Lite efter elva igår kväll vaknade Millan och storgrät. Efter varsitt pass i fåtöljen vid hennes säng (Mattias tog det första) smög jag ut vid kvart i två. Då var hon fortfarande vaken och grymtade oroväckande när hon förstod att jag inte var kvar. Jag stod utanför dörren en kvart, redo att bryta in om tårarna gjorde entré (dom kommer nämligen aldrig utan tillhörande siren), men till slut vågade jag stupa jag i säng. Då var jag klarvaken såklart :/
Tidigt imorse hördes två små tasslande tassande, stundtals omtänksamt viskande. I nästan en timme lekte de gulligt i Emmis rum (de sjöng lågmält tillsammans och EmmaLi läste för sin syster) innan de kom smygande in till oss och försiktigt ”väckte” med leenden och klappar på kinden. Sådär skulle man vakna varje dag! Väckarklockan är alltid mindre omtänksam.
Nyheten att Whitney Houston är död mottog jag med barndomsnostalgisk sorg. Hon var min första riktiga idol! Jag minns hur arg och besviken jag blev när jag fick höra att hon var ihop med Bobby Brown (en bad boy) och att hon knarkade. Det var nog en av mina första stora kraschad-idolideal-upplevelser.