Pausar min kris och känner att livet går vidare som om inget hänt. Jag gör min runda på Facebook och artighetsgillar och kommenterar av gammal vana men uäääh. Det tar emot. Som vanligt försöker jag lämna artiga avtryck – responsar (onödigt?) ofta vänners bloggar, Facebook å Instagram. Men nu. Nu tog det stopp. Jag har spelat med bluff på hand så länge att charaden gick av bara farten… tills nu.
Hade idag besök i trädgården och barnen lekte och jag hade sällskap och det var trevligt men jag är avtrubbad och inte särskilt skoj att vara med. Och lilla älskade treåringen fick utbrott på utbrott hela dan och det tar på krafterna – som inte finns – att hjälpa henne genom alla vinkelvolter. Jag är en arg mamma som hela tiden skäller på mina barn. Så känns det så så är det. Älskade små!
Jag är liksom dimmig. Labil och ojämn. Oberäknelig. När Liten vrålar NEEEEJ i en evighet är jag ömsom lugn ömsom hysterisk. Inte konstigt hon låser sig och inte vill nånting? Verkligen ingenting. Det går inte att göra rätt: hon vill nej hon vill inte nej vill nej vill inte nej jag vill.
Vi drog en runda till stan och sen till nya Spööökitetsparken och kidsen röjde runt och Ulf Lundell soundcheckade inför kvällens spelning och det lät fint och sen åt vi glass vid Barnens Badstrand. Underbara sommarvarberg! Som jag önskar jag kunde skaka allt av mig och bara njuta. Jag har ju det så jävla bra!! Om jag bara kunde förstå det. Och glömma klumpen i magen som växer och tar över. Jag önskar jag kunde hjälpa den som behöver det mest, men jag kan inte längre ❤
Det är inget roligt att hänga i nosarna nu. F’låt! Jag är snart tillbaka! Hoppas jag.
Men snälla, fina Ullis, vem har sagt att nosarna alltid måste vara av positiv art? Är inte detta din ventil? Jag är så himla ledsen för hur du mår just nu, men det hindrar inte att jag vill läsa om det. Hur ska jag annars veta när jag ska skicka lite extra styrka härigenom?
Kram ❤
Du har rätt förstås men det är inte roligt att vara tråkig och grå. Jag vill vara rolig och glad! Och ni hjälper mig sååå mycket ❤
Tack fina för styrka och vänlighet. TACK!!
Älskade vän <3 Vi (hela familjen) finns här för dig/er! Det vet du! Ring nör du behöver! Massa massa kramar!
Jag vet och är så tacksam!! ❤❤
Ta hand om er! Och spring friskt idag! *tummar och tår hållna*
Man måste inte vara trevlig alltid! Eller superkul sällskap. Man får lov att bara vara också!
Fast det där gäller ju bara andra! Själv kan ”man” inte acceptera att inte vara tiptopp ju?!
❤
Jo det kan man visst det!
🙂 okej! jag ska försöka!
Det låter som om du behöver få hjälp att få rätsida på tankarna och framförallt hjälp att sluta banka på dig själv! Du är fin och du är bra och ja, du har en liten dipp, du kommer att komma ur den, du behöver fokusera inåt ett tag, reda ut vad du känner och vad som är viktigt och hur mycket energi du är beredd att ”offra”.
Det kommer kanske att bli en skumpig resa och ja det kommer inte att bli snyggt, men det är ljusare på andra sidan och det kommer att vara värt det!
Varmaste kramarna från mig!
Jag är on it vännen. Jag är fakking on it! Tror jag ska damma av vanliga gamla dagboken ett tag mä för nosarna försmäktar nog om den ska vara enda ventil just nu.
Som du vet: Det jävligaste i allt det här är att jag måste ta ett så überotäckt beslut. Jag är inte redo för det än och inväntar proffstyck innan jag lämnar tryggheten. Och mitt i alltsammans slits jag mellan känslan-för-dagen och förnuftet-för-framtiden. För vad skulle mitt beslut innebära? Och är jag redo att ”ta ansvar” för det…? (jaaa, jag vet att det är den där ansvarskänslan jag måste lära mig släppa: jag ansvarar för mig och mina tankar känslor åsikter viljor… men det är inte heller rätt att släppa en tam vildhäst lös? i vilket fall är det inte lätt, hur hårt den älskade hästen än – medvetet eller omedvetet – drar i grimskaftet…)
Mjaauu. Och krams!
Som du själv säger, du ansvarar inte för andras känslor. Bara för dina egna! Du kan aldrig ändra någon annan, bara ditt eget förhållningssätt till andra.
Det här kommer att bli jobbigt, men summan av jobbighet blir nog totalt sett mindre med mycket jobbighet under begränsad tid jämfört med lite jobbighet under lång tid. (Jämför med att dra av ett plåster)
Dessutom kanske kraftiga gränser och tydliga förhållningssätt kan öppna ögon som behöver öppnas. Eller inte, men då har du iaf skyddat dig och de dina!
Våga be om hjälp, inte bara av proffsen där du börjat, utan också av alla oss som finns här och gillar er. Jag lovar att säga nej om det inte passar med praktisk hjälp just då och att aldrig säga nej om du behöver en hand att hålla i eller bara inte vill vara själv oavsett om du vill prata eller bara sitta tyst i ett hörn med en kopp kaffe.
Plåstret sitter så jäkla hårt bara… och ögona verkar hårt slutna… och jag är inte så modig som jag trodde. Det var så oändligt mycket lättare när det onda var fysiskt och diskbråcken gjorde mig stört omöjlig att ha att göra med. Då blev jag till slut ganska duktig på att be om hjälp. Men. Nu. Det här är svårare… Jag lovar att försöka! Jag lovar.
♥ dig iaf. Och alla andra som är så otroligt gulliga och omtänksamma!
plåster som sitter hårt får man mjuka upp lite först, sedan brukar det gå bra att dra av dem *kram*
Varför tror du jag älskar att lägga så mycket tid i badkaret! 😉