14/10 – om höstdimma som sjutton.

13/10 - om skördefest och en Bronshaj.
16/10 - om du frågar efter min sämsta egenskap...

Hujedamej. Oktoberdimman skojar du inte bort! Det gick inte fort att köra hem från jobbet i kväll… fast det gjorde inget för jag hade inte bråttom. Båda kidsen sov sen länge visste jag å maken satt hemma i soffan å vek tvätt – eller nä, tittade på tvätt som inte vek sig själv, sa han 🙂

På Facebook idag var jag delaktig i en intressant, fräsig och rolig diskussion om föräldraskap. Synd ni inte va mä! Går ju aldrig att återberätta sånt där…


edit 15okt kl 13:53

Jo. Det vi diskuterade igår var den här krönikan av Sakine Madon i Expressen. Att den är en direkt respons på nåt Alex Schulman skrivit i Aftonbladet har jag förstått men jag har inte läst hans krönika så jag kan inte bidra med något i just det avseendet… men… jag tycker det hade varit skojigt att få en intressant debatt om själva ämnet här i nosarna också. Så, jag kastar ut en rev!

Vad tycker du? Har hon en viktig poäng? Är vi föräldrar för krävande och gnälliga?

13/10 - om skördefest och en Bronshaj.
16/10 - om du frågar efter min sämsta egenskap...
23 comments Lägg till din
  1. Oj, vilken svår fråga du ställer. Jag känner rent spontant att jag vill applådera hennes krönika. Jag säger ofta att vi har det väldigt bra här i landet och att det gnälls alldeles för mycket utan grund, så den landade väldigt bra hos mig.

    Det är klart att det är svårt att balansera jobb, barn, vardag med allt vad det innebär och sådant man själv vill hinna med i livet. Som en som varit ensamstående med ett barn i många år vet jag hur överjävligt det kan vara ibland och nog sjutton har jag gnällt jag också, men aldrig på att jag haft det dåligt som förälder i samhället. Jag fick barnbidrag, underhåll, barnomsorgsavgiften baserad på min inkomst, gratis sjukvård för honom, subventionerade mediciner för mig osv. Vad hade jag att gnälla på? FK? Jo, de har helt galna regler som knappt de själva förstår sig på men lyckligtvis höll jag mig frisk och behövde dem enbart när grabben blev sjuk och jag behövde VAB´a, vilket inte var ett problem. De till och med tipsade mig om ett extrabidrag väldigt få föräldrar vet om att man kan söka.

    Jag tycker faktiskt inte heller att barn är ett självklart inslag på alla ställen. Ett fik utan en massa småknattar som springer omkring utan uppsyn (det sker allt för ofta att de gör det!) ären fantastisk idé. Jag gillar barn, verkligen, och jag gillar när barn leker. Jag vill dock inte nödvändigtvis ha ett främmande barn som står vid mitt bord och frågar vad jag dricker eller frågar om de får smaka min bakelse. Sen tycker jag naturligtvis inte att alla fik ska stänga sina dörrar för barn. Det ska finnas både och.

    Som sagt, en svår fråga. Men mitt korta svar måste nog bli ett generellt; Ja, småbarnsföräldrar gnäller för mycket (om fel saker).

    1. ”som springer omkring utan uppsyn” är väl den springande punkten hjär tycker jag. De föräldrar som låter sina barn leva rövare på ett fik kommer förmodligen att störa ordningen på något annat sätt om vi tar bort barnen ur ekvationen.

      När vi är på offentliga ställen kommer det att finnas personer där som ”stör” oss på olika sätt. Jag är t.ex. som fd rökare extremt känslig för om någon luktar rök, sitter det en rökare 2 meter från mig på ett fik har jag svårt att njuta av min fika, även om den personen rökte utanför innan hen gick in. Andra har svårt för personer som luktar parfym. För högljudda personer, för personer som pratar i mobiltelefonen osv osv osv

      Barn är inga ufon, de behöver få lov att vara med i samhällets alla delar för att lära sig samhällets normer och förhållningssätt gentemot dessa. Det är föräldrarna till barn som ”springer omkring” som är problemet, inte barnen.

      1. Utifrån vad du skriver vonnes så håller jag med dig i allt. Jag har många gånger själv gnällt på att det gnälls för mycket. Men. I fallet med den här krönikan blir jag så jäklans provocerad. Dels är det att hela krönikan är skriven för att vinna poäng, den är helt onyanserad. Men Anna som kommenterar nedanför sätter ord på vad mer det är jag retar mig på. Bl a. Det är det där ”hur ofta tänker ni småbarnsföräldrar på andra”… alltså, vi tänker la för tusans böfvlar alltid på andra!? Det ingår ju kittet från BB att sätta sig själv i andra rummet. Eller tredje. Ibland inte ens i farstun, ofta inte ens på toaletten vid behov.

        Jag har inte heller något emot barnfria fik eller restauranger. Eller alltså. De behöver inte var helt barnfria såklart, men jag vill ibland ha en ”vuxen stämning”. Det betyder att jag gärna undviker stökiga pubar och brötiga fylleklubbar som liksom blir samma samma sak som barnkalas. Fast på ett mycket jobbigare vis. Jag åker gärna första klass på tåg eller sitter i tyst vagn. Hade gärna betalt extra för lugn flygresa också. Iaf om vi själva reser utan barn 🙂 jag tror vi egentligen tycker ungefär samma här Marina fast vi uttrycker oss lite olika. Rätt personer i rätt situation, typ?

        Som någon (Anna? Marina?) klokt sa: det handlar inte om ATT det gnälls, utan HUR!

        1. som referens: vi träffade ett par i Spanien, gourmander av stora mått (herrn i familjen jobbade som sommelier), de gick på stjärnkrogar med sina barn och det gick alldeles utmärkt. De ville att vi skulle följa med på en, på en lunch, jag avstod den 😉 av förklarliga skäl 😀

          Just mina kids, just nu, fixar inte ett sånt ställe, men den stora av dem gjorde det innan liten kom, så allt förändras och det viktigaste är väl ändå att föräldrarna är vettiga, då tror jag barnvettigheten följer med.

          Men att utestänga barn ”just because” tycker jag är fetfel.

  2. *oredigerat och osammanhängande*

    Jag tycker inte att det är ett skäl att någon inte ”får” vara missnöjd bara för att andra har det sämre. Då skulle vi här inte få lov att vara missnöjda med nånting, för vi har det för jävla bra. Utåt sett då. Inte ens den arbetslösa och utförsäkrade fembarnsmorsan får gnälla, för hon har ju i alla fall en socialtjänst som tar hand om henne.

    Får man inte vara missnöjd och tycka och ifrågasätta så blir det heller ingen utveckling. Om vi bara sätter oss ner och är nöjda vad blir det då liksom?

    Vad händer om vi inte får lov att öppna ventilerna ibland? Bara för att vi ”borde” vara så förbannat glada över hur lyckligt lottade vi är som är födda och får lov att bo i det här landet?

    Jag tycker nog det mer handlar om HUR man gnäller än ATT man gnäller, för gnälla har alla rätt till. Men kanske inte varsom helst till vemsom helst.

    Tycker du att jag gnäller för mycket? Men sluta lyssna på mig då. Typ. 😉 MEN
    * Jag tycker inte det är rätt att kvinnor har sämre löneutveckling än män
    * Jag tycker inte det är okej att kvinnor inte får jobb ”för de är ju bara hemma och vabbar hela tiden”

    Jag är inte en person som tycker det är illa att mina barn är på dagis/fritids – jag skulle inte vilja vara hemma även om det gick ekonomiskt. Jag vill jobba. Jag är mer än bara en förälder och har ingen lust att vara hemma och kratta manegen för resten av familjen.

    och till sist, som du redan vet så blir jag löjligt provocerad av ”barnfria” fik eller affärer där barn inte är välkomna. 😉

    1. En person i den intressanta debatten på Facebook jag refererade till och som inspirerade mig att skriva det här edit:et noterade att det var tur att småbarnsföräldrarna innan oss gnällt såpass mycket att vi idag har flera års föräldradagar med våra barn, fri sjukvård och gratis skola!

      Jag tror vi har närmat oss varann i den där barnfria-frågan? Det handlar nog mest om hur vi uttrycker oss i hur det barnfria ska gå till? Jag menar, jag har inget emot BARNEN! Jag har nåt emot brötet och springet. Och som du skriver, kan vi inte bara förbjuda störiga mänskor så slipper vi problemet med störda ullisar 🙂

      1. Jag hoppas ni inte läste det som att jag är emot barn på fik eller andra ställen. Som Marina påpekade, den springande punkten är föräldrar som låter sina barn springa omkring. Jag har inget emot att de finns där jag är, generellt. 🙂

        Angående delen om att man ska känna sig tacksam, den glömde jag bort i mitt tidigare inlägg. Det var fånigt och inte värd att lägga tid på. Klart man inte ska känna sig tacksam. Om jag är mammaledig eller vab´ar så är det ju upp till arbetsgivaren att skaffa en vikarie för mig. Punkt.

        1. Nä’rå! Inte jag iaf! – å vet ju vad du jobbar med, så att du inte har nåt emot ungar – ens om de är stökiga ijenkligen – DET vet jag verkligen!

  3. Kan inte låta bli att diskutera lite till…
    Ju fler gånger jag läser denna krönika desto mer innehållslös blir den. Givetvis är det inte synd om oss som får barn, inte ett dugg som Madon skriver. Jag är dock frågande till om det verkligen påstås att samhället är hårt mot småbarnsföräldrar. Jag tror de flesta delar den tacksamhet som nämns inför föräldraförsäkring, mödravård etc. Däremot vägrar jag tycka att jag ska vara tacksam för att mina kollegor får ”ta ett större ansvar”. Ja, jag trycker att de ska gilla läget när jag är hemma för VAB eller arbetar deltid. Om det drabbar dem är det inte mitt fel utan ledningens. Jag blir (som du redan vet Ullrika) grymt provocerad över att krönikören menar att jag inte ägnar mina stackars kollegor en tanke. Jag slår ibland knut på mig själv för att komma till jobbet och göra det som ”måste” göras.

    Undra vilka reaktioner det skulle bli om fiket istället förbjöd invandrare eller handikappade. Okej, det är lite tillspetsat men är skillnaden egentligen så stor. Alla människors lika värde och lika rätt gäller även barnen. Stanna hemma om de stör tänker jag :-). Det är också ett föräldraansvar att barnen inte ska störa, men de måste få lov att existera som barn.

    Jag gillar inte gnäll, Jag anser inte att jag gnäller! Jag anser dock att det finns många förbättringsområden och jag tycker det är bra om dessa lyfts fram och debatteras. Jag vill inte bli bemött med att det inte går att diskutera förstånd med en småbarnsföräldrer -som att jag är känslostyrd.

    Om jag nu gnäller så får det vara så. Jag hoppas att mina flickor (om de nu väljer att bli föräldrar) kommer att ha det ännu bättre än vad vi har. Att ingen ska avkräva dem tacksamhet för det som ska vara självklart.

    Märker att mitt inlägg blir som krönikan -innehållslöst. Men ska intresserat läsa vad andra har att komma med.

    1. Ja, om kollegorna får det tufft för att jag är FL eller VAB-ar är knappast mitt problem. I mitt fall är det inte heller så utan alla uppgifter ligger så fint och väntar på mig när jag kommer tillbaka :-s vilket gör att jag oftast struntar i att VAB-a och istället drar på nån film hemma och jobbar hemifrån. Det är en vinst för alla utom för barnet, typ. *nä jag är inte bitter*

      1. Åh så roligt Anna! Välkommen!

        Asså. Ditt inlägg var inte det minsta innehållslöst! Men den här debatten blir väl på sätt och vis det, eftersom vi alla verkar tycka ungefär samma 🙂 Jag får väl se det som ett bevis på att jag omger mig med kloka likasinnade! :p

        En sak jag tänkte på var det jag som hastigast tog upp på FB. Det pratas bland yngre (och med yngre menar jag frivillig barnlösa) ofta om hur besvärligt det är med barn. Hur deras vänner blev ”tråkiga” när de fick barn och hur de själva aldrig nånsin ska bli såna om de får barn. Osv. Men det där är ju en sån sak med föräldraskap som på ett positivt vis inte går att förklara för den som inte är förälder själv: prioriteringarna ändras, det som för en barnlös ses som ”tråkigt” är för en förälder helt självklart och kanske t o m önskvärt. För en del är det naturligtvis ett påtvingat ont att inte få fortsätta livet som förr, men… jag tycker synd om dessa människor som ännu inte kommit på föräldraskapets stora fördel: vi har äntligen upptäckt meningen med livet! Vi är inte tråkiga. Vi är såsom vi vill vara! Jo, ibland har vi såklart tråkigt, men det hade jag innan jag blev förälder också. När jag tänker på det faktiskt oftare då :p

        Fast nu irrade jag mig bort från det jag egentligen tänkt skriva innan jag började dilla om tråkiga föräldrar, nämligen att det ofta verkar glömmas bort att det är dagens arbetsföra generation som underhåller de som idag gått i pension.. Det betyder att mina ungar kommer se till att det finns pengar i statskassan för mig och mina jämngamla när vi är pensionärer. Det verkar glömmas bort av dem som tycker vi gnäller för mycket. Eller inte är rättvisa som tar ut föräldraledighet eller tar hand om våra sjuka barn. Vi ser faktiskt till att vår generation får trygghet på ålderns höst! – Jaaaa, jag vet. Privat pensionsförsäkring is da shit. Men utöver den sköts ju alla statliga, landstingliga och kommunala apparater av skattemedel. Eller hur?

        Vi är många som gör som du Marina. Om än inte vi i vår familj kan jobba såbra hemifrån kanske så har det faktiskt hänt att det suttit ett snorigt litet barn i källaren på en viss butik som jag känner till i några timmar medan vi vabar/jobbar omlott…

  4. Snabbläste bara hennes krönika och läste Alex Schulmans krönika när den var i hetluften. Många var ju lyrisk till Alex krönika medan jag tycker att han överdriver då vi nog är många småbarnsföräldrar som inte upplever att vi skadar/skadat våra barn när de börjat förskolan vid 1,5 års ålder. En fundering man har är ju varför han själv då valt att ”skada” sina barn han som utan problem skulle ha möjligheten att vara hemma längre med dem? Sen fanns det ju poänger i hans krönika också förstås men jag tror bestämt att det finns så många andra saker som generellt gör att barn far illa än att de börjar i förskola mellan 1-2 års ålder även om jag förstår att alla inte kan få det lika idylliskt som vi haft det med vår son som har älskat varje sekund på förskolan.

    Gällande barnfria fik mm så är det inget jag alls blir provocerad av som småbarnsförälder bara det finns alternativ.

    Nåt annat jag däremot stör mig på är tjatet från folk till de som ej skaffat barn att de måste skaffa eller tjatet från folk till oss som bara har ett barn ”ni måste ju skaffa ett syskon till …” och så vidare. Folk borde tänka färdigt och inse att vissa kanske inte kan få barn, vissa kanske inte vill vilket man har all rätt i världen att ta ett sånt beslut. Personligen tycker jag folk istället borde ifrågasätta alla idioter till föräldrar som verkligen inte borde ha fått skaffa barn. Ha d gott!

    Sådär Ulrika nu fick du ett litet osammanhängande inlägg från mig i din blogg också. Åter till jobbet. 🙂

    1. Så roligt att se dig här Mattias! Det var länge sen!

      Jag har ju inte läst Schulmans krönika men förstår i stora drag vad den går ut på. Kvällsblaskekrönikor går ju ut på att vara svartvita. Att vinna enkla poänger, att reta och vara självklara på samma gång. Det finns egentligen bara en krönikör jag tyckt haft samma åsikt som jag nästan varje gång, men hon jobbade inte heller på en skvallerblaska som Aftonbladet eller Expressen utan på GöteborgsPosten 🙂 minns inte hennes namn nu såklart, Malin Nånting kanske?

      Tjötet om att skaffa barn stod mig upp i halsen i många många år. Jag fick ett spel på våra föräldrar och jag röt ifrån till en kompis som såklart bara ville väl men som till slut blev för mycket. Jag attackerade dem alla med en sanning som blev ett fult vapen (eftersom det i vårt fall inte var sant). Jag sa det du tar upp: ”alla kanske inte KAN få barn. sluta tjata nu för #€&£§*?”. Sen finns det dom som inte VILL ha barn, som bara vill ha ETT barn, som gärna vill ha SJU barn osv. Allas önskemål måste väl respekteras? Det verkar svårt för en del att inte ”mena väl” i skymundan eller åtminstone försiktigt. Klokt det du skriver förresten om att fler korkade/felaktiga föräldrar borde ifrågasättas istället för att tjatas på vettiga mänskor att vi ska skaffa barn/syskon!

      Välkommen tillbaka med kloka kommentarer! Så roligt med lite nygammalt blod här i nosarna!

  5. Nu orkade jag inte läsa allt, men en grej som nämns, nämligen att det är synd om barnlösa människor för att vi inte förstått meningen med livet kan jag faktiskt inte hålla med om.. Jag vill ändå tro att man kan ha ett bra och meningsfullt liv även om man inte skaffar barn?

    Nu har jag ju inte varit på båda sidor som du har och det är möjligt att du funnit meningen med livet efter att barnen kom men jag tror ändå inte att det är så för alla?

    Men som sagt, jag har inte läst allt och jag kanske inte ska ta åt mig, trots att jag än sålänge är frivilligt barnlös=)

    1. Nämen då har du tolkat fel vännen! Jag (eller nån annan här tror jag) har aldrig sagt att det är synd om barnlösa! Jag har tvärtom alltid sagt att det går att leva ett lika bra (och framför allt mindre oroligt) liv utan barn. Det jag skrev är att jag tycker det är synd om föräldrar som vill fortsätta leva som förr! Det ÄR inte som förr. Det är som att ha levt som singel i många år och sen träffa nån och tro att det går att fortsätta leva som förr. Det förhållandet blir nog inte långvarigt 🙂

      1. Ja men då förstår jag=) Det kanske är samma typ av människor som skaffar barn ”för att få pengar” när dom är arbetslösa? =)

        Då blir det ju lite trist när dom inser att dom inte blev rikare och dessutom kanske inte var förberedda på vad som egentligen händer när man får en liten i sitt liv=)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *