag mig på dom där smygläsarna som tror att de vet allt…
Nej, nu ska jag skriva en bloggpost till om helgen – med risk för att det osar skrävel om alla fantastiska saker jag varit med om, men det HAR varit en fantastiskt givande helg. Och det är inte slumpen som fört mig till detta livgivande sällskap utan hårt arbete.
Nu skriver du så klokt att jag får dåligt samvete. Ensamma människor… så har jag inte heller tänkt. Mjau. Fast jag blir också lite fundersam till den där stänga loggen, ”ingen får skriva hos mig”. Varför gör man så?
Tjoho! Nu ska jag läsa om din fantastiska helg!
KRAMS!
Incheckningar är bra, då kan nätumgänge bli en snabb kaffe irl!
Jag tycker sociala media både är ett suveränt sätt att hålla kontakten med vänner och bekanta som pga tid och avstånd annars hade riskerats att tappas bort och ett superlätt och smidigt sätt att organisera och planera med vänner som är närvarande här och nu
Jag gillar blandningen av högt och lågt, långt och kort, banalt och viktigt som min Facebook är.
och så kan man ju råka stöta på gamla vänner på nytt 😉
Och upptäcka att vänner är osannolikt gemensamma!
ps. så himla coolt att få bjuda på facebookincheckat kaffe just idag 😉
Ojoj känner mig lite träffad;) men som försvar så är jag ju inte jätte aktiv internetare… Många kramar till dig och dina fina, kram j
Leka snart?!
NänänääNÄÄ Jenny! Är du en facebooksmygare ;D det har jag inte tänkt på! Hahaha! Nä allvarligt. Du var faktiskt INTE en av dom jag hade i åtanke när vi pratade om anonyma fejsbookare igår Tias och jag. Du har ju oftast så noll koll på uppdateringar att jag utgår från att du inte kan narras om saken ;D
Men du, köp hem snålisappen Whats app nu. Och sen: gärna leka! Emmi frågar efter Vallie ibland!
KRAMS vännen!
Jag gillar att läsa dina nosningar, men idag blir jag nästan lite rädd att kommentera med så många ”romanförfattare”. Jag har själv inte heller direkt sållat (rättare sagt tackat glatt ja om ngn vill vara min vän), jag skulle nog kunna skriva det mesta så länge det inte är allt för privat. Tycker om att läsa om vad folk varit med om eller gör, det behöver inte vara intelligent på ngt sätt, lägger inga som helst värderingar i det.
Jo änd mi ölajk, Ola. Först var jag så anonym att jag t o m gick under falskt namn (skulle anmäla mig till en fest som man var tvungen att göra via FB) och det coola var då att denne ”Inge Riktig” fick mer än en handfull vänförfrågningar eftersom folk snokat reda på vem Inge var!
Sen gick jag med med egen namn och mina första 130 vänner var personer som letade upp mig eftersom jag aldrig – verkligen aldrig – var där. Godkände t o m vännerna genom epost. ”Stor nytta till att vara medlem på fejjan då liksom”, kom jag på att skulle faktiskt gå ur, när en vän lockade mig i fördärvet… ;D
förlåååååååt
😀
Hehe, det var faktiskt inte du 🙂
En annan sak som slog mig är att vissa vänners icke-närvaro kan vara falsk dessutom, de kan ju ha exkluderat mig från sina statusuppdateringar genom att skapa olika grupper och då ser det ju ut som om de inte skriver nåt (har upptäckt detta nån enstaka gång) och DÅ kan man ju lika gärna vara icke-vän, jag menar vad är syftet med att acceptera en vänfrågan och sedan inte dela nåt med den vännen men ändå ta del av vännens egna uppdateringar?
Nope, fegt.
Att vid enstaka uppdateringar undanta vissa personer är en helt annan sak och kan absolut ha sin poäng.
Ola: det är inte romanförfattande, mer tangentdiarré, mina tangenter är väldigt sliriga och det blir lätt långa svar…
Jag förstår hur du känner dig – de gånger jag har tjoat omkring här och fått nåt roligt erbjudande och bloggat om det – så känns det nästan som att tigga klappar på axeln. Eller när jag ibland tröttnar och får en massa glada tillrop, känns också som att gå med håven. Men jag tog inte din förfrågan som det utan just som en debattfråga.
Ibland är det lättare att skriva öppet och ärligt hos någon annan, det är liksom lite säkrare för jag tror inte att alla mina läsare följer med runt hos olika och läser kommentarer.
Jag fattar inte heller fb-”vänner” som bjuder in utan att låsa upp! Men jag har gjort så i ett fall, där en okänd ville bli vän med mig strax efter att jag blev utsatt för ett hot – jätteläskigt – jag fick vibbar att det kunde vara just den personen… och polisen sa att jag måste misstänka alla. Ännu läskigare. Fast det är ett år sen nu och jag har inte hört nåt mer.
Ehum. Jo. Jag läser ALLA bloggar du läser Mar*anne ;p
Det där du och Marina skriver om har jag förhoppningsvis aldrig stött på. Den typen av onödigt snokeri är jag gärna förskonad från? Otäckt att du blivit hotad? Om jag rotar i minnet känns det som att det ringer nån klocka nånstans (var du ovanligt inaktiv ett tag och förklarade senare varför kanske) men jag kanske famlar efter strån. Hur som helst, behöver du en hemlig bodyguard vet du var hon finns!
Ja du vet ju hur min uppdateringsfrekvens är på bloggen, ganska hög. Det har dock att göra med släkten som är långt bort och mitt lite dåliga samvete för att vi ”kiddnappat” deras barnbarn 😉
På FB är jag väldigt sparsam, snokar och skriver inte så mycket själv, kommenterar – jo.
Däremot är jag en aktiv twittrare och där trivs jag som fisken i vattnet om vi ska prata ”fåordiga sociala medier”
Du är mycket mer flitig på din blogg än jag är på min! Men… vänta nån vecka eller två så får vi se om inte hamnar på mer lika nivå 😀 fast å andra sidan har du ju två kidnappade barnbarn att ha dåligt samvete för då iofs!
Ingen idé jag bryr mig om att försöka leta upp dig på FB då? :p
Har inte vågat mig in i twitterträsket – än. Känner inte att jag är tillräckligt one liner-konstruktiv för att det ska vara nåt värt för en sån som mig – perfektionist med prestationsångest och vilja att vara social blir dålig kombo…
ja det finns ju perioder då jag nästan aldrig får feedback på bloggandet och då trappar jag ju ner just eftersom det inte är lika roligt. men sedan skriver jag mycket för egen del och tänker väl inte såå jättemycket på det faktiskt…
jag är kass på fb men jag är inte jätteofta inne där heller…
Förstår hur du menar, men eftersom stor del av responsen i mina nosar är sån jag får ”jobba för” (dvs, läsa och kommentera hos andra) så är det mycket mitt eget ”fel” när det blir glest bland kommentarerna… jag kan ju liksom inte ”kräva” av andra det jag inte gör själv? 🙂 annars bloggar vi väl ungefär lika mycket du och jag? Ett inlägg om dan ungefär.
Krams!
ps. kryssar av dig också på leta-upp-på-fejjan listan nu då :p
Jo, för 1½ år sen höll jag mig undan. Hade filtar för fönstren och gick inte ut på flera dagar, hade gräddfilsnummer till polisen och inspelningsapparat vid telefonen… Som väl var tog det slut, men känns fortfarande lite läskigt, vem? Varför vet jag – han skulle ha mina vinstpengar, det var hans verk.
mailar dig privat!
krams!
Jag är ju som du vet hyfsat aktiv på Facebook och sedan pendlar det i perioder på blogg mm. Jag skulle utan problem kunna blogga varje dag men eftersom jag lagt ned alla försök på att få många läsare samt upplever att de som läser min blogg sällan ger respons förutom vänliga du och några till så känns det väl helt enkelt inte så inspererande även om man förstås inte bara bloggar för att få respons.
Vad gäller Facebook så tycker jag det är trist att man har så otroligt många kompisar som antingen inte är med alls på FB eller så tillhör de den kategorin som är inne ganska ofta men som aldrig kommenterar eller skriver nåt eget. Tvärtom vad gäller många av de killkompisar jag har så klagar de ofta på människor som skriver mycket på Facebook och det kan jag störa mig på när de ju ändå sitter där o tjuvläser andras statusar utan att ens bidra med ett töntigt gilla eller en kort kommentar.
Sen när någon fyller år då minsann skriver ju alla??
Jag har ju väldigt många kompisar men som sagt de har inte alls intresset för att ha kontakt via nätet vilket jag tycker är trist. Förr skrev jag ju ofta blogginlägg som hade att göra med vårt kompisgäng men nu skiter jag i det.
Gud vad bitter jag låter nu, alla är ju såklart olika o alla kan ju inte gilla att skriva via nätet men jag tycker ändå det är lite trist via Facebook att gamla goda vänner inte orkar skriva en rad men men.
Tveklöst håller jag med: det är mer inspirerande att blogga när jag får respons! Men. Min statistik är ungefär densamma (mellan 50 och 100 unika ip-träffar per dag) oavsett hur det ser ut i kommentarstrådarna så jag börjar bli lite kluven till vilken typ av respons som är ”viktigast”, den synliga eller den osynliga?! 🙂
Tycker inte alls du låter bitter. På sätt och vis förstår jag ju och håller med dig, även om jag kanske har lite lägre (eller högre?! hur säger man!?) tröskel för anonyma ”snokare”!
Hoppas ni kryat er ordentligt nu? Hejdå till kräksjukor för den här säsongen har vi bestämt i vår familj… tycker ni ska göra detsamma ;p