Den där minåttaåringärettbarn-krönikan från GT/Expressen/KVP snurrar runt på facebook och jag gör nosning av det istället för att fortsätta dela vidare på fejjan. Frida Boisens krönika har du här om du mot förmodan missat! Läs den först, återkom sen gärna till mig!
Mina åsikter om saken är som följer:
Jag förstår inte? VEM i all världen köper bh till sina små små barn? Ja, jag är besvärlig. När jag köper bikini låter jag demonstrativt och högljutt överdelen ligga kvar på disken i butik. Vägrar ta den med mig hem. Och förklarar gifvetvis varför. Dom avskyr mig i butikerna. Och jag ler elakt hela vägen till stranden!
Å ena sidan finns det dom som skyller på handeln och ”marknaden” och att det som finns i butik är det som säljer. Å andra sidan finns det dom som försynt förklarar att marknaden är detsamma som ”vi kunder”. Att helt enkelt vägra köpa skiten är ditt tydligaste ställningstagande. Så svårt är det ju inte?
Så det där med smink då. Tja. Antar det är en icke-fråga för en sån som mig som går naturligt rälig nästan alla dagar i veckan. Jo. Mascara och ögonbrynsfärg och de gånger jag hinner nån slags foundation för att dämpa det värsta. Men. Min femåring kommer ALDRIG hamna på instagram iförd makeup och hashtaggad sötnos. Inte min sexåring heller. Eller sjuåring åttaåring osv ungefär upp till jagvetinte. Hon vet att det är jobbigt att sminka sig. Och vilken unge vill göra sånt som är jobbigt!
Sist. Mina döttrar kommer få det tufft när de vaknar till verkligheten. Den där små flickor sitter snällt och små pojkar röjer runt. Dom har nämligen inte upptäckt den sanningen. För. Vi har inte presenterat den. Än. Undrar hur länge vi kan hålla dem lyckligt ovetande?
Nu är jag väl undantaget, men när jag var 8 år började jag få bröst. Vid nio kom min mens. Således var jag en av de tjejerna som faktiskt hade BH då. Tilläggas ska att jag då var den enda och snarast tyckte att det var ett väldigt nödvändigt ont (nu pratar vi ju inte några snygga push-up BHar utan praktiska nybörjarvarianter). Senast igår kastade jag en överdel när jag köpte bikinibyxor åt Lilla A, så lär jag göra i många år framöver. Hon har inget behov för en överdel, då är jag inte den som tänker introducera.
Vad gäller smink så kommer det dröja. Helst länge, men det finns ju också en fin lina att balansera på för att inte undanhålla saker på bekostnad av barnen. Däremot hoppas jag få tillräckligt starka och motståndskraftiga barn som vågar stå på sig själva för vad de tycker/tror och inte bara följer grupptrycket.
Mest irriterande på semestern – Jai, världens skönaste lilla (tjej)unge från Australien, i samma storlek som Milla och kavat som tusan – fick gång på gång tillsägelse om att dra ner sin bikini så att hennes boobies inte visades. En treåring. Så j*vla onödigt.
Utan undantagen skulle regeln inte vara komplett 🙂 ”normalt” landar väl de flesta tjejer i pubertet nånstans mellan tio och tolv – jag var senare än så – och jag kan förstå att den unga flicka som är först-i-klassen gärna gömmer/skyddar sig bakom en stadigare bh-topp. Men jag tror inte det är det som ligger till grund för att åttaåringarna i krönikan börjat med BH?
Det där med sminket har jag lite ågren för, jag menar jag är ju ”fel åt fel håll” om jag uttrycker mig tydligt. Vill ju mina tjejer ska förstå varför jag använder/inte använder smink! Men jag är säker på att nyfikenheten kommer förr än jag kan ana på den fronten. E börjar ju f-klass i höst…
Jösses så sorgligt att höra om den lilla flickan. Snacka om att cementera!! Fick höra en annan historia om hur en liten fyraåring/flicka läxade upp en jämnårig tös att hon minsann behövde sätta på sig en överdel på stranden. Sicken kork till förälder som ”tillåter” den typen av idéer?!
Den där om uppläxningen fick minsann A höra redan förra sommaren på Rhodos. Hon var ingen riktig tjej om hon inte satte på sig en riktig bikini. Gör ont i hela mig att höra sånt.
Och nej, behovet av BH är inte detsamma som att uppmuntra där ett barn egentligen ska få fortsätta vara ett barn, självklart. Jag menar bara att vi också finns, vi som inte hade något val.. 🙂
Min mamma gav mig två val… Bikinibyxor eller hel baddräkt! Jag kunde tjata mig blå efter en bikinitopp, det var en av hennes få käpphästar! Den och att smink var ett stort nej fram till högstadiet och då bara runt ögonen. Vänta förresten, alla andra hade högklackat långt före mig också…
Jag önskar jag hade varit lite mer ”flickig” när jag var liten men det var min mamma som hjälpte mig med alla dom där grejerna! Jag hade liksom inget behov av smink i stallet eller högklackat på klassfesten 🙂 förrän halvvägs in på högstadiet typ.
Kanske var det också för att eliminera den där biten som jag alltid hade hel baddräkt från att jag var typ tio? Hon var smart min mamma på det viset. Slapp diskussionen som väl iofs ändå aldrig hade uppstått :p
Aaaah! Men då var det nog DIN historia jag refererade till! Mindes inte riktigt var jag hört om den (och jag berättade säkert lite fel) men det måste varit från dig?
Tack också för att du lyfter upp skillnaden mellan behov och onödigt problematiserande!
Min nästan sexåring vet att det finns pojksaker och flicksaker. Men det blir så väldigt uppenbart att han vet det bara för att andra har sagt det, inte för att han egentligen tycker det spelar någon roll! Men man blir lite ledsen när han beskriver flicksaker som sånt som är rosa och fint…
Tyvärr kommer han säkert bli ursäktad i mycket av sitt vilda beteende med att han är pojk, hur stävja det vet jag inte.
I mitt lilla dagliga försöker jag uppmärksamma flickor för vad de gör och vad de tänker och den vuxne som säger något om att vara kär bara för man leker med någon av motsatt kön får på moppo! (Och barnen som hört får en lektion i att man kan bli kär i både pojkar och flickor)
Ja det är svårt att veta hur det där ska bemötas: med förklaring eller tystnad? Min femkommaåttaring struttar då och då framför spegeln och förklarar att hon ska göra si eller så för då ”är hon som en kille”. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det där för medan jag å ena sidan inte vill uppmärksamma skillnaderna vill jag inte heller undanhålla likheterna, en väl så lurig balansgång…
Är också väldans PK och hojtar om känslor och åsikter och att kärlek mellan vänner inte har ett dugg med kön att göra!
Jag brukar be honom berätta varför… Och sedan ta exempel ur hans vardag som visar att det inte alls är så!
Du ska få låna treåringen nån dag så blir det nog lite mindre pedagogik i ditt hem också just då 😀 med en ylande liten nos runt benen så blir det mer ”suck” och ”uääh” och ”—” än fullt så fin genusuppfostran som jag kanske tänkt ♥ typ alltid…
Å andra sidan förklaringstjötar jag ju hål på mina stackars barn ändå. Typ 🙂
Vi behöver hjälpas åt att påminna varandra om dessa mönster som liksom smyger sig på som en tjuv om natten. Tack för att du hjälpte till!
Tyvärr ”förstörs” mycket av det vi lärt våra barn när de börjar skolan, där möter de barn som inte har lika medvetna föräldrar, eller inte har föräldrar som tycker det är viktigt av nån anledning, då lär dom sig att rosa är en flickfärg och dockor är flickleksaker, då lär dom sig att flickor har gympa med redskap och pojkar med bollspel… *suck och dubbelsuck*
MEN – det finns ljusningar, nagellack är tydligen inte numera en tjejgrej utan det har alla barn, även på skolan 😉
Men det är klart att flickorna måste ha egen gympa Marina! De rör sig ju mycket försiktigare än vad killarna gör ju och har inte aaaalls nåt intresse i att springa efter en boll! *trippelsuck*
Den där skolstarten är ett orosmoment. Ska bli spännande och skoj och tjohoo och allt det där, ja, men huvva för alla wt-idéer som kommer fylla min lillas huvud…
Haha ja det var väldans vad det där nagellacksrebellandet spridit sig 🙂
Kul att nagellack förlorat sin kvinnlighet! Med lite tur kanske mer av göra sig fin attityden kan accelerera till båda könen.
Dvs den delen man gör för sig själv, inte den delen (som inte finns i min värld) som görs för att behaga!
Smink är skitkul! När det används för sin egen skull och inte för att undvika att omgivningen ska se det bakom!
Javisst! Men nog är unga män mer fåfänga idag än var våra jämnåriga var för tjugo år sen? Så på det viset har det redan jämnat ut sig lite 🙂
Ang det där med smink så… ja så är det säkert, men jag använder det för att se ut som folk! För andra! Och för att jag själv ska tycka att jag är fin såklart. Den som själv tycker att hen är fin ÄR ju det liksom av sig själv!