Att ett snart två år gammalt inlägg/klipp fortfarande är lika smärtsamt aktuellt känns… sorgligt. Och vansinnigt negativt för en med två små töser i sin familj.
Så. Se det! Mer än en gång kanske.
Det här ämnet tillhör sånt jag tycker är så bedrövligt tröttsamt. Och det är en av de saker jag blir ohälsosamt upprörd över. Just nu, när jag är rätt bedrövad och nära tårar för minsta lilla, är det så S K Ö N T att ha nåt att ta ut sin frustration på. Sexuell objektifiering. Så pinsamt. Så ofräscht.
….. och så himla 1980…..
Och så bedrövligt dåligt påläst jag är. Men den där american apparell-bilden har jag sett ”re-done” och det finns ju en mängd andra liknande varianter och det tycker jag är väldigt talande, att vi tycker det ser så märkligt ut – för det gör det ju!
Samtidigt är det oerhört svårt att frigöra sig från sin kulturella kontext, och det krävs ganska mycket av en om man ska kunna genomskåda alla objektifieringsförsök.
Det är också svårt att hantera, för mig, träningen, mina – faktiskt utseendefixerade – mål. För ska vi vara ärliga behöver jag inte kunna benpressa 230 kilo för att klara av min vardag. Jag behöver inte ha definierade axlar och kunna hoppa upp på en en meter hög låda heller… men jag vill ändå det – och varför? Jag vet inte vad i det som är ”min” vilja och vad som är en del av min kulturella objektifiering. Faktiskt.
Viktigt. Men svårt!
Tack för klok och intressant kommentar!
Ja det är inte lätt att dra sig loss från det vi ”lärt oss” är normalt. Men varje dag kämpar jag med att lära om. Jag blir så arg på att världen idag på många vis inte är ett dugg bättre än världen för trettio år sen. För visst är vi klokare idag!? Mer upplysta. Mer frisinnade. Men ändå… inte alls.
Jag har varit ute på både högstadie- och gymnasieskolor och föreläst om sånt här, iaf delvis, och min uppfattning är att ungdomar idag är mer medvetna om hur vi påverkas och hur förvrängd bilden är. Och efter en dags föreläsningar, diskussioner osv oftast är övertygade om att försöka förändra å har ideer på hur de ska gå till väga! Så det finns hopp om framtiden 🙂
Sen att gymnasieelever faktiskt får sitta och redigera varandra i photoshop för att göra varandra ”snyggare” visar väl på att skolorna behöver tänka några varv till och det finns mycket att jobba på…
Sen är jag väldigt övertygad om att det är fler män i företagsledningar, som chefer osv inte har med att tjejerna objektifieras att göra. Där har utvecklingen redan kommit längre.
Oj jag har missat din kommentar Anna! Många kloka funderingar!
Asså. Jag är både positiv inför framtiden och samtidigt förundrad över hur svårt just ungdomar verkar ha att förstå problematiken. Som läget är just nu så försöker jag låta bli att bli sorgsen och bara fokusera på att försöka göra rätt inför framtiden. Genom att varje dag göra mitt bästa för att ”leva som jag lär” hoppas jag att mina båda tjejer kan få en grund att stå på som är bättre än den jag själv fått.
Och ja, jag håller med dig. Det är (delvis) andra saker som ligger till grund för företagsklimatet för kvinnor och män. Men fortfarande är genusfrågan långt ner på mångas agenda. Allt för långt ner om du frågar mig 😉
Krams!