8okt – om så jefla trött på min kropp.

7okt - om hårbryderier (för hundrasjuttifjärde gången, fast nu var det länge sen!).
10okt - om en mycket trevlig Varbergsgala.

Förlåt fina du. Jag är i vanliga fall lycklig över att ha dig, över vad du kan och kunnat göra för mig. Lite rund, lite fluffig, liite mu’klig, ganska kort men stark, oväntat tålig och tolerant. Men nu. Asså. Nä! Det går inte att malla sig över att du inte vet vad karies är (aldrig haft hål), att du är komplett och innehåller alla nödvändiga delar (dubbel uppsättning armar/ben/ögon/öron/händer/fötter osv), att du har en fettklump i skallen som jobbar rätt bra och en (enligt vad jag ibland får höra) avundsvärt tjock och fyllig kalufs därovanpå, att du är skitbra på att göra barn (förvisso värdo på att sen föda ut dom men en kan ju inte kunna allt) och att du – om jag får säga det själv – faktiskt åldrats med stil (jag kan keep going fåräääver!) när vi sen liksom aldrig riktigt kommer över det faktum att två ynka förbannade diskar i en rygg ska få ta så stor plats i mitt liv.

 

Ikväll drog jag mig runt i Påskbergsskogen, inte ens en halvmil med korta intervaller. Men nix. Det gick asadåligt. Å varför då? För att jag var seg och trött och sovit knappt nio timmar på två dygn? För att jag har en vissen kondition och ett flås som inte hänger med (ansträngningsastma befarar jag)? Nä’rå! För som komplement till (löpar)knän så har vi sedan de två senaste passen en ny följeslagare med oss på joggingturen! Wihoo! Välkommen Verkligen Bautaont i Höften! Helt från ingenstans till nivå 7 på den tiogradiga smärtskalan. Asså. Var kom du ifrån? Och vaffödådå?

Allt det däringa onda i dig som ju också blir mig mynnar såklart ut i bristande tålamod, låg tolerans med omgivning, ett jävla pissigt humör, och nu dessutom jag-vill-såååå-mycket-men-kan-fan-inte i löparskorna. Förlåt fina du. Älskade grymma förtiårskroppen som troget står mig bi över salongsgolv och hinderbanor och som fixar det mesta men som nu ändå verkar ha fått nog. Förlåt att jag talar illa om dig. Det är ju inte som att du inte varnat mig i snart tjugo år (fick mitt första brutala ryggskott när jag var 21). Förlåt att jag skyller på dig. Du är ju trots allt så ruggigt jäkla bra!

Men. Jag är aptjurig. Och lessen. Det ÄR JU SÅ ORÄTTVIST.

Imorron är det säkert bättre. Då stundar, förutom ett inledande tidigt jobbpass, en galamiddag på kvällen för Mallias å mig och tacomys, sovaöver, besöka bibblan och kramas med mormor för eLi å Millan! Jag grundar med bubbelvin på kylning och små piller en masse. Å så hållna tummar såklart. Å jajusstdetja! Det går inte att halta såhär illa i högklackat: lika bra att förbereda lågskorna för en låååång kväll med party!

7okt - om hårbryderier (för hundrasjuttifjärde gången, fast nu var det länge sen!).
10okt - om en mycket trevlig Varbergsgala.
3 comments Lägg till din
  1. Jag försöker komma ihåg att vara tacksam och glad när allt funkar. Vilket det oftast gör, som tur är. Men… jag har min svaghet i luftrören (ansträngnigsastman har gett en del hostträning genom 30 år)

    Så apatråkigt när jag vill sjunga och luftrören vill hosta… har hänt lite för ofta senaste året, jag som inte träffar en massa snoriga barn numera… och petar i mig så mycket vitaminer och nyttigheter.

    Men – du blir nog bättre bara du kommer iväg på gala! Och jag när fått i mig ett glas vin… ska ju inte sjunga ändå ikväll.

    Jag tror ändå att hostan känns lite bättre idag, det borde den ju med tanke på hur mycket jag tränat på den i flera dagar…

  2. 🙁 det är inte så att det ena ontet liksom har fortplantat sig, det kan ju lätt bli så om man kompenserar för ett ont att det liksom hamnar nån annastans istället?

    Tror du kanske att min “trollkarl” Dennis kanske skulle kunna hjälpa dig? Värt ett försök? (han är ju dessutom triatlet och vet allt om löpning!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *