För mig okända konstnären Nathalia Edenmont blev en såndär oväntat positiv lyssning. Förutom en nostalgisk och inbjudande beskrivning av sitt barndoms Krim berättade hon om uppväxten utan föräldrar och om sitt konstnärsskap. Gissar att jag inte uppskattat ett vernissage med hennes alster (kaniner bör inte dödas i konstens namn) men i brist på bildbevis kunde jag skjuta mördade djur åt sidan och bara lyssna på en duktig berättare. Bäst? Hur det gick till hos prästen inför sitt femte äktenskap 🙂