14jan – om en flashback fem år tillbaka…

13jan - om vaccinerade små barn, kalasförberedelse och genomskinliga fönster.
15jan - h u r r a f ö r M i l l a ♡

…då, en dag efter beräknad födsel, när jag satt vid datorn halva natten för att lite efter tre släpa mig uppför trappan till sovrummet. På toaletten var jag tydligen bedrövligt kissnödig. Först när jag satte mig i sängen fattade jag: det var vattnet som gått! Magen var komplett borta – typ – kunde sitta skräddare hur bekvämt som helst 🙂

Försökte väcka maken som sov stenhårt. Ringde förlossningen som gav mig en tid några timmar framåt på morronkröken. Då slog den till. Som en oväntad käfsmäll fast i solarplexus. HÅRT. Första värken var som en hästspark. Jag blev stört livrädd. Så. Här. Ont. Ska. Det. Inte. Göra?? Förra gången födde jag på akupunktur å lite lustgas. Inför det här hade jag övat profylax och var hur peppad som helst. Men. Nä. Där låg jag och var beredd att själv trycka epiduralen, spruträdslan till trots (japp! enbart därför jag vägrar EDA!). Och det på en värk?!

Nå. Det blev inte värre. Eller asså, jo det blev det ju men inte så mycket. Å snart hade kroppen lärt sig. Ont hade jag. Tusen gånger värre än med EmmaLi 2,2 år tidigare. Men ont är inte farligt. Inte för såna som mig!

Mormorn var väckt och kom rusande. Jag kravlade i badkaret, kravlade ur badkaret. Klockan var väl kvart i sju? Fick en madrass till golvet i vardagsrummet. Låg på den. Länge. Tvååringen satt bredvid mig, klappade försiktigt och lite oroligt. Vår kloka underbara EmmaLi! Mattias å mormor berättade varför jag hade ont. Att det inte var farligt. ”Dä gå’ b’a mamma!” peppade den lilla medan hon lite avvaktande men tröstande och kärleksfullt smekte mitt hår.

Runt tio orkade jag inte mer. Värkarna kom tätt. Det tog två eller tre värkar att ta sig ut i bilen på trottoaren (vi bor i en enåenhalvplans villa…). Mattias var grym. Vi vinkade – tror jag – och sen var vi på sjukhuset för vi har lyckan att bo nästgårds.

Efter vad som kändes som en golgatavandring hur-jävla-lång-kan-en-sjukhuskorridor-vara blev vi insläppta på förlossningen. Fick ett rum direkt (där gick vår ha-en-lugn-förberedelse-med-spakänsla-och-platt-tv-på-då-splitternya-förlossningsavdelningen) och en barnmorskestudent vid vår sida. Lyxigt! Men sen tog lyxen slut.

Fem timmar, en brutal mängd oxytocin, en imponerande perfekt tvåbarnsfar, två läkare varav den ena var kass, en lugn och rutinerad barnmorska, en sjuksköterska jag nog aldrig såg, den vid detta laget något skärrade barnmorskestudenten samt en avslutningsvis lyckosamt närvarande barnläkare… lilla bäbin hade försvunnit iväg med faslig fart. Stunden hon var borta från oss var längre än längst. Ljusårs evighet. Moderkakan var ute, sköterskan hade börjat tråckla, när dörren slogs upp i vårt rum. Hon var hos oss!

Makalösa lilla Milla! Vårt mirakel och virvelvindsbarn! Du finurliga lilla människa, som kan läsa enkla ord själv men inte ta på dig vantar 😉 Nu fyller du fem. En handfull har du nästan alltid varit, nu är du detsamma i ålder! Vi älskar dig innerligt oändligt! ALLTID!


Millan! januari 2015


13jan - om vaccinerade små barn, kalasförberedelse och genomskinliga fönster.
15jan - h u r r a f ö r M i l l a ♡

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *