…kanske jag blir lika stark som dom andra i pilatesklassen 😳 min enda lycka är att jag börjar på botten: nu kan jag bara bli starkare och vigare!
Efter passet lutar jag mig mot väggen för att allt snurrar. Hujedamej. Dom andra hade vikit sig dubbla och ”slå gärna ihop fötterna bakom huvudet” medan jag knappt fick aschlet att lyfta från mattan… knäckande är inte ens halvvägs till rättvis beskrivning men jajemen! Positiv målbild it is. Fan jag har ju fött barn på lustgas (två gånger), klarat springa en mil under timmen (en gång), läkt två diskbråck med sjukgymnastik å en jefla envishet samt rest ensam i Thailand i fem veckor med två ganska små barn så nog tüsan ska jag låta bli att böla över att vara klenast i en pilatesklass. Fast asså. Riktigt så funkar inte psyket tydligen?
Min turligt braiga balans hindrar självförtroendet att oåterkalleligt rasa utför stupet när vi avslutar i ett flygplan. Inte lika rakt å snyggt som dom andra fyras, men jag står iaf still. Alltid nåt!
Jag minns med fasa när Gustaf första gången bad mig stå på alla fyra på en pilatesboll… jag kom inte ens upp, tur han är stark för han fick hålla i mig… Skämdes som en hund. Nu står jag på knä och kan göra axelpressar samtidigt.
Men JA – det är för jävla knäckande. I träning dessutom våra olika grundförutsättningar med hur vår fysik är, våra skador och allt annat. Det GÅR helt enkelt inte att jämföra sig med någon annnan.
Förstår din känsla EXAKT! Men fördelen med att börja långt ner på botten är att det är en rolig resa uppåt! Och det går ganska fort att utvecklas från amöba till blåsfisk 🙂 osv.
Som komplement till det där med knäck: För en som en gång i forntiden har varit både stark och ganska vig (fast inte samtidigt) så känns det extra tufft att nu inse att tiden runnit ifrån en. Eller om inte ifrån så iaf undan. Men nu kämpar jag mig uppåt! L å n g s a m t ! Du är ju en bra bit över ytan och ska bara hålla dig där! Själv har jag en bit kvar!
Över ytan eller inte så är det en ranglig flotte jag sitter på, det går liksom inte att slappna av för då ramlar man av igen. Men jag är tacksam att jag har baxat mig hit, jag har ju turligen inte dina fysiska begränsningar vilket är skönt.
Du fixar det Ullis!
Ja det är inget jobb som kommer gratis, fifan så tufft det är att bara hålla uppe standarden ibland!? Du är grym som tog steget ur soffan, jag är fortfarande lite för mkt soffpotatis jag 🙂 Men tack för pepp! Det betyder verkligen mycket!