Från att ha varit rätt ”tråkiga” små nosar har de två svarta pälsarna nu börjat formera sig till familjelivet på Morkullan. De välkomnar på mornarna med mjau och krokiga svansar och låter sig bli klappade när de kommer fram och kurrar och stryker sig. Igår kväll la sig varsin katt, ärligt med egna tassar, i varsitt barns säng och låg där ganska länge. Det var väl slutgiltiga spiken i kistan: missarna är döttrarnas, inte våra 🙂
Busiga är dom såklart också. Lite färre skutt på borden och i fönstren blir det ju nu när dom kan/får springa ut och in som dom vill när vi är hemma. Gardiner, krukväxter och lampsnoppar (se nedan) lever också mindre jagade liv nu när kissarna får utlopp för energi i tallbuskarna runt knuten.
Skatorna inte lika nöjda med de små svarta i trädgården däremot, och jag undrar hur länge det dröjer tills minikatterna börjar springa ut på gatan på framsidan… men den tiden den oron. Eller sorgen. Just nu är det bara glädje och gos med misse Lakrits och fröken Stitch. Vi nöjer oss så sålänge!
Så söta💕
Dom är alldeles ljuvliga!
Men äntligen får jag ner en kommentar till detta fantastiska steg i ert liv! Att ni blivit med katt har inte alls gått mig förbi. Superkul! Och härligt med två nya missar i Hedbergska. Grattis!
Wii så skoj att se dig här!
Asså det här med att vara missfamilj är ju ingen nyhet för oss egentligen. Vi har ju haft katt så länge vi haft varandra i stort sett Mattias å jag. Men efter att Whiskie dog har vi inte velat ha en ny päls i familjen. Nu är barnen såpass stora att vi tycker de har glädje av ett djur (eller två) på ett så positivt vis att det är ”värt” stöket igen 🙂 För visst är det praktiskt att vara fria och månsfria, att kunna resa som vi vill utan behov av hjälp och kattvakter. Menmen. Vi får la dra ner på resandet istället nu då…!? Blir ju bara en kortare tvåveckorsresa i vinter t ex istället för några extravaganta thaimouter!