Eftersom jag har svårt att hålla tyst hamnar jag ibland, okej ofta, i diskussioner. Många gånger är diskussionerna intressanta och givande, ibland är de jobbiga och givande, men då och då är de bara jobbiga. De allra flesta gånger när diskussionerna är jobbiga så känns de ändå inte onödiga. Det är väldigt sällan jag i efterhand ångrar att jag gav mig in i en debatt om allvarliga ämnen som rasism, rättvisa, genus eller stereotyper. Men ibland gör jag det. Och de gångerna är det uteslutande för att den jag diskuterar med är helt stängd för någon annans argument. Jag har haft turen att slippa hat och förföljelse för mina åsikter, kanske för att jag håller mig från den absolut värsta härdsmältan men kanske också för att jag inte är i målgruppen för dom som hatar. Jag är medelålders och ”ofarligt” trist. Jag bor i en småstad där folk generellt faktiskt kan uppföra sig och det var länge sen nån trakasserade mig sexuellt. Faktiskt så länge sen att jag nog inte ens reagerade, då.
På den tiden var jag inte så medveten om genusstereotyper som jag är idag, och jag skrattade åt skämt som jag idag får rysningar av. Och nä jag är inte humorlös! Jag har bara en annan sorts humor.
Jag har hittat en ny bra blogg som klokt och sansat lyfter sånt jag tycker är viktigt. T ex var inlägget om Flickstreck på pricken tycker jag som får allergiska utslag och stressymptom när folk säger sånt som ”det är för att han är kille” som försvar till än det ena än det andra. För nä, det går inte att skylla på nåt sånt. Ja! Kanske fysiska förutsättningar kan hjälpa eller stjälpa, men psyket hos ett litet barn är inte indelat i pojk- eller flick. Det är ett av samhället konstruerat epitet som många fortfarande piggt hänger på. Medvetet eller omedvetet, jag hoppas såklart på det sistnämnda. Men medvetenheten har ökat och det gläder mig!
De två underbara små barn som vi har lyckan ha hos oss i vår familj är bra exempel på att vissa saker faktiskt inte är könsgenetiskt betingade. Eller så har vi bara haft ”tur”? Fast det tror jag faktiskt inte?
Utan att faktiskt ha en aning så skulle jag ful-gissa på att barn i medvetna familjer är mindre sterotypa än barn i mindre medvetna. Våra fyra är ju i alla fall barn som går sin egen väg och vågar välja det dom vill.
Det är ungefär så jag tänker också, jupp (: