26/2 – om för precis en månad sen…

24/2 - om en försiktigt gosig katt.
27/2 - om kraschade planer.

… hade vi betydligt blåare himmel än nu!

Vid hittepåbyn Costa Maya låg fartygen ankrade i hög på en pir långt ut. Vädret var vackert men upplevelsen rätt vissen. Vi höll oss i utkanten av spektaklet där det var lite lugnare och havets rullande gav oss en liten ynka gnutta verklighet. Tjejerna fick snorkla i en liten pool med konstgjort rev och massa inplacerade små fiskar. Det kändes okej och dom fick uppleva lite natur. I bassängen bredvid köade upphetsade amerikaner för att i två minuter få simma med några stackars inlåsta delfiner. Jag mådde dåligt bara jag tittade på dom. Då kändes våra små korallfiskar inte värre än att ha i akvariet hemma?

Hela andan i den här nyligen uppbyggda ”staden” gav mig andnöd. Trånga passager, ett litet torg och överallt små butiker med desperata säljare av krimskrams och sprit och mitt i alltihop en stor stimmig pöl med knökad poolbar och runtomkring några tavernor där personalen desperat försökte få gästerna stämma upp i nåt som liknande Macarena (med tillhörande dans). Full pott för viljan och små detaljer, t ex spatserade tre ”poliser” med hundar omkring för att inge stämning av dammig småstad, men zero utdelning i känslan. Värst är att tjocka turister satt där och verkade tro att dom befann sig i Mexico. Sorgligt och inte alls vad jag hade väntat mig av min kryssning. Min upplevelse av Costa Maya kan beskrivas med ett enda ord: tragiskt. Jag hade lika roligt på The Reef i Fredrikshamn – färre billiga drinkar och sämre soltillfällen där iofs – för det är ett ställe som iaf inte LÅTSAS vara nåt annat än fejk.

Tidigare på dagen hade EmmaLi och jag varit på lyxutflykt och tittat på Maya-tempel en bit inåt landet och DET var riktigt coolt! Och vädret var som sagt vackert iaf. När vi vandrade ut på piren mot NCL Getaway för att käka sen lunch på båten hade jag en liten klump i magen av besvikelse. Men! Då hände det två på varandra roliga saker som livade upp tillvaron. Uppe i aktern på det största fartyget, ett från Carnival Cruises, stod ett litet gäng och skrek upphetsat. Vi trodde dom skojade för dom ropade saker som ”Hurry up! You’re gonna miss the boat!!” och ”Comon Sharon!” och ”You can do it!!” och ”WIIEEEIIÖÖÖÖH!” – det sistnämnda ett försök att transkribera glada fyllebröl från överklassamerikaner – men när vi vände oss om på piren kommer mycket riktigt en smått hysterisk medelålders Sharon springlufsande i flipflop och flängande vitt bomullslinne. Hennes en strandväska guppar från axeln i takt med vännernas hurrarop. Och jo’rå. Sharon hann! Men Sharon hade en agenda. Hennes jobb var inte bara att hinna med utan faktiskt att stoppa fartyget från att lägga ut. Hennes något tyngre och inte ett dugg stressade man hade nämligen listigt skickat damen i förväg för att själv slippa springa! Han spred ett ointresserat lugn som bara en sådan som sedan länge tagit för vana att låta andra springa i förväg kan göra och när han sävligt trampade över landgången i samma sekund som den drogs undan av been-there-before hoppilandkallar tog jag mig för pannan. Ja jisses. Det var efter de stora stimmen av gulsvartvitrandiga fiskar ute längs piren (sorgligt nog den största naturupplevelsen det här stället hade att erbjuda) och templen faktiskt en av dagens stora behållningar!


Just nu är det iofs gråare än ever ute. Vårdimman ligger som ett kallt blött täcke över knastrigt grusiga gator och jag hade lätt att inte längta ut i löparspåret efter jobbet tidigare ikväll. Inte för att jag längtat dit en enda gång de senaste veckorna och jag fattar inte: vad är fel? Jag älskar ju flåset i lungorna och benen som trögt vevar på under mig. Jag saknar ju att vara under lövens tak och känna syret fylla musklerna med en energi jag inte riktigt kan få på något annat vis. Jag vill verkligen känna fartvinden i håret och låta ögonen tåras av lika delar trötthet och vind. Det var länge sen jag hade flyt i löpningen. Länge sen jag kunde flyga fram sådär lätt och enkelt och svepande och ja, kroppen har arbetat mot mig med ryggskott och ischias, men det är nåt annat som inte tvingat ut mig i skogen. För inte tusan måste en ha lust jämt? Det är ju en hel hiskelig mängd saker vi gör varje dag utan att egentligen ha lust till det, men när det gäller just träning verkar det som att jag måste v i l j a ge mig ut hemifrån för att jag ska ta mig för det. Men nä. Så kan vi inte ha det! Här blir det andra bullar och vips ska jag kanske kunna knö ner mig i springtajtsen igen? Okej, det är inget vidare lyckat att springa med ischias men jag tänker att om jag verkligen verkligen springer riktigt långsamt ska det nog gå! Eller kanske ska jag börja med ett ovigt yogapass eller två för att lyckas komma in i matchen?

24/2 - om en försiktigt gosig katt.
27/2 - om kraschade planer.
2 comments Lägg till din
  1. Phu det var ett långt och inspirerat skrivpass i alla fall!
    Det verkar som om kryssningen var en utflykt i den overkliga verkligheten? Inte det sämsta med såna minnen på lång sikt och fint väder, god mat och samvaro med de sina medan man betraktar andras verklighet kan med tiden bli rosiga minnen!

    Vänta med löpet, du hinner få både oont, sug och goare väder inom kort, ovigt yogapass låter bättre! 😍

    1. Jaa… kanske blev lite för uppspelt där. Men när det väl började rinna ut var det svårt att hindra det (som du vet)! Tack för att du orkade plöja allt iaf 🙂 Å ja, det kommer bli fina minnen av den här resan nångång. T ex såg jag att Tripadvisor utsett West Bay på Roatan i Honduras (vårt första stopp, och den stranden vi verkligen uppskattade trots att den var hysteriskt full med folk!) till den 20:e vackraste stranden på jorden. Det är änna rätt fint! Det var en strand på Aruba med också, kanske den vi var på? Vädret var la ingen höjdare där vill jag minnas men det var helt galet vit och mjuk sand minns jag! Och solstolarna kostade väl en dagslön eller så!? <3

      Blev vänt med både yoga och löp. Den här veckan går inte till historien som den bästa direkt 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *