9/7 – om sorg, trauma och misär i Sommar (i P1).

8/7 - om ytligheten personifierad.
10/7 - om "badsalt".

Jag har förstått att jag inte är ensam om att reagera på de mer eller mindre dramatiska historier årets sommarpratare öser ur sig. Eller alltså, egentligen är det här en utveckling som påbörjats för flera år sen, men i år har det blivit extra tydligt att det inte duger att berätta en ”alldeles vanlig historia” för att göra ett bra Sommar-program.. Men. Är det då nödvändigt att vända ut och in på sig själv för att hitta gammal sorg att dela med sig av? Är det mest hörvärt att lyssna på gamla glorifierade knarkhistorier, berättelser om barndomar med sjuka och alkoholiserade föräldrar, människor som flytt från krig eller en 29-åring som levt ett bra liv hittills men som nu är döende i obotlig cancer? Eller lyssnar du hellre på vackra minnen från människor som inte längre finns hos oss, på humoristiska reseskildringar, kloka eftertankar och funderingar, intressanta fakta om bluttanblä eller en förvisso självhatande men ändå rätt rolig komikers kåseri från en filmpremiär. Mitt val är enkelt: en mix är bäst! Men de glorifierande knarkhistorierna är jag helst utan. Och jag berörs mer av trasiga människors öden än om lyckligas, även om de lyckliga ska dö om bara en kort tid.

Egentligen är det helt fel av mig att försöka rangordna. Öden alltså. Mest tycker jag ju om att lyssna på en duktig berättare, ett vackert språk och en oredigerad historia. Sarah Dawn Finer tyckte jag var jäklans bra. Hon sände live, det är inte bara modigt utan också klokt; det blir nog bäst då? Oväntat bra var också Filipåfredrik Hammar som när han är utan sin parhäst får blomma ut till fullo! Väntat bra var Mikael Niemi: rörig och underbart sammanhållen! Viktigast hittills har gårdagsens Leo Razzak varit. Rätt trist var tyvärr Liv Strömquist. Iaf tills hon började tala ur hjärtat. Absolut mest intetsägande hittills: den glorifierande ex-knarkaren. Fast det tycker jag väl bara för att jag en ”skev” bild av droger… :/

8/7 - om ytligheten personifierad.
10/7 - om "badsalt".
8 comments Lägg till din
      1. Det tror jag också. Hans livsöde är en inspiration till alla människor, oavsett ålder. Satan i gatan, vilket kille! 😀

  1. Då ska jag lyssna på Leo – eftersom jag tycks tycka lika som du, så är det nog hörvärt även för mina öron.

    Just glorifieringen tycker jag inte om. Övergrepp är så läskligt vanligt, men en del får det att låta så att jag kan tänka mig att förövaren nästan tänker: det här kan du berätta om i ett sommarprogram sen…

    Alldeles vanliga människor som kan berätta, brukar kunna berätta alldeles strålande intressant om sånt som berör. Men nu trauman liksom blivit inne.

    1. En spoiler om Razzak: läs inte om du vill ha blankt papper vid örat!

      .
      .
      .
      .
      .
      .
      .
      .
      .

      Han börjar lite trögt med den ”vanliga” historien om en taskig uppväxt, men han berör. Han kan verkligen tala! Och det blir bättre när han lämnar sitt eget liv (fast jag bölade lite över hur han haft det, mest när det började ljusna) och börjar tala professionellt. Shit! Rösten blev en magnet och jag bara drogs med. Önskar så att politiker över alla block- och kommungränser lyssnar på vad han säger. Preventiv handling: VIKTIGT! Gillade särskilt när han körde ekonomin som rena siffror for dummies. Underbart!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *