När allt lastats på hög och sorgen kanske inte riktigt fått komma ut, då räcker en liten tuva för att allt bara ska rasa. Pressen blir helt enkelt för stor. Så där stod jag på toaletten och grät så tårarna sprutade.
Jo såhär. Tuvan var en klantigt förlorad menskopp (japp, en ganska ny sådan). Inte nog med böket att tvingas manövrera mensskyddet till silikonelände utan höger långfinger (eftersom det satt i plåster), ett elände jag förresten manövrerade riktigt bra, för när jag andas ut biter Murphy mig i halsen: den rengjorda koppen stod på tork när jag i ett under av samlad otur lyckas få den att flyga i en vid båge från badkarshyllan RAKT NER ner i holken – en halv sekund efter att jag tryckt på spolknappen. Den smet mitt framför nosen på mig. Således hördes ett murphyskt ”swooosch!” och jag ser hur min nyfunne vän virvlar ner i avloppet. Oddsen på det? Tja. I mitt fall rätt låga.
Mattias kom rusande till undsättning men han kunde inget annat göra än att trösta.
Redan en timme sen till jobbet rusade jag så in på Apoteket för att köpa en ny menskopp. Dom hade bara en (tur att jag slapp stå å välja) så nu har jag en turkosblå Evelina från Belladot. Ska bli spännande att se om den funkar lika bra eller bättre/sämre än den ofärgade från MonthlyCup jag använt under två och en halv cykel.
PS. jag har torkat tårarna men har vattenfast mascara…