På torsdag åker vi iväg på kombinerad inköps-/weekendresa och i sista sekund (läs: igår kväll) slog det oss: Milla ”måste” stanna hemma. Det var samma insikt som för nästan exakt två år sen gjorde att Mattias och jag åkte ensamma till New York istället för på familjesemester med Maali. En liten nittonmånading med kass nattsömn, dåligt ordförråd (läs: mycket gap å skrik) och sviter av vattkoppor samt fyra nya tänder på samma gång blir liksom inget bra ressällskap varken på tåg, restauranger, sevärdheter/muséer eller litet hotellrum. Jag slits mellan glädje (Maali och jag kan mysa järnet och göra fyraårslämpliga saker för glatta livet medan Millan har asball med farmor och mormor) och sorg (Millan kommer inte vara med oss)… ty vad är viktigast: allas nattsömn, matro och ostressade själar eller längtan och saknad efter lillasyster?
Inte kan man tro att den här lilla kakbiten har ett humör hon måste ärvt av nån ilsken typ av avlägsen släkting?!
converse i vattenpöl, funkar fina fisken tycker Milla!
Fast, i egen regi och utan konkurrens av annans uppmärksamhet är hon faktiskt fortfarande i många avseenden en lätthanterbar liten älskling. I alla andra situationer är hon bara en liten älskling, vilket inte är tokigt alls på några vis! ♥
Inte ha dåligt samvete! Nittonmånaders uppskattar inte storstäder ens när de är på topp!
Är du säker på det…? Just nu känns det rätt ruttet att hon inte får följa med… 🙁
Kram å TACK för pepp!!
Jag minns mina stunder hos mormor och morfar enbart med glädje. I alla fall nästan, det var nåt med strömavbrott och att äta det översta ur frysen till middag som jag minns att morfar och jag blev lite osams om.
Ah. Överst i vår frys finns ärtor och glass. Jag anar att det skulle kunna bli lite osamshet hos oss också.
Nej nej ha inget dåligt samvete. Det är faktiskt helt okej att göra saker med bara det ena barnet. Eller till och med utan sina barn 🙂
Du gör säkert något framöver med lillasyster också så det jämnar ut sig bra i längden tror jag!
Joo… det är klart det är okej, men det går ju inte att låta bli att känna sig lite vissen över att sakna ungen ändå 😉
Å som du skriver, under en livstid borde det ju jämna ut sig?!
Sparka det dåliga samvetet där bak och NJUT av er semester, Millan har det hur bra som helst och det är ju inte som att ni är borta flera veckor 😉
(Vi hade ju A med oss i Stockholm, och visst det GÅR, men lugn och ro, det blir det inte 😉 och om jag inte haft ”tutten” att muta med vete sjutton hur det skulle slutat 😀 )
Tack för pepp!
Det ÄR enklare att resa utan 2minus-åring. Så är det ju. Men… jag saknar henne ju!! Fast som alltid i såna här lägen är det ju mycket lättare nu än det är inför resan förstås 🙂