Igår kväll tog jag mig på ren vilja hem från ”symötet” med gamla jobbkompisarna med EmmaLi bakpå cykeln. En femminuters cykeltur kändes timslång och varenda ojämnhet som knivhugg och en kort backe precis bortanför vårt hus som Mount Everest att ta sig uppför. Väl hemma bröt jag ihop (smärta och lite rädsla) och lilla stackars Emmi blev såklart rädd och ledsen hon också men Mattias dök upp som en räddande ängel.
Fyra timmar senare hade jag lyckats klämma ur mig några centiliter så trycket över magen hade släppt lite och jag kunde faktiskt somna. I morse ringde jag urologmottagningen på sjukhuset för att efterlysa min remiss.
Eftersom jag vet att det är urinblåsan som krånglar är jag å ena sidan mindre orolig (orsak känd) men å andra sidan mer orolig (diagnos och behandling okänd). Själv tror jag ju det ligger något neurologiskt bakom (ischias, förlossningsskada, diskbråcken) men tills dess jag träffat läkare ska jag försöka undvika att spekulera för mycket… oroa mig, det kan jag däremot inte låta bli…
Stackars dig 🙁 inte för att det hjälper men du får en kram och en blomma ändå! @—->>
Finaste blomman jag fått sen Eva skickade bud till mig!! Tack gulliga du!
Nämen fy! Stackare! Hoppas det ordnar upp sig!
Tack! Det gör det alldeles säkert! För såhär har jag liksom ingen lust att ha det hur länge som helst… 🙂
Ända braiga är ju att du lyckades somna och att du kom dig för att efterfråga din remiss! Hoppas du mår bättre nu och att du snart får svar och lösningar.
Egentligen bara bra saker ju 😉
Har fått en tid till om tre veckor… det känns vääääldigt långt borta…
Krams! ♥
Massa kramar till dig! <3
Du själv behöver fler än jag…!!
KRAMS!