Vi kollar Vänner på Netlix varje lunch och är nu framme vid upprinnelsen till legendariska ”WE WERE ON A BREAK!”, ett meme en av mina (yngre) kollegor inte kände till och därför inte hade någon relation till. Alls. Jag ömsom sörjer ungdomens kulturella dekadens och förfall, ömsom bugar djupt inför den genomslagskraft tre manusförfattare kan ha på ett helt samhälle. Detta förtvivlade uttryck har etsat sig fast i oss så det kan användas som referens i alla möjliga sammanhang och slås inte av något i sin genre. Vi i Vänner-generationen, vi som i mitten av 90-talet på onsdagar klockan nio samlades hos den i gänget som lyckligt bodde i studentlya med Kanal 5, vi kan våra one-linercitat. Då i forntiden, troget som tåget (japp då när tåget alltid gick i tid) satt där tätt tillsammans i soffan för 22 minuters underhållning, andaktsfullt och rituellt på ett sätt streamingkidsen nog aldrig kan förstå. Vi i tablå-generationen, vi som styrde våra liv efter klockan, var robotstyrda på ett vis som får mellohysterin att framstå som… öh helt naturlig. Vi följde våra serier vecka efter år. Säsong efter säsong väntade vi troget framför tvn och det blev kollektivt tjatter på skolor och arbetsplatser dagen efter något oväntat hänt våra karaktärer. Ett fanatiskt Kvinnofängelse-fan som jag satt… f’låt, halvlåg eller typ slumrade, framför min 14″:are varje tisdag, torsdag och lördag natt fram tills avsnittet började, då blev jag klarvaken. Fast jo’rå, det har hänt att jag somnat redan innan sluttexterna och On the inside men allra oftast höll jag ut. Jag brukade ligga med fjärrkontrollen i handen, fingret redo på röda knappen för att med minsta möjliga rörelse kunna somna direkt när gallergrinden slagit igen. På den gamla goda tiden, den på Gransikagatan i Skövde, sov jag inte sällan dessa nätter på soffan. Att släpa mig till sovalkoven innanför köket i den älskade lyan var för stort projekt. Katten Minus å jag sträckte ut oss i lyxiga hörnsoffan – av ljust skinn – och sov som grisar tills det var dags för morgonritual. Senare, på Hallands Nation i Lund, var jag aktiv medlem i den lilla diskussionsgrupp på internet som drog igång en uppmärksammad demonstration utanför TV4-huset för att serien skulle sändas igen, alla 692 avsnitten från början, och faktiskt lyckades! Those were the days.
Nu är jag nyfiken! Vad har du för minnen? Vilka serier följde du? Vilka karaktärer hatade du att älska? Var det bättre förr? Vad minns du från denna tiden? Eller från den där en praktisk vit pil blinkade i övre hörnet när ett program strax skulle börja i grannkanalen – ja asså det fanns ju bara två kanaler att välja på, å de flesta tv-apparater hade inte ens fjärrkontroll så det var turordning på att tvingas resa sig ur soffan. Hujedamej så länge sen det känns. Och ändå är det bara tjugo, möjligen trettio år sen? Undrar då hur min farfar känner för sina ungdomsminnen? Han som fyllde tjugofem ungefär en månad innan andra världskriget tog slut.
JAg var ju aldrig ett vänner-freak. Jag har sett ströprogram, främst under reprisperioder, och jag gillar det och önskar att jag hade varit nitisk när det begav sig.
Den första serie jag följde slaviskt var Ally McBeal. Måndag klockan 21 var helig. Sen började jag se eftermiddagsrepriserna på ER, men eftersom jag dels låg långt efter, dels det sändes samtidigt som Ally McBeal tog det lång tid innan det blev helig tid. Jag såg faktiskt samtliga säsonger, inklusive pilotavsnittet, på dator när Melker var pytteliten och efter det var måndagar framför TV:n åter min sak. Ja, jag var hemma, men jag satt vid TV:n och jag var lika lite ansvarig för vad som behövde göras som om jag inte varit hemma.
Mellan dessa hade jag Sex and the City.
Jag älskar att man kan titta när man vill, och se flera avsnitt på raken om det känns bra (och man inte är i fas och aktivt väntar på nästa avsnitt) Men ändå kan jag sakna den där fasta tiden i veckan, den där timmen som man faktiskt tar sig, just när den sker och inte när den passar i schemat.
Och erkänner att Homeland har vi sett på tablå (om än på SVT-play) sista säsongen. Vi bänkar oss med lite fika till när den släpps på playen. Och tittar då, även om jag egentligen tycker det är lite sent.
Det är en jäkla bra serie, med undertoner och fina budskap under allt trams. Och karaktärerna har vuxit under seriens gång, troligtvis till stor del pga av skådespelarnas påverkan och kanske improvisationer? Men jag har inte heller alltid älskat. Och vissa säsonger kan jag vara utan. Men överlag älskar jag Vänner! Den är så mycket mer än en tv-serie liksom. Den är kulturell historia och allmänbildning. Typ!
Jaa Ally McBeal var en annan såndär ”viktig” serie! Den var banbrytande med sina klipp och ibland otydliga växlingar mellan verklighet och inbillning och Allys lite försiktiga antihjälte (kvinna dessutom!) fångade mig också. Jag följde den inte slaviskt, men gillade.
Jag gillar också att kunna se en tv-serie när jag själv vill och flera avsnitt på raken etc, men… lite tjurigt och konservativt tycker jag ändå det var charmigt förr! Jag är sas glad att ha upplevt det, för nu har vi en relation till hur det varit och hur bra det på sätt och vis är nu!
Ally Mc Beal och ER var dom första som slog mig, förutom Vänner då! På rak arm minns jag inte fler men jag antar att det fanns, om vi då bortser från Dallas, Falcon crest och dom 😉
Jag har nog sett samtliga vänner-avsnitt 5-6 gånger och om jag ser dom nu inser jag att jag ofta kan dialogen ”utantill”. Helt galet 😀
Nu för tiden orkar jag sällan följa nån serie, tablå eller inte. Mästerkocken är typ det min hjärna orkar ta in.
Melrose Place! Fast den var ju mycket tidigare än vänner!
Senare än vänner (väl?) följde jag också House!
Ja, House glömde jag alldeles bort. Det är nog den sista serien som jag följde på tablå!
Cityakuten ja!!! Herregud sicken serie. Så jäkla kass för det hände ju aldrig nåt men ändå så spännande. Karaktärerna betydde nog mer för den här serien än den egentliga handlingen? Melrose var för tidigt för mig egentligen, jag såg den på repriserna och ja som alla Aaron Spellings serier var den sevärd men det var ju för att en var svältfödd på den tiden 😀
House följde jag aldrig så bra. Vet inte varför för jag älskar verkligen Hugh Laurie (han fångade mig som Wooster i gamla tv-serien av PG Wodehouses böcker med Stephen Fry som Jeeves). Kanske för att han sålde sin själ i dom där barnfilmerna med musen. Han är större än så för mig.
Beverly Hills 90210 kollade vi ju också på.
Vi samlades ett gäng för att kolla Vänner, ofta hemma i vår lilla lägenhet 🙂
Äntligen nån som tar upp Bevvan! TACK Ola! Ville inte skriva om alla godbitar själv och denna serie är en av dem jag följde framför suddig tv – vi hade egentligen inte fyran på den tiden men med väldigt dåligt ljud och massor av myrornas krig kunde jag ändå följa gänget i 90120. Sen har jag sett repriserna hundra gånger som alla andra såklart, och varje gång en av de gamla skådespelarna dyker upp som biroll i en serie idag (typ Criminal Minds, CSI osv) så ler jag lyckligt och blir fjorton år igen!
De var nog många som var lite småkära i den serien eller skådisarna 😉
Ja mjau för Dylan 🙂
Du är ju go. 😊
Haha! Näää, men du är sötnos! Va skoj att se dig här, och tack för inspirationen till en nosning som drog igång glada minnen hos många av oss!
Hmm… Jag kollade inte på Vänner. Det var ganska stor ransonering av vilka serier som man fick titta på (såpor och de flesta amerikanska serier var lite tabu) och få kanaler. som gick att få in när jag var barn. Men senare kommer jag ihåg att jag när jag var sjuk glodde på ”allt”. Huset fullt, Fresh Prince in BelAir, Sjunde himmeln…
Kommer lite sent in i resonemangen men vill ändå föra fram ett par glömda serier, men först vill jag med ”sorg” meddela min (än så länge) stora besvikelse över nya Wentworth som inte alls liknar originalet… eller, eh, det gör den så tillvida att namnen finns med men de stämmer inte in på karaktärerna som bär dem ALLS!
De serier jag vill påminna om är Emmerdale (hem till gården) som är inne på sin 29e säsong och vår underbara svenska långkörare; hem till gården! Hoppas den kan gå i repris i sin helhet nån gång, för med samma skådespelare som utan smink åldrats eller vuxit upp till medelålders människor är den helt underbar och unik!
Nejnejnej hem till BYN heter ju den svenska serien, såklart! 🙁
Haha! Ja tur du rättade det där för jag läste fyra gången men det var så yrt med de brittiska och svenska byarna 🙂
Faktiskt har jag inte vågat titta på Wentworth-serien. Zappade förbi en gång och blev så förvirrad när dom hade namn jag kände igen men det stämde liksom inte. Ibland ska en bara låta bli att låta vissa saker vara som de var. Prisoner var kult, men det var inte bra. Att försöka göra en uppföljare (som dessutom utspelar sig före originalserien) det blir inge bra. Ett annat exempel är Star Wars. Fast den sista filmen ska vara bra? Kanske för att den väl utspelar sig i rätt ordning i förhållande till de andra 6? 😀