När det kör sig ihop sig på jobbet för hösten och jag hamnar i en situation där jag vet att jag måste bryta mot löftet jag gett min älskade lilla sjuåring (att inte jobba så många sena kvällar), då spelar det egentligen liten roll vad ihopkörningen beror på eller hur reglerna för schemaläggning är, det enda som betyder något är den förtvivlade sjuåringens tårar och mellan tårarna lika förtvivlat västa ”du är säääämst nu mamma!!”… DEN känslan… den är så skitjävlakass att det inte finns bajsemojis som räcker till.
Hade hellre sett att bajshögen låtit bli att flina. Men det är la ett hånflin kanske.
Ävla skit!
Vroksjab!
Vrklgn!! 🙁
🙁
🙁
Kram! Det är svårt för de små att förstå! ❤️
Ja 🙁 Och i detta fallet var det så himla onödigt eftersom jag haft på känn att det skulle bli så här och legat på om att vi ska rodda schemat ordentligt för hösten.