…ty då blir de såsom bin.
Att på väg till sovrummet stoppa ett av Peter Apelgrens twitterinlägg (det om dotterns stundande skolpjäs se bild här) under näsan på fru hedbert är ”inte så smart”. Jag är nämligen mörkrädd, på gränsen till tokmes, men det hade maken glömt. Efter att ha insett sitt misstag, och försökt ursäkta, närmades han försiktigt igen. Jag blev då. Tvungen. Att. Acceptera. Ursäkten. På den framsträckta mobilen rullade denna gång ett bildspel; ”cute kittens”…
Najs säjv älskling, men nästa gång räddar inga kattungar. Då blir det ryggkli direkt. OCH kattungar! 🙂
Så där håller min man på.. Jag är inte mörkrädd eller så. Men har så taskiga nerver att jag är grymt lättskrämd. Han älskar det!!
Får du också kattungar efteråt?
😉
Fy tusan, jag är inte mörkrädd men det var en läbbig bild och LABAN fick jag ingen känsla av alls, bara äckel, brrr! Jag tycker du skulle krävt kli!
Eller hur!!? Fast han skämdes sen, det märkte jag. Och det var en gullig gest det där med kittensarna 🙂 han tittade t o m tillsammans med mig 😀
Krams!