12/6: om det där med studentflaken.

11/6: om regn och resplanering och en hiskelig mängd retroaktiv uppdatering.
13/6: om packtristess.

Å så det där med studentflaken och vidriga lakanstexter å så där. Jag förstår nämligen inte. Om nu grabbhalvorna själva inte förstår hur jäkla fel det är att uttrycka sig (eller faktiskt ens tänka) sådär. HUR kan så många vuxna som ändå måste ha varit inblandade i verksamheten blunda? Jag tror helt enkelt att det beror på att de inte ser. Eller att de inte vill vara besvärliga, men mest för att de inte ser. Samhället är uppbyggt efter normen att det är normalt att byggarpojkar är burdust snuskiga och tihi det är väl inte så farligt som den på facebook väldigt uppmärksammade och flitigt delade bloggerskan på familjeliv noterar. Obs. Med ironi. Det är en bra bloggpost så läs den gärna om du hittar den (länkar inte härifrån för den svämmar över på FB).

I en av dessa delningar läser jag om irritation över att skolan diskuteras hållas delvis ansvarig för de här texterna. Då blir jag ledsen. Skulle skolan vara oskyldig och all skuld läggas på föräldrarna? Då undrar jag lite grann om det inte tänks fel? Jag anser nämligen att det är lika mycket skolans som föräldrarnas som alla andra vuxna i närhetens ansvar att såna här studentflak inte lämnar gårdsplanen. Vuxna, släktingar och skolpersonal, torde ha sett flaken redan när de stod redo för studenterna utanför skolan eller dylikt?

Ang föräldrars ansvar och skuld så tänker jag såhär: De flesta föräldrar träffar sina ungdomar någon eller några timmar per dag, max, samt eventuellt på helger (om barnen/föräldrarna inte arbetar då). I skolan är kidsen sex timmar per dag. Jag förtar verkligen INTE föräldraansvaret, men det vet väl ALLA att barn inte alltid gör som föräldrarna säger? Att säga ”pyttsan” om skolans ansvar är att göra det enkelt för sig anser jag. Många lärare vittnar om att det finns rötägg med ”perfekta” förutsättningar och tvärtom, rötäggsföräldrar som får ”perfekta” barn. Så det där med uppfostran… det är inte 100% orsak till utfallet tyvärr.

Jag läste i en kommentar att en förälder försvarade sitt icke-agerande med att hen helt enkelt inte reagerade. Att hen inte såg vad som vad fel, där och då, på plats. Denna kommentar bemöttes med spott och spe och elaka kommentarer.

Jag läser också att män inte ser hoten i texterna. Då blir jag frustrerad på gränsen till bristningsgränsen. För detta är ju en så stor del av problemet. Många förstår inte. Särskilt inte män tydligen?


Det bästa vi kan göra, som föräldrar eller bara vuxen i barns och ungdomars närhet, är att föregå med gott exempel. Tala inte om utseende som något värdegrundande, agera jämlikt, skratta inte åt rasistiska/genusfientliga/elaka skämt, lär inte pojkarna att det är fel att vara känslosam, använd inte uttryck som ”fjollig” eller ”kärring” i nedsättande ordalag, uppmuntra till omtanke och gemensamt ansvar och framför allt, säg ifrån när du tycker någon eller något är eller gör fel. Vänlighet och bestämdhet är milda men effektiva vapen. Varje gång du sätter ner foten vid lunchbordet på jobbet, inför barnen/ungdomarna, i busskön, på spårvagnen, på festen och hemma i soffan sår du ett frö. Ju fler vi är tillsammans. Osv. Så tänker jag. Krams!

11/6: om regn och resplanering och en hiskelig mängd retroaktiv uppdatering.
13/6: om packtristess.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *