Jag vill bara kort, för minnesbankens skull, notera att det idag var tio år sen jordbävningen i Indiska Oceanen. Den efterföljande tsunamin över bl a Indonesien, Thailand och senare Indien dödade nästan en kvarts miljon människor och är därmed troligen den värsta naturkatastrofen i modern tid.
Trots att jag själv inte känner någon nära som drabbades har jag drömt många hemska mardrömmar om flodvågor. Särskilt efter att jag blev förälder upplever jag tidvis något som skulle kunna liknas vid en märklig variant av PTSD. Jag älskar havet men det skrämmer mig också nästan mer än något annat. Jag klarar inte att se varken dokumentärer eller youtube-klipp av tsunamivågor som drar in över land, allra värst är det långsamt svepande brungrå vattnet som liksom en stark strömmande flod drar allt med i sin väg. Jag skakar av blotta tanken, får andnöd av känslan att förlora greppet om mitt barns hand… hjärtat skriker men jag kan långsamt dämpa ångesten med verklighet; mina barn är hos mig, varmt levande och trygga.
Ibland känner jag mig så lyckligt förunnad att jag vill hoppa högt. Jag vill jubla och skratta och tacka jagvetintevad för att min man och våra älskade små ungar får vara friska och må bra. Ofta tar jag lyckan bara för givet, men ibland känner jag mig ödmjuk inför det faktum att jag faktiskt har allt. Ja. Jag. Har. Allt. Faktiskt.
Ta hand om dig du som läser detta! Du är nämligen mycket viktig för andra människor. Din lycka är någon annans. Ditt liv är viktigt, inte bara för dig själv. Din olycka kan delas, bördan kan bäras av flera för att lätta från dina axlar. Glöm aldrig att ensam inte är starkast. Det finns alltid någon som lyssnar. Alltid!