17 nov – om kvällens kval.

16 nov - om en piggelin och en inte direkt frisk alls 🙁
18 nov - om busy friyay.

Tog på makens initiativ med kollegan och vännen JP till Örjans Vall och kvällens allsvenska kvalmatch. Vi två är nämligen dom enda jag vet som håller på det rätta laget 😀


Långkalsingar, mössa, ullundertröja, tjocka vantar och dubbla halsdukar! Till mitt förtret missade jag täckkjolen, den hade värmt gött, men fick hålla värmen uppe genom att aktivt följa spelet på plan (och med aktivt menar jag ett ivrigt applåderande samt att det blev många benböj ur och tillbaka ner i stolen 🙂


Matchen slutade 1-1 vilket var ett rätt orättvist resultat. Halmstad hade hela första halvlek och även om Helsingborg skärpte till sig i andra så var det HBK som hade klart flest chanser. Att inte lyckas göra mål på hemmaplan är gifvetvis visset (HIF gjorde båda!) men laget fungerade bra tillsammans och skapade kollektivt ett riktigt trevligt spel.

En incident från matchen bär jag med mig med extra glädje. Precis bredvid oss satt fyra unga och beskänkta (dvs packade) män. De hade laddat bra redan innan avspark och efter paus kom dom tillbaka nästan övertända, och svajiga. Efter en stund börjar två av dem, helt oprovocerat, skrika riktigt bedrövliga saker till Helsingborgs Jordan Larsson (jupp, tränar-Henkes son). Första vrålet får passera. Men när killen bredvid mig reser sig en andra gång och skriker hatiska tillmälen (bl a att han en jävla sopa, och suger kuk tydligen?) petar jag med vanten mot killens jacka och vädjar ”äh, lägg av”. Killen tar till sig kritiken och lugnar sig. Tredje gången han reser sig säger en man på ståplats nedanför oss ifrån. När killen för fjärde gången ställer sig upp och skriker samma vidriga saker viftar jag med vanten, lite hårdare den här gången, och använder föräldrarrösten. Responsen jag får är bra, killen sluddrar nån form av ursäkt och kommenterar bengalerna på bortastå. Sen sitter han ner tyst medan hans tre kompisar går därifrån men kommer tillbaka. Lugnet består bara ändå en kort stund och när snubben och hans kompis(ar?) återigen vrålar till Jordan är det många runt omkring som ryter ifrån. Vi säger alla samma sak: ”titta på matchen, hejja på ditt lag men skrik inte på en motståndare på det där viset”. Det slutar med att killen (hans kompisar är väck) ber om ursäkt, tar nån i hand och vinglar därifrån.

Det jag tar med mig från denna händelsen är att människor säger ifrån när någon beter sig illa. Först några få och sen många i kör. Jag blir ledsen att någon tar sig rätt att skrika riktigt riktigt elaka saker till en ung idrottsman under match på bortaplan, men jag är glad att jag var delaktig i att få honom att sluta!

16 nov - om en piggelin och en inte direkt frisk alls 🙁
18 nov - om busy friyay.
2 comments Lägg till din
    1. Tack! Jag har ju väldigt svårt att bara va tyst… blev glad att andra personer också sa till, utan att egentligen skälla utan bara vara goda förebilder!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *