För trettio år sen fanns yrkeskonstnärer på ett helt annat sätt än idag. Vi övriga konsumerade kultur genom att köpa skivor, gå på konstutställning och läsa böcker. Idag är det mycket lättare att göra egen musik eller publicera sig som skribent, och ”alla” är fotografer [obs, inte mina egna ord: lånat dem från en trailer till ett tv-program, minns tyvärr inte vilket]. Jag känner att jag är omkullsprungen på alla fronter när jag snokar bland unga bloggares riktigt snygga foton men smäktar snart över av alla makrofotograferade blommor och photoshopade åkrar. Det är snyggt, men inte unikt. Och coola tjejer gör egen musik i pojkvännens pappas garage och jag vill också va sjutton och hänga i deras soffa och röka Gauloise och ha slutprov i skolan och… eller vänta nu… nä, det vill jag inte alls!
Men. Skriva då? Skriva ”kan” jag ju. Jo. Men långtifrån i närheten av sådär bra som det krävs. För att ”bli” nåt. Någorlunda korrekt grammatik och innovativt ordförråd är liksom inte mycket att komma med. Men jag har också kommit på att jag skulle bli skitskraj om besöksantalet i mina nosar plötsligt steg i höjden för då skulle också de där avarterna dyka upp, de barnsliga och de missunnsamma och de som skulle titta på mina små fina barn och skratta och säga skriva tycka elaka saker och det vill jag INTE. Jag försöker att hålla mig sådär smidigt trendigt personlig utan att vara privat. Jag berättar och avslöjar och tycker men jag visar bara den vackra sidan. Eller, alltså, den oredigerat vackra sidan 🙂
Var det då bättre förr? Nja. På ett vis. För på samma gång som mångfalden ger variation ger den också slentrian. Det blir – gubevars – aldrig journalist eller författare av mig. Krönikör på sin höjd, i min egen blogg ;p Och fotograf? Nänä. Jag har inte en challe ens om jag skulle ge det en ärlig chans. Jag får helt enkelt söka mig andra yrkesmöjligheter. Det är inte utan att jag undrar och blir lite nyfiken på vad jag kan och ska bli när jag blir stor?
Det är väl ungefär där jag också befinner mig.
Ja det är väl inte dagsens unika fundering.
Du skriver riktigt bra men jag behöver ibland läsa om texterna för att jag inte begriper mig på ditt skrivspråk, men det har ju med mig att göra! Jag undrar vad du har för yrke nu idag? Du kanske har berättat men just nu står det helt stilla..
KRAM
Men ååh va gullig du är Johanna! Och jaaa… jag veeeet att jag är omständig…! Jag skriver nästan talspråk och det blir skitrörigt och omständigt. Jag försöker bättra mig då och då men faller på nåt vis alltid tillbaka i krångelskrivet 🙁 men jag tar din kritik på allvar och ska verkligen (försöka) skärpa mig!!
När jag inte är föräldraledig – vilket känns som min enda identitet nuförtiden – säljer jag datorer och hårfönar (i en plåtlåda i Ullared). Det är verkligen ingen får-ål-fjutur sysselsättning såklart men jag trivs avundsvärt bra med mina goa arbetskamrater och det enda som egentligen drar mig åt annat håll är den långa pendlingen. Enåenhalv timmes buss- eller bilresa per arbetsdag suger dåligt.
Krams!
Du är då konstnär i mina ögon och öron, en livskonstnär och det om något kära du är den viktigaste konsten 🙂
kram
You and me alike, love!
Jo, jag skulle också bli orolig om besöksantalet steg häftigt. Missunsamma finns det som du nämnde och många tycker nog det är urlarvigt att blogga. Men det skiter jag i. Det är ju jag som ska tycka det är kul.
Ps! Det är jag som blivit din hemlige stalker nr 12 för några dagar sedan om du funderat… 🙂
Så jag är inte ensam om att nojja om taskiga läsare då? Faktiskt skönt att veta! 🙂
ps. Jag har nog anat att det var du, kul att få det bekräftat!
Nä, du är verkligen inte ensam att noja om taskiga läsare. Än har det inte skett för mig att nån skrivit nåt dumt men jag väntar bara på det… Men folk tycker nog desto mer men så länge de håller sig till att bara tycka är jag nöjd.
Skriver inte heller så jätteprivata saker. Försöker tänka om det gör något om typ hela stan får veta t ex att sonen målat naglarna. Svaret är nej, det gör inget. Han är bara 4½ år. Åttaåringen har däremot sagt att jag inte får skriva så mycket om honom. Mycket har börjat bli pinsamt…redan! Men jag respekterar såklart hans vilja.
Svar:
Nja! Finns både yngre och äldre än mig som har pluggat under sina föräldraledigheter så jag vet inte om det har någe med åldern att göra men nog med stress att dom vill hinna göra det klart och sen njuta eller ja jag vet inte men någe stress äre nog alltid TROR jag 🙂
Jag förstår dig… vem vill fastna i likhetsträsket och göra som alla andra? När jag för ett par år sen hade jättemånga läsare varje dag (och nu pratar vi jättemånga som gäller för okänd tant i medelåldern, ett par hundra) kände jag en del prestationskrav, men samtidigt märkte jag att jag övade upp mig, så det gick allt fortare att skriva bättre artiklar i f-bladet sen.
Nu är jag nere i väldigt låg besökssiffra, men det känns nästan skönt. Kravlöst.
Däremot känner jag att kraven växer när det gäller sångtexterna… I mina kretsar är min senaste kompositör så känd, att de som får höra att jag skriver åt honom tappar hakan. Och pressen växer…
Är du inte också lite förundrad över alla unga små tjejer och killar som gör sin egen musik? Vilket självförtroende! (Nåja, jag råkade höra Kicki Danielsson sjunga nåt hemgjort som fick mig skrynkla ihop av skräck. Måtte jag ha självkritiken kvar! )
Jo, sen har jag hört Bert (på tv)säga Sanningen till de där unga: skaffa dig en låtskrivare som KAN skriva låtar. Och jag andas ut, det är inte bara jag som tycker att det låter för bedrövligt om många av de unga begåvningarna, alltså låtarna, sjunga kan de oftast.
Fortsätt du med dina roliga bloggkåserier! Vem vet, rätt som det är har du nån liten mammabok publicerad- du är ju ung och har tiden för dig. Gamla okända tanter vill ingen publicera, så passa på medan du är ung!
Du har jobbat hårt för din framgång och jag är så glad för din skull! Jag hoppas därför att de som tappar hakan gör det av förvåning och förtjusning, inte av fövåning och avundsjuka? – en del människor har märkligt nog lika svårt (eller svårare) att hantera andras framgång som de har att styra sin egen… :/ Det handlar nog om att försöka hänga med i svängarna utan att trilla av, och samtidigt kunna prestera bra och njuta av framgången! Ofta kanske lättare sagt än gjort!?
När det gäller unga människor (idag) verkar många ha ett exceptionellt bra självförtroende. Jag avundas dem, men kan samtidigt inte låta bli att fundera på hur en villkorslös föräldrakärlek kan (OBS kan!) stjälpa mer än hjälpa? Att bli hyllad och älskad för sin blotta existens är väl inte i längden hållbart? Vem mer än en förälder kan hysa en prestationslös (men ändå sund) dyrkan inför en annan människa? Genom att precisera och lyfta fram sina barns positiva egenskaper, kompetens och ”fördelar” tror jag du ger din högt älskade unge en bra plattform att skjuta iväg ifrån. Om inte annat fostrar du en ödmjuk människa – med allt positivt det för med sig!
Häh! Va då vill inte publicera ”gamla tanter”!? Vem är det som är mycket framgångsrik textkompositör 😉