Hmm. Det är en väldans bra idé att inte vara trött när man kör ut sin bil från sin femtiotalsgarageuppfart för det kanske kommer en granne körande som då kan få sig en liten touch… extra turligt kanske att det inte var gatans allra sniggaste bil som kom i min väg och jag råkade nudda, fast inte ett dugg syntes på varken raKET eller grannbil! TUR!
Min närmsta nabo, som råkade befinna sig i närheten, blev inkallad som oberoende kontrollant. Inte heller han lyckades hitta några skråmor. Mot en nätt ersättning lovade han då storleende hålla maken oventandes om mitt tilltag… ett anbud jag för en sekund faktiskt funderade på att ta 🙂
Min första eget vållade ”trafikolycka” ever slutade lyckligt. Och jag fick ett ansikte på ytterligare en av gatans alla grannar. Inget kunde-bliddit-ont som inte för nåt gött med sig?
Kör försiktigt!
Sådana där erfarenheter önskar man sig slippa, fast det gick ju bra för dig. Oftast är de ju så förtvivlat onödiga! ”Om jag bara…”. Jag har fortfarande inte kommit över när jag och en man i en ännu nyare bil än vår sakta backade ut från varsin parkeringsplats vid Brahehus och duttade så pass, rumpa mot rumpa, att det blev skrap i bådas lack. Två sprojlans nya bilar…
Eller hur!? Det är ju ett ”ögonblicks verk”, ett ögonblick av förlorad koncentration. Och har man tur blir det bara lite skrap i plåten (eller inte ens det, om man sitter bakom min ratt!), det kan ju också bli mycket mycket värre. En god vän blev påkörd av en bil idag, på sin vespa… gick eter omständigheterna bra, men… ja du vet.
Läskigt, men lite kul samtidigt eftersom du utökade den sociala grannsfären 😉
Det är så jag ser det, och anledningen till att jag ”vågar” nosa det i bloggformat 😉
*kramar* Ja, det är verkligen lätt hänt, en död vinkel, en sol i ögonen, ett barn som stjäl uppmärksamhet… en sekund. Pang.
Skönt att det gick bra för er! (maken körde sin vespa till reparation idag, nu tror jag mest han är ledsen för att ögonstenen är kraschad faktiskt… )
Jag är så himla ledsen för Olas skull 🙁 hoppas verkligen det går att laga både vespan och honom så de blir som vanligt igen?
Hälsa kramar från mig! – och till dig, det måste ha varit ett ruskigt läskigt telefonsamtal att få… jag har nämligen fått ett sånt själv en gång, när jag bodde i München. Det var oändligt långt hem då kan jag säga…
Löv!
Jag är rätt iskall i sånna lägen, på gott och ont, så i mitt huvud händer ”kan han ringa själv är han okej” 😉 Och så tar min praktiska sida över – vilket ju kan verka aningens oempatiskt ibland, man jag tränar 😀
Till mig var det en annan än den påkörde som ringde… inte lika lätt att vara cool då… 🙁
Skönt att det verkar ha gått okej iaf?
KRAMS!
japp, shaken and stirred men inte mer 😉
Usch då vad skulle det vara bra för?!
Skönt att det inte blev något allvarligt av det. Sen utökade du bekantskapen så något gott kom ur detta ändå!
🙁 nä… jag hann aldrig bli rädd egentligen för det gick så jäklans fort. och vi träffade varann med en millimeter till godo såattsäga, vilket var en rejäl tur förstås!!
höjden av klantighet från min sida. lite bråttom, lite slentrian, lite ”bara hålla koll på trottoaren”… men nog finns det smartare sätt att grannsamverka på 😉
Ja det finns nog många smartare sätt att grannsamverka på misstänker jag. Men vad är det man säger. Alla sätt är bra utan dom dåliga 🙂
Som sagt ingen kom till skada tack och lov.
En sån sak hade jag med all säkerhet kunnat göra jag med!
Det är ruskigt olikt mig, men… en olycka KAN verkligen hända ALLA!
Tack för gulligt ”pepp” Linda. Önskar dig en superbra dag idag!!
Onödigt, men skönt att det gick bra. 😀