30/4 – om somliga dagar.

29/4 - om en faktureringsfajt och en flyttad soffa.
1/5 - om en otäck valborgseld.

Somliga dagar, när två älskade små barn känns som sju, då undrar jag: hur vore det att verkligen ha sju? Och hur gjorde dom förr? Min farfar hade sex syskon och min farmor tio, ingen diskmaskin tvättmaskin barnvagn TV eller ens kylskåp. Ingen ordentlig toalett eller rinnande varmt vatten och inga blöjor. Inga paracetamol voltaren cocillana omeprazol – eller penicillin? Inget jobb att längta tillbaka till, ingen egentid och inget fredagsmys. Inga pedagogiska leksaker, Familjeliv och inga våtservetter. Hur fasen gjorde dom då? Var orken större eller bara toleransnivån? Var ungarna lugnare? Eller, var huden bara tjockare och kaffet starkare?

29/4 - om en faktureringsfajt och en flyttad soffa.
1/5 - om en otäck valborgseld.
8 comments Lägg till din
  1. Intressant. Jag tror faktiskt ungar hade mer respekt (läs var rädda för vuxna) förr. Vilket innebar att barn då ALDRIG blev riktigt så krävande och vilda som barn faktiskt i grunden är!

    Jag känner så där varje dag här hemma. Har bara två men det känns som 10 och vill inte veta hur det skulle vara att ha 10 och det kändes som 20!!!

    Åh ser i kanten här att du lagt in en bild på dig själv 🙂 Jätteskoj. jag tycker om att se hur bloggarna ser ut för det gör det lite mer personligt. Du är jättefin tycker jag!

    ha en skön dag nu Kram

    1. Faktiskt suddade jag bort ”Eller var ungarna lydigare förr?” ur inlägget 😉 ville inte lägga ord på andras tangentbord 🙂 så ja, jag tror du har helt rätt. Det är bara att se hur det är i många fattigare länder idag: barnen tar hand om varann, treåringar sköter om sina bäbisyskon osv.

      Skönt att höra jag inte är ensam – vilket jag ju vet att jag inte är… men iaf, det är skönt att få det som skriftligt bevis!

      Jo, jag la in den bilden för ett tag sen. Jag har ju inte varit direkt anonym tidigare, och jag publicerar ju foton på alla i min familj så då kan det lika gärna ligga en bild där, tänkte jag 🙂 Det var väldigt snällt skrivet också, tack!

  2. Det ligger mycket i det Alexandra skriver, man kan inte sakna det man inte känner till, precis som du inte saknar vad det nu kan vara som inte är uppfunnet än men som dina döttrar kommer att ta för givna och inte förstå hur du (eller jag)kunnat klara sig utan… men ändå… kvinnor för 50 år sedan, eller mer, hade ju inte fler armar än vi eller fler timmar på dygnet, hur orkade de? Eller så gjorde de inte det, utan bara jobbade på ändå, beundransvärda är de i alla fall!

    1. Precis så! Meningen med mitt inlägg, exakt!

      ps. det var rätt tufft bara för trettio år sen tror jag, om än JAG inte har nåt att jämföra med… 😉 ❤❤

  3. En del av förklaringen ligger nog också i storfamiljen skulle jag tro. Idag lever vi i små kärnfamiljer där föräldrargenerationen kommer på besök ibland och ”hjälper till”. Förr var det naturligt att alla hjälptes åt på ett annat sätt, mormor bodde kanske i lillstugan, grannfrun höll ett vakande öga på lekande barn osv. Något vi tappat idag och som jag tror att vi egentligen behöver, vi behöver ”bygemenskapen”. Idag är vi så rädda att lägga oss i, att störa, ”var och en måste få göra som den vill” och allt det där, ja och då blir vi ensamma om bördan som det innebär att driva runt barn och hushåll. Jag tror nog att vi, i längden, behöver hitta nya ”bygemenskaper” och våga öppna oss för omgivningen, våga be om hjälp, våga vara sårbara.

    När man har många barn är det ju också så att de stora får hjälpa till att ta hand om de små, så på sätt och vis kan jag nog tänka att det är enklare att ha 7 barn i ett större ålderspann än 2 små 😉

    1. Det håller på att ändra sig tillbaka mot alla-hjälper-till tror jag. Iaf i sandlådan – det är jag säker på!

      Angående ”lättare”… tja, jag zappade förbi ett program om familjer med många barn på TV:n för ett tag sen… där såg det garanterat inte lättare ut! Fast, så var det ju TV också 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *